Det blev bubbel och sushi. Supergott! Maken är inte superbra på presenter, han ger oftast praktiska saker. Det han däremot är superbra på är att ge komplimanger. Jag tror att han lyckas säga något snällt och gulligt till mig varje dag. Det är en present som är viktigare och mer värdefull än alla andra presenter i världen.
Den 18 november 1983 var maken tvungen att lämna mig. Han skulle göra sin fortsatta militärtjänst på en isbrytare långt uppe i norr. Då börjar en lång tid av jobbig längtan för oss. Han var bara ledig var tredje helg och den tiden skulle han dela mellan mig och sin familj. Många, många brev blev skickade mellan oss. Vi pratade i telefon så ofta som det var möjligt. De helger som han var hos mig blev det bränsle som jag skulle leva på tills nästa gång vi fick träffas. Han muckade i mitten av juni 1984 och vårt liv tillsammans kunde börja på riktigt. Vi bodde 60 mil ifrån varandra och vi var så trötta på att vara ifrån varandra så jag flyttade de 60 milen till honom med lätt hjärta. Det fanns liksom inget val, det fick bära eller brista. Det bar fantastiskt bra!
