Samtidigt börjar vi vänja oss nu och vem vet, har vi tur så ser vi nya vägar som vi kan ta när vi ändå är här uppe. Kanske har vi ännu mer tur och fick med oss fallskärmarna också.
Vi strävar vidare och tar oss fram på ett eller annat sätt, hur det än blir. Alltid uppåt och framåt. Det ska bli bra till slut.
Inget skrivande eller redigerande alls idag. Det är så trist och en stor del av det negativa med att annat tar upp så mycket tid och tankeverksamhet. Imorgon ska jag skriva, för min själ behöver det. Och det är vår och det går liksom inte att vara annat än glad och optimistisk. Nu ska jag mysa med barnen en stund innan de lägger sig.