Break free

det är fredag och det är helg! Dag för lite dans och det kan man faktiskt göra även i en bilkö : D



John Cleese vet hur man utnyttjar tiden på bästa sätt. : D

Dottern och jag har sett filmen "En dag" i eftermiddag. Jag tyckte inte att boken var så bra som jag hade förväntat mig, kanske för att förväntningarna var skyhöga efter all fin kritik den fått. Filmen är bra men lite ytlig, den skrapar bara lite på ytan av alla känslor och tankar som finns i boken. Det känns som lite för korta nedslag i huvudkaraktärernas liv. Kanske borde filmen ha fått bli lite längre för att kunna knyta ihop de olika dagarna lite mer. Sedan gillar jag INTE olyckliga slut. Fast jag gillar filmen mycket ändå.

Lektören läser mitt andra manus för fullt!!! Superläskigt och superspännande på samma gång. Tänk om hon inte alls gillar det. Tänk om det inte ens går att göra det till en läsbar berättelse. Eller så gillar hon den?! Snart får jag veta.

En Dag

Så har då även jag läst En Dag av David Nicholls. Jag måste nog erkänna att jag har fått tänka en stund innan jag ville skriva något om den. Det förs en helt fantastisk dialog i nästan hela boken. Själv använder jag mig inte av så mycket dialog när jag själv skriver, och kanske är det vad som stör berättelsen för mig. Idén om att följa ett par en bestämd dag under 20 år är fantastisk. Jag älskar den typen av berättelser, och ändå når den inte riktigt fram och berör mig förrän i slutet av boken. Jag tycker ändå att den är mycket läsvärd trots mina egna funderingar, för även om det inte blir en sådan lysande läsupplevelse för mig som jag önskade, så är det fortfarande en mycket bra bok. Slutet är precis så bra som jag förväntade mig att hela boken skulle vara. Kanske hade jag bara alldeles för höga förväntningar på en sådan prisad bok.

Boken handlar om ett par som träffas och spenderar den sista natten efter sista skoldagen tillsammans. Sedan följer författaren paret samma dag under 20 år. Jag tycker att man kan känna igen sig i att växa upp och förvandlas från en sorglös ung människa till en äldre och visare modell av samma människa. Hur man ibland gör saker svårare för sig själv än man behöver göra på vägen dit. Man gör krumsprång och hopp som i efterhand känns helt osannolika och onödiga, och ändå är det väl det som är att växa upp. Det som man måste gå igenom för att överhuvudtaget kunna bli visare.