Från hjärtat

Jag vill tacka alla underbara bloggare för ert fantastiska stöd angående mitt vittnesmål i tingsrätten. Nu behövde jag inte vittna men jag kände verkligen att jag hade er alla med mig och jag visste att om jag kommit till rättssalen så skulle ni alla funnits precis bakom mig för att ge mig styrka och mod. Den tanken gjorde mig stark den senaste veckan när jag förberedde mig för att vittna. I morse när jag vaknade var jag förvånad över hur stark och förberedd jag trots allt kände mig. Det är kanske svårt att förstå hur stöd och uppmuntran från människor man aldrig har träffat kan ha så stor betydelse. Men så är det, den har verkligen varit ovärderlig. Så rakt från mitt hjärta. Stort tack!

Lättad

Mina barn får mig alltid att le, så också i morse. Mina barn ÄR mitt hjärta. Utan dem är jag ingenting. Adam, Gry och Anders på Mix Megapol fick mig att le på min morgonpromenad. Det kändes skönt att kunna le även en dag som denna när något så tungt låg på mina axlar.

Drygt tre timmar innan rättegången skulle börja sitter jag och förbereder mig, med datorns hjälp, inför mitt vittnesmål. Jag vill vara så förberedd som det är möjligt. Då ringer telefonen. Det är från tingsrätten. Mitt vittnesmål behövs inte, de har bedömt att de har tillräckligt utan min hjälp. Lättnaden jag känner i det ögonblicket är omöjlig att beskriva. I fyra månader har detta legat på mina axlar. Så släpper tyngden och jag blir så lätt att det känns som om jag ska lyfta. Sedan får jag dåligt samvete för att jag känner mig lättad. Varför egentligen? Det känns lite som om jag smiter. Men rätten har bedömt att mitt vittnesmål är överflödigt. Då blir jag glad. Det känns betryggande att de verkar ha tillräckliga bevis. Nu är det bara att vänta på hur domen lyder. Jag håller mina tummar så hårt att det gör ont. För min väninna, som har en tung dag i dag och för att de drabbade barnen ska få en väg ur ett liv i rädsla och oro.

Frihet åt dem som frihet förtjänar!

Hinder

I dag har det inte blivit mycket av den varan. Tänkandet alltså! Det ligger och lurar något som vill ut men det finns något i vägen. På måndag är det dags för mig att vittna i rättegången och det är ett stort hinder på min väg just nu. Jag är ändå nöjd med att jag lyckats lägga det åt sidan så länge. Jag blev kallad i maj och förstod inte hur jag skulle kunna få en bra sommar efter det. Det gick över förväntan. Jag skrev ner allt som jag hört och sett och sedan la jag det helt åt sidan.

Nu har det hunnit ikapp mig och det är något som bara måste göras. Jag ska gå dit och svara på deras frågor. Sedan är jag fri på riktigt. Precis så känns det, som om jag blivit fråntagen min frihet för ett tag. Som om min hjärna har invaderats med tankar som jag inte vill tänka. Energislukare. Nu är ändå friheten nära och sedan hoppas jag kunna tänka kreativt igen. På måndag eftermiddag är mina tankar bara mina igen. Så vill jag att det alltid ska vara. Det känns otroligt obehagligt men jag försöker att se på det så positivt som det går. Jag måste göra det för min väninna (även om hon tycker annorlunda nu), för de drabbade barnen, och inte minst för min egen skull. Rätt ska vara rätt och INGEN har rätt att göra någon annan illa. Jag måste göra min del och sedan är det helt upp till rätten att avgöra. Jag kan bara hoppas att jag kan göra skillnad.

Bilden är lånad från nätet.