Igelkottens elegans

Det blev verkligen en sällsam upplevelse att läsa Igelkottens elegans av Muriel Barbery. För mig krävdes det att komma en bra bit in i boken innan jag tyckte att den var bra. Början var fylld av ord och beskrivningar som blev ganska ointressanta för mig. Jag hade svårt att ta till mig en tolvårig flicka där orden var en vuxen kvinnas. Trots att beskrivningarna var poetiska och filosofiska så grep de inte tag i mig alls. Så kom jag igenom halva boken och det bara öppnade sig. Där blev jag helt betagen i orden och de livsöden som utspelar sig. Den dolda passionen. Rädslor. Vänskap och kärlek. Hemligheter. Ödet. Någonting hände när jag kom halvvägs in i boken som gjorde den till en fantastisk annorlunda läsning. Jag är glad att jag inte slutade läsa i början av boken för tänk vad jag hade gått miste om.

När man svävar fritt i fantasin

"Undan för undan styrs rörelserna allt mindre av viljan och han grips av en lätt eufori, så att armarna svänger lika exakt och välavvägt som om det gick automatiskt, utan att grubbla eller fundera, medan lien liksom sköter sig själv och han njuter av att förlora sig i kroppsarbetet till den grad att glädjen över att uträtta något som helt överskuggar alla viljeyttringar.
Likadant är det med många av våra lyckligaste stunder i livet. När man svävar fritt i fantasin och slipper tyngas av beslut eller tyckanden, iakttar man sitt eget agerande som om det var någon annans, men är ändå full av beundran inför det överraskande fina resultatet. Varför skulle jag annars sitta här och skriva en sådan patetisk dagbok om en åldrande portvakterskas vardag, om inte själva skrivprocessen påminde om att kunna slå med lie? När det skrivna tar gestalt och börjar leva sitt eget liv, när jag som genom ett trollslag ser meningar formuleras, helt omedvetet på papperet och präntas ner rad för rad utan min medverkan, så att jag lär mig sådant som jag varken visste eller trodde mig vilja veta, då gläds jag åt denna smärtfria förlossning, att det går så oväntat naturligt, gläds åt att bara låta pennan löpa, låta mig ledas och föras vidare utan minsta ansträngning och utan att veta vart det bär hän, lycklig och uppriktigt förvånad.
I detta närmast extatiska tillstånd av total närvaro och kontakt med mitt innersta väsen, glömmer jag mig själv och får uppleva det inre lugnet och friden i att vara åskådare."

Utdag ur Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Detta beskriver exakt hur jag känner när jag skriver. Tänk att någon annan kan beskriva så vackert och in i detalj just mina känslor för författandet.

Idag är det 12 veckor sedan jag skickade mitt manus till förlagen och det återstår bara svar från två. Jag måste tro att det är en av dem som ska passa för just mitt manus. Om inte så är det bara att köra vidare med plan B.