Den tunga väntan

känns oändlig, fast den precis har börjat.

Precis som det ska vara när man hoppas på något riktigt bra!

Under tiden lever vi i den här underliga vardagen som är fylld av förkylning. Jag och dottern håller fortfarande ställningarna (peppar, peppar. . .). Fast det går åt rätt håll och det är full fart här hemma mellan hostningar och nysningar. Jag har nätshoppat en del spännande saker i dag, det är alltid lika roligt! Lite för lätt men så otroligt tillfredsställande på något härligt märkligt sätt. Jag har jobbat en stund med mitt manus också. Det är alltid lika underbart!

I dag bjuder jag på tankar runt om det går att lära sig skriva. Intressant! Vad tror ni?

När jag inte skriver

När jag inte skriver är jag inte lika glad och uppåt och jag ser inte livet på ett riktigt lika positivt sätt som när jag skriver. Just nu längtar jag efter ruset. Längtar efter den upplyfta känslan som finns i min kropp när jag skriver och lever mitt i min berättelse. Det finns fler än jag som känner på samma sätt.

En till

Här är en författare till som skriver på det sätt som jag gör. Hon berättar så bra om hur spännande det är att inte ens själv veta var historien ska ta vägen. Nya karaktärer kan dyka upp när som helst. Nya händelser uppenbarar sig hela tiden. Man ger sig in i det snåriga buskaget av ord som bildar en berättelse framför ens ögon. Man kommer till slut igenom, rufsig i håret och yr av alla stigar och cirklar man hamnat i därinne. Man låter adrenalinet och ruset lägga sig en aning innan man kan se att man har en färdig berättelse framför sig som man gillar. Man upplever en av de bästa känslorna i världen.