Höstblues

Jag brukar verkligen gilla hösten så jag vet inte vad det är med mig i år. Man kan ju tänka på hösten på olika sätt. Normalt är det för mig början på något. Något som är nytt, spännande och oprövat. Men i år ser jag mer slutet, allt i naturen som dör och det kalla råa. Och så den där rastlösheten. Livet som lockar till uppbrott och något helt nytt. Jag har inte känt den på över tre år nu, sedan innan vi åkte till Mallorca för att vara där i ett helt år. Nu är den obevekligt tillbaka igen och jag har ingen aning om vad jag ska göra med den.

Jag har strukit en massa idag. Det har varit en städdag hemma hos oss och det får man väl erkänna att det behövdes. Källaren ser ut som om det gått en tornado igenom den. Fast nu är det bättre. Stryktvättshögen är så hög att vi skulle kunna åka slalomskidor på den. Jag undrar vad som kommer att uppenbara sig längst ner i den.

Men jag har faktiskt också redigerat. Snart, snart är jag igenom så att jag kan gå vidare. Jag har en liten grej som ska in i manuset som kräver lite tid. Men jag tror att det kan bli riktigt bra och annorlunda. Det blir spännande att se hur det kommer att se ut.

En fruktansvärt

stillsam lördag. Förkylningen håller kvar sitt grepp om mig och låter mig inte vara pigg alls. Därför har jag inte gjort mycket alls idag. Fast jag har sett två underbara filmer med dottern. Och när man tänker på det så är inte det illa alls.



"Extremt högt och otroligt nära är en filmatisering av Jonathan Safran Foers kända bästsäljare och handlar om Oskar Schell, en uppfinningsrik elvaåring i New York. Oskar hittar en nyckel bland tillhörigheterna till sin far, som dog i attacken på World Trade Center, och ger sig ut på ett sökande efter låset till den."

Det är en helt fantastisk film som jag verkligen rekommenderar.



Sedan har vi sett Älska mig igen.

"Vad skulle du göra om kvinnan du älskar bokstavligen inte känner igen dig längre?

Paige och Leo är ett ungt förälskat konstnärspar som bor i Chicago. En nattlig bilolycka slår i ett ögonblick sönder deras lycka. Leo klarar sig oskadd men Paige hamnar i koma. När hon äntligen vaknar har hon inget minne av deras tid tillsammans. Hon minns dock de tidigare åren som juridikstuderande och tror att hon fortfarande är förlovad med den charmige affärsmannen Jeremy, som ännu har ett gott öga till henne. Allt eftersom tiden går inser Leo att Paiges minne inte kommer att förbättras. Fast besluten att inte förlora henne för evigt beslutar han sig för att göra allt som står i hans makt att vinna hennes hjärta. Igen."

Ännu en underbar film. En film som lämnar en med något viktigt att fundera över. Hur fruktansvärt skulle det inte vara om någon man älskar en dag inte alls vet vem man är. Eller att man själv får veta att man är gift med en man som man inte längre vet vem det är. Hur går man vidare? Hur hittar man tillbaka och går det? Hittar alltid äkta kärlek sin väg eller kan den vara förlorad för alltid?

Jag har faktiskt redigerat en stund också och det närmar sig slutet nu. Det känns väldigt bra. Fast jag känner i hela min kropp att jag behöver skriva igen. Inte bara redigera utan att förvilla mig bort i karaktärer och berättelser. Det kryper i mig och rastlösheten börjar göra sig riktigt påmind. Jag tror det är dags att ge sig ut på helt nya äventyr.

Inget vettigt

kommer det ur mig idag!

I morse efter att jag sagt hej då till barnen gick jag och la mig igen. Sedan sov jag och det kändes som jag aldrig skulle bli pigg igen. När jag släpat mig upp igen så googlade jag omkring i cyberspace för att se om jag kunde hitta kraft någonstans. Det fungerade inte. Efter det provade jag med en promenad och inte ens det hjälpte. Det brukar alltid hjälpa. Jag har dessutom velat och funderat över om jag ska skicka iväg mitt andra manus eller om jag ska peta lite mer. Detta är ingen dag för att fundera alls. Sådana dagar som idag fylls gärna av tvivel. Och så börjar det spira en rastlöshet som jag känner så väl igen men inte behövt känna på över två år nu. Jag längtar bort och vidare.

Ja, här vill jag bo. Jag behöver det och gärna nu på en gång. Solen, havet och värmen. Jag fattar fortfarande inte hur man kan välja att bo i Sverige. Inte nu. Det är inte bra för själen. Det är helt galet!

Nåja, tillbaka till verkligheten igen. Barnen behöver mat! Verkligheten är igång igen och min kropp hänger inte alls med. Hoppas att det är bättre imorgon. Jag saknar att skriva. Flödesskriva och försvinna in i fantasin. Kanske i morgon.

Jag testar med lite musikterapi under tiden, det brukar ALLTID fungera!



Bilden på den trötta bebisen är lånad från nätet.