Jag har kommit fram till att man aldrig kommer fram till. För man blir aldrig färdig.
Så sa Robert Broberg som jag tycker är en mästare på ord.
Precis så tror jag att det är. Oftast är vägen viktigare än målet. För vad händer när man når målet? Det kan kännas på olika sätt men ofta kan det kännas ganska tomt. Särskilt om vägen varit lång och kantad av motgångar. Man kanske har levt på den här vägen länge. För mig är det mycket viktigt att leva precis nu. Följa vägens alla avkrokar. Medgångar och motgångar. Jag vill passa på att lära mig nya saker under vägens gång. Jag vet att det inte alltid är lätt många saker är jobbiga att lära sig. Men kanske nödvändiga för att man till slut ska nå sitt mål och inte minst för att man ska kunna sätta nya mål i sitt liv. Vem vill vara färdig egentligen? Det skulle ju vara för sorgligt. Då skulle det ju inte finnas något kvar att leva för. Visst är det härligt ändå, att man aldrig kommer fram. Det betyder att vi lever och har möjligheten att välja nya vägar hur ofta vi vill. Nya mål och meningar med våra liv ur ett universum full av möjligheter. Målen kan vara underbara men vägen, det är den som är mödan värd.
