En fruktansvärt

stillsam lördag. Förkylningen håller kvar sitt grepp om mig och låter mig inte vara pigg alls. Därför har jag inte gjort mycket alls idag. Fast jag har sett två underbara filmer med dottern. Och när man tänker på det så är inte det illa alls.



"Extremt högt och otroligt nära är en filmatisering av Jonathan Safran Foers kända bästsäljare och handlar om Oskar Schell, en uppfinningsrik elvaåring i New York. Oskar hittar en nyckel bland tillhörigheterna till sin far, som dog i attacken på World Trade Center, och ger sig ut på ett sökande efter låset till den."

Det är en helt fantastisk film som jag verkligen rekommenderar.



Sedan har vi sett Älska mig igen.

"Vad skulle du göra om kvinnan du älskar bokstavligen inte känner igen dig längre?

Paige och Leo är ett ungt förälskat konstnärspar som bor i Chicago. En nattlig bilolycka slår i ett ögonblick sönder deras lycka. Leo klarar sig oskadd men Paige hamnar i koma. När hon äntligen vaknar har hon inget minne av deras tid tillsammans. Hon minns dock de tidigare åren som juridikstuderande och tror att hon fortfarande är förlovad med den charmige affärsmannen Jeremy, som ännu har ett gott öga till henne. Allt eftersom tiden går inser Leo att Paiges minne inte kommer att förbättras. Fast besluten att inte förlora henne för evigt beslutar han sig för att göra allt som står i hans makt att vinna hennes hjärta. Igen."

Ännu en underbar film. En film som lämnar en med något viktigt att fundera över. Hur fruktansvärt skulle det inte vara om någon man älskar en dag inte alls vet vem man är. Eller att man själv får veta att man är gift med en man som man inte längre vet vem det är. Hur går man vidare? Hur hittar man tillbaka och går det? Hittar alltid äkta kärlek sin väg eller kan den vara förlorad för alltid?

Jag har faktiskt redigerat en stund också och det närmar sig slutet nu. Det känns väldigt bra. Fast jag känner i hela min kropp att jag behöver skriva igen. Inte bara redigera utan att förvilla mig bort i karaktärer och berättelser. Det kryper i mig och rastlösheten börjar göra sig riktigt påmind. Jag tror det är dags att ge sig ut på helt nya äventyr.

Ganska packad

ja, alltså, jag har packat inför morgondagens resa till den fantastiska releasefesten. Det mesta är fixat men jag undrar lite hur jag ska kunna känna igen och hitta alla fina bloggvänner där. Jag antar att det inte bara är vi där. Det ska bli så, så kul!

I förmiddags hade jag den mest sällsamma upplevelsen. Normalt sitter både maken och jag hemma och jobba och vi har dessutom alltid haft minst ett barn hemma sedan den första föddes för femton år sedan. I morse lämnade maken barnen i skolan och åkte sedan till mina föräldrar och hjälpte dem med ett trädäck. Själv var jag helt ensam hemma. Jag har faktiskt ingen aning om när det hände senast. Så jag tränade, duschade och gick sedan ner för att äta lunch. Det gjorde jag ute på altanen, i solen, alldeles för mig själv. Vilken sällsam upplevelse det var. Det var helt tyst överallt och jag fick en känsla av att vara ensam på jorden. Och ändå var det så fantastiskt njutbart. Jag måste ha gjort så tusentals gånger innan barnen kom och ändå kändes det som om det var den allra första gången. En del av det nya livet.

Bara en skön söndag

Soul dance

Med en stilla fredagsdans full av själ vill jag tala om att livet ser ljusare ut igen. Perspektiven måste komma till rätta och respekteras. En paus och en vila som inte blev så lång men oändligt värdefull.

Tiden som är nu

är den vi ska försöka leva i. Hösten kan vara oändligt vacker och med rätt musik till allt det ljuvliga, får även själen en stunds ro. Sedan kan vi ta tag i livet igen och göra det allra bästa av idag.

Stillhet

Det är så stilla runt omkring oss just nu. Det är som om tiden har stannat. Ute är det kallt och blåsigt och ingen har riktigt lust att gå ut. Jag vet ju att det är full fart i köpcentrat men jag vill inte dit och trängas. Här hemma äter vi god mat, fikar, pusslar, spelar spel och ser på tv. Avkopplingen är total. I morgon är det vanlig vardag och då är jag redo att ta mig an livet utanför igen.