En fruktansvärt

stillsam lördag. Förkylningen håller kvar sitt grepp om mig och låter mig inte vara pigg alls. Därför har jag inte gjort mycket alls idag. Fast jag har sett två underbara filmer med dottern. Och när man tänker på det så är inte det illa alls.



"Extremt högt och otroligt nära är en filmatisering av Jonathan Safran Foers kända bästsäljare och handlar om Oskar Schell, en uppfinningsrik elvaåring i New York. Oskar hittar en nyckel bland tillhörigheterna till sin far, som dog i attacken på World Trade Center, och ger sig ut på ett sökande efter låset till den."

Det är en helt fantastisk film som jag verkligen rekommenderar.



Sedan har vi sett Älska mig igen.

"Vad skulle du göra om kvinnan du älskar bokstavligen inte känner igen dig längre?

Paige och Leo är ett ungt förälskat konstnärspar som bor i Chicago. En nattlig bilolycka slår i ett ögonblick sönder deras lycka. Leo klarar sig oskadd men Paige hamnar i koma. När hon äntligen vaknar har hon inget minne av deras tid tillsammans. Hon minns dock de tidigare åren som juridikstuderande och tror att hon fortfarande är förlovad med den charmige affärsmannen Jeremy, som ännu har ett gott öga till henne. Allt eftersom tiden går inser Leo att Paiges minne inte kommer att förbättras. Fast besluten att inte förlora henne för evigt beslutar han sig för att göra allt som står i hans makt att vinna hennes hjärta. Igen."

Ännu en underbar film. En film som lämnar en med något viktigt att fundera över. Hur fruktansvärt skulle det inte vara om någon man älskar en dag inte alls vet vem man är. Eller att man själv får veta att man är gift med en man som man inte längre vet vem det är. Hur går man vidare? Hur hittar man tillbaka och går det? Hittar alltid äkta kärlek sin väg eller kan den vara förlorad för alltid?

Jag har faktiskt redigerat en stund också och det närmar sig slutet nu. Det känns väldigt bra. Fast jag känner i hela min kropp att jag behöver skriva igen. Inte bara redigera utan att förvilla mig bort i karaktärer och berättelser. Det kryper i mig och rastlösheten börjar göra sig riktigt påmind. Jag tror det är dags att ge sig ut på helt nya äventyr.