Att säga att jag har sett mycket av Öland den här veckan vore att ljuga, inte bara lite utan faktiskt helt och hållet. Det tog tre dagar efter det att vi kommit dit innan mina fötter ens nuddade Ölands mark och då kämpade jag mig några meter till toaletten. Vi åkte iväg trots att jag var sjuk, i hopp om att det snart skulle vara över. Man kan ju lika gärna ligga sjuk i en husbil som i sin säng, tänkte jag. Det var ju trots allt många som såg fram emot den här resan. Tyvärr blev jag bara sämre och kunde först bara ligga. Sedan kunde jag inte alls ligga och var vaken på nätterna. Det finns inte mycket att göra i en liten husbil under en natt. Alla andra umgicks och hade trevligt tillsammans. Jag fick höra ljudet av glädje genom en glipa i fönstret. Själv blev jag bara tröttare och svagare. Till slut började jag dock få en aning panik och att bli frisk började kännas långt bort. Jag ville bara hem. Så började småkillarna bli risiga och i natt när jag försökte sova sittande till ljudet av ösregnet bestämde jag mig för att vi måste hem.
Nu är vi hemma och jag mår bättre bara av att vara hemma. Att bli helt frisk är det nog en bit kvar till ännu, men nu känns det som om vi har tagit en bättre väg. Högt till taket och rum fyllda av luft och frihet att vanka omkring efter behag. Att kunna se på tv om man inte kan sova. Att kunna ta en dusch och gå på en toalett som inte är pyttepytteliten. Jo, det är en milsvid skillnad på att vara sjuk i en husbil och i hemmats lugna vrå.
