.

.

lördag 23 juli 2011

Djävulska planer


Vilka djävulska planer som smids under tiden som vi lever våra vanliga liv. När sommaren äntligen kommit och vi njuter av allt det vackra och underbara runt omkring oss. Då slits idyllen i tusen bitar och vi får uppleva ren ondska. För jag kan inte hitta något annat ord för det. Att  klä sig som en person man litar på och sedan locka till sig barn för att kallblodigt skjuta ner dem. Vad skulle man annars kalla det. Hat räcker inte på långa vägar. Jag kan bara tänka mig alla rädslor en förälder kan ha inför ett sådant läger. Det vanliga som föräldrar oroar sig över. Att deras barn/ungdomar inte ska hålla sig varma nog. Alkohol. Sex. Men detta. Det går ju inte ens att föreställa sig. Jag kan också föreställa mig den iskalla förlamande rädsla som de föräldrar kände som hade telefonkontakt under pågående jakt. Under mördandet. Jag kan föreställa mig, men vill inte för mitt liv göra det. Mitt hjärta gråter för dem som inte fick hem sitt barn levande. För dem som vakar över sitt skadade barn och för dem som fortfarande hoppas.

Jag vill inte spekulera i händelsen, men jag måste bara undra, varifrån kommer sådant fruktansvärt hat. Hur blir man någon som kallsinnigt planerar att mörda oskyldiga barn. Barn som precis börjat sitt liv på väg till att bli vuxen. Hur kan man inbilla sig att ens åsikter är värda så mycket. Så många liv. Storhetsvansinne. Att leka Gud. Eller bara helt enkelt vansinne. Jag skulle verkligen vilja veta hur en människas hjärna blir så skadad. Så totalt tom på känslor. För det är skrämmande att veta att de finns. Mitt ibland oss. Varje dag. Vi måste jobba hårdare på att sprida godhet, medmänsklighet och kärlek. Låta allt det goda kväva det sjuka och kalla hatet.

Kärlek till Norge och alla de som saknar någon!

7 kommentarer:

  1. Jag kan bara hålla med. Jag tänkter på mina barn...skicka iväg till sommarläger i dessa tider, går tydligen inte heller...De är inte säkra nånstans. Internet, pedofiler, droger, sex allt...dödsskjutningar...

    SvaraRadera
  2. Ja det är så fruktansvärt så det går knappt att ta in...tänker det med att få det telefonsamtalet...den sanslöst hemska, panikkänslan vill man inte ens föreställa sig!
    Hoppas vid gud att detta fruktansvärda våld får ett slut och att vi aldrig mer ska behöva uppleva det...

    Kramar
    Adela

    SvaraRadera
  3. All kärlek till Norge, från mig med/Cattis

    SvaraRadera
  4. Så länge det finns människor som reagerar finns det hopp...

    Kramar <3<3<3

    SvaraRadera
  5. Det är helt obegripligt. Jag har så svårt att ta till mig detta hemska. Ändå måste man ju det...

    SvaraRadera
  6. Fruktansvärt är det som hänt i Norge! Det finns inga ord...
    Jag är tillbaka på blogg.se. Känner mig mer "hemma" där än på blogspot.
    Mitt sommaruppehåll är över och nu är det dags att skriva så det glöder. :) Gott att vara tillbaka!
    Kram

    SvaraRadera
  7. Trillingnöten:
    Det är svårt. Man tänker på allt hemskt som lurar runt varje hörn och undrar hur man ska våga släppa ut sina barn. Hua!

    Adela:
    Nej, det går inte att ta in. Man vill det inte helt enkelt. Jag vet inte alls hur man skulle överleva.

    Jag hoppas också att det ska gå att stoppa all den här galenskapen.
    Kramar!

    Cattis:
    Det är ju det minsta man kan göra i deras stora sorg. Mer kärlek på jorden!

    Pennelina:
    Du har så rätt.
    Kramar!

    Glimraskimra:
    Man har liksom inget val. Hur hemskt det än är.

    Annika:
    Åh, vad roligt att du är tillbaka.
    Kram!

    SvaraRadera