Mitt liv i Underlandet

gjorde att jag vaknade med huvudet i spinn. Gårdagen gjorde mig yr och tog mig bara längre bort ifrån mina ord. De ord som jag själv har valt. Några används definitivt ganska ofta, men det hänger oftast ihop med min berättelse. Kärlek, både den som finns och den som inte finns. Sorg, i många former. Stora känslor överhuvudtaget.

Därför började jag dagen med att göra annat än att jobba med mitt manus. Maken, jag och småkillarna,en hade studiedag i dag, åkte och handlade mat inför helgens fest. Min lediga kille hade lovats ett besök på BR leksaksaffär, så vi tog också en tur till det stora shoppingcentret. Där åt vi dessutom en mycket god lunch. Efter det blev det en powerwalk och shopping åt mig själv på stan. Två tröjor som fungerar utmärkt att sitta bekvämt i när man skriver.

När jag kom hem hade det äntligen lossnat. Det hade slutat snurra runt i huvudet på mig. Jag visste att jag måste låta en del ord få flyga tillbaka till sitt bo. Där de hör hemma. Än så länge i alla fall. Nu känner jag mig så lycklig igen. Jag letade och hittade. Ut ur alla de dörrar som ger intryck av att vara den rätta och tillbaka in i den som är rätt för mig

I min labyrint av ord

har jag helt gått vilse. Som jag berättat förut så går jag igenom ord som jag använder ofta i mitt manus. Just nu känns det omöjligt att ta sig igenom det momentet. För varje väg jag väljer i labyrinten av ord, så dyker det bara upp fler ord som det finns för många av. För ett ord som jag går igenom, hittar jag tre nya som är frekventa. Det känns som om hela berättelsen är uppbyggd på endast 30 ord i olika kombinationer. Så när jag ändrar dem så undrar jag över hur helheten ska kännas. Alla de ord som jag använt och som jag tyckte kändes helt rätt. Hur kommer det att kännas nu? Hur kommer de nya att smälta in i min berättelse? Det får jag inte veta förrän vid nästa högläsning.

Ord är viktiga. De ska skildra känslor som vi inte kan se. Ord har en otrolig makt.

Oj, oj, oj

så många älsklingsord jag har. Det är ju helt galet. Så det tar lite tid, det här med orden. Det måste ju flyta lika bra och så ska det vara mina ord.

Tänk vilka osannolika ställen det finns att hitta bra skrivmusik på. Hur mycket jag än avskyr dessa krigsspel, så lyckades musiken till ett av dem ta sig in i mitt liv och in bland mina ord.

Här är ett exempel:

Lycka och dags för följebrev

Lycka är, när någon läst de första sidorna i mitt manus och sammanfattar dem såhär:

Med ett ord kan jag beskriva läsupplevelsen: MER!

Jag är så glad att jag måste dansa :D

Det går framåt med redigeringen och det börjar bli dags att tänka på följebrevet. Alla tips inför det är bra, nåja nästan alla :)



Jag är igenom manuset med mina ändringar. Nu ska jag kolla ord som möjligen används allt för ofta. Jag ska byta namn på min huvudkaraktär. Skriva ett lysande följebrev. Så ska jag läsa igenom högt för mig själv en gång till. Sedan är det nog faktiskt dags för avfärd.

Ett städat manus

är ett bättre manus. Jag har verkligen försökt ta bort så mycket jag kan, i mitt manus, som är onödigt. Allt som stökar till och är onödigt för att ta berättelsen framåt. Allt som skulle kunna göra läsaren otålig. Det är så spännande att redigera. Jag läser och kommer ihåg vad jag tänkte när jag skrev just den delen. Eller vad jag ville berätta. Flödesskrivandet fungerar ju så. Man skriver och skriver tills man når slutet. Då går man tillbaka och tar bort allt som är överflödigt. Man låter det man vill säga komma fram på det absolut bästa sättet. Lite som att plocka ut russinet ur kakan. Det är otroligt intressant att läsa och verkligen fundera på vilka ord som verkligen behöver vara kvar för att få fram vad man egentligen vill säga. Städa i sitt manus helt enkelt. Här kommer verkligen den delen in som jag har funderat över mycket, d v s hur mycket ska man beskriva saker och personer. Ibland när man läser böcker känns det som om man frossar i beskrivningar av detaljer och färger och allt som kan beskrivas. För mig kan det bli för mycket. Man tappar liksom flytet i läsandet och berättelsen. Det är säkert olika vad man tycker om, men ibland tycker jag att berättelsen begravs i beskrivande ord.

Jag har rensat och städat bort tusentals ord. Nu hoppas jag att det bara är russinet kvar. Att bara det bästa finns kvar i mitt manus.

Hur skriver man

en berättelse?



Det stämmer väldigt bra, att man faktiskt leker med tankar och ord när man skriver på ett manus. När jag skriver så har jag en berättelse i huvudet, och precis som i den här videon, så ändrar sig berättelsen efter hand. Varje kapitel man skriver tar en till en plats, som tar en vidare till en annan. Jag tycker att det är fantastiskt. Dynamiskt. För jag har aldrig någon aning om var just min berättelse ska ta mig. Jag vet inte vad för berättelse som jag står med i handen, när den är färdig. Det är den häftigaste känslan. Ever!

Nu är det fredag och dags för härligt mys med familjen!

Fredag igen

hur gick det till?

Wow, jag känner hur rytmen av härlig musik tar sig in i min kropp. Dags att dansa!

Stor i orden, liten på jorden

och ännu mindre i hela Universum.

Jag såg på Debatt igår, där för övrigt bloggaren Joanna också var med. Den delen som togs upp, och som detta inlägg kommer att handla om är "kritikerbråket". Själv förstår jag inte riktigt meningen med en kritiker. Jag tycker definitivt illa om upplägget att en enda människas har makt att höja till skyarna, eller att slå ner i skosulorna. För det är faktiskt bara, mer  eller mindre så, att det är EN enda människa som recenserar ur sin egen synvinkel. Det var inte ens det som gjorde mig provocerad, för min tanke blev denna: En av debattörerna tycker att bokmarknaden översvämmas av dålig litteratur. Vad är då god litteratur till att börja med? Böcker som läses av många eller böcker som är så kallad "fin" litteratur? Provokationen ligger för mig i, att dumförklara större delen av befolkningen som låter sig sjunka så lågt, att de läser böcker åt höger och vänster, som skrivits av kreti och pleti. Vem är så stor på jorden, att den kan göra en sådan bedömning? Vem har från början bestämt vad som är "fin" litteratur, och vem har bestämt att den bedömningen är riktig? Vad är sanning och vad är rent hittepå? Allt som vi tror på och kallar sanning har under lång tid låtit sig befästas i våra sinnen. Men sanningen kunde lika gärna varit någon helt annan. Allt beror på hur stark rörelsen för denna "sanning" en gång var. För mig är det så enkelt, det finns inga sanningar, det enda som finns är hur jag väljer att se på saken. För mig är det ett bevis på min frihet. Friheten att inte svälja varje "sanning" som kommer i min väg, utan att fundera själv över vad jag tror och tycker. Jag tror på att vi ska vara snälla mot varandra, uppmuntra varandra och respektera varandras livsval. Även om vi inte alls tycker på samma sätt.

Efter hela detta långa inlägg så vill jag egentligen bara säga:
Jag tror på den lilla människan, jag tror på att vi har rätt att ägna oss åt precis vad vi vill i våra liv. Det är ett mycket kort liv i ett större perspektiv. Varför ska man under detta korta liv, låta sig kvävas av alla dessa "sanningar", som egentligen inte betyder någonting alls. Inte ur ett större perspektiv. Så, hur viktigt är det vilka böcker som är "fina" eller inte. Hur mycket viktigare är det inte att vi alla får följa våra drömmar under våra korta, korta liv i detta stora, stora Universum? Lilla, lilla jag, undrar bara? :D

Så skriver man en bästsäljare

Så enkelt är det, och självklart lika svårt!

Jag tror inte ens att man ska försöka skriva en bästsäljare. Man ska bara skriva det man behöver skriva.

Själv är jag halvvägs igenom jobbet, med att lägga in ändringarna efter högläsningen. i mitt manus. Nu är det den berättelsen som jag vill berätta. Petandet kommer säkert att pågå längre än, men grunden är definitivt lagd.

Den förväntan inför det stora utskicket till diverse förlag börjar göra sig mer och mer påmind. Den känns i magen varje gång jag jobbar med mitt manus nu. Fjärilarna fick göra en riktig vild dans i min mage idag, då jag skickade de första sidorna för genomläsning till en gullig och superduktig bloggvän. Hon ska hjälpa mig att få ytterligare perspektiv på berättelsen. Och inte minst, ska jag få veta om man vill läsa vidare, efter de första tio sidorna.

Jag saknar skrivmusiken. Idag blir det något annat. Den här mannens musik finns med i mitt manus. Den här låten är en av dem.

Och petandet fortsatte

Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser mitt manus, så går det alltid att ändra på något. Jag skulle kunna hålla på i år, och ändå kunna hitta något att peta i. Går det att bli fullkomligt färdig med ett manus? Klart det går. Man måste bara ge sig själv tillstånd att vara tillräckligt nöjd. Annars kommer manuset aldrig att bli utgivet. Hur svårt det än är att bli utgiven, så är det definitivt omöjligt om man aldrig skickar in det.

Idag har jag läst de första 10 sidorna högt för mig själv igen. Börjat lägga in ändringarna i dokumentet. Ändrat den allra första meningen i mitt manus så att den ska vara riktigt bra. Efter att ha läst flera första meningar i andra böcker hos Nilla, så inser jag att första meningen måste skapa en önskan om att läsa mer. Så då har jag ändrat min, igen, och nu är jag helt nöjd. So far! ;)

I övrigt tror att det är dags för mig att ha ett allvarligt samtal med min inre kritiker. :D

Äntligen kom tårarna

Nu har jag äntligen läst hela mitt manus högt för mig själv. Idag kom äntligen känslorna fram och jag grät när jag läste. Vilken lättnad. Det var en av de nyskrivna bitarna som lockade fram tårarna. Jag tror att jag har läst delar av den här berättelsen så många gånger nu, att jag inte reagerar lika starkt längre när jag läser det ännu en gång. Eller så störs jag av min egen röst när jag läser högt. När man samtidigt rättat och ändrar så störs också känslan i manuset. I morgon ska jag läsa de första 10 sidorna en gång till. Sedan är det dags att lägga in alla ändringar i mitt dokument.

Nu börjar det närma sig det o så svåra följebrevet. Ibland känns det som om det nästan är viktigare än själva manuset. För om man inte lyckas fånga intresset med följebrevet, så kanske de inte ens läser manuset. Så mycket, även om det inte är allt, hänger på ett intressant följebrev som fångar uppmärksamheten hos den som läser det.

Och läsandet fortsatte

Jag läser och läser så att jag blir alldeles torr i munnen. Man kan inte läsa hur länge som helst på en dag. Jag gör lite annat också. 7-åringen har varit hemma idag för han är förkyld. Det gäller att läsa nu innan jag också blir sjuk. Då kanske jag inte kan läsa högt för mig själv längre. Jag har inte så mycket kvar nu och hoppas hinna färdigt i morgon. Och sedan då? Jag tycker att man hör och ser saker som man inte hittar när man läser tyst. Det är bra. Det jag däremot inte lyckas med när jag läser högt är att känna känslan som jag vill förmedla. Den känner jag bäst när jag läser tyst. Därför dyker tvivel upp igen. Det känns inte bra. Så vilken känsla ska jag lita på. Den som jag känner när jag läser högt eller den som jag känner när jag läser tyst.



Character is destiny. Så vem är då Destiny? Och har jag hittat henne?