I dag har det inte blivit mycket av den varan. Tänkandet alltså! Det ligger och lurar något som vill ut men det finns något i vägen. På måndag är det dags för mig att vittna i rättegången och det är ett stort hinder på min väg just nu. Jag är ändå nöjd med att jag lyckats lägga det åt sidan så länge. Jag blev kallad i maj och förstod inte hur jag skulle kunna få en bra sommar efter det. Det gick över förväntan. Jag skrev ner allt som jag hört och sett och sedan la jag det helt åt sidan.
Nu har det hunnit ikapp mig och det är något som bara måste göras. Jag ska gå dit och svara på deras frågor. Sedan är jag fri på riktigt. Precis så känns det, som om jag blivit fråntagen min frihet för ett tag. Som om min hjärna har invaderats med tankar som jag inte vill tänka. Energislukare. Nu är ändå friheten nära och sedan hoppas jag kunna tänka kreativt igen. På måndag eftermiddag är mina tankar bara mina igen. Så vill jag att det alltid ska vara. Det känns otroligt obehagligt men jag försöker att se på det så positivt som det går. Jag måste göra det för min väninna (även om hon tycker annorlunda nu), för de drabbade barnen, och inte minst för min egen skull. Rätt ska vara rätt och INGEN har rätt att göra någon annan illa. Jag måste göra min del och sedan är det helt upp till rätten att avgöra. Jag kan bara hoppas att jag kan göra skillnad.
Bilden är lånad från nätet.
