Min bokmässa 2012

var en alltigenom magisk upplevelse! För mig är det en mängd gyllene pärlor som jag långsamt trär upp på en tråd när jag tänker på alla de upplevelser jag haft. Ett fantastiskt värdefullt pärlband som jag alltid kommer att ha med mig.

Jag har sett fler kändisar än jag kan räkna upp och jag har pratat med människor jag längtat länge efter att få träffa. Jag har köpt böcker, både signerade och osignerade. Jag har lyssnat på författarsamtal och föredrag. Jag har insupit atmosfär och njutit fullt ut. Jag har sett annat, men tänker blunda för sådant en liten stund till. Det här året, min första bokmässa lämnade mig med den varmaste känslan som är möjlig att ha och med det största leendet på läpparna och varm lycka ända in i själen.

Det andra nämns både här och där, i Aftonbladet skriver man om att "Den självupptagna komedin är över." I den världen där allt det tråkiga finns, allt det som kan följa med berömmelse och kändisskap. Och kanske är det just så för någon eller rent av några. Själv tycker jag bara att det är beklämmande när vuxna människor beter sig märkligt och omoget. När kändisskap är viktigare än vänskap. När det är viktigare att synas med NÅGON än att föra samtal med någon som betyder något för en. Pernilla Alm skriver idag om svansen, den svans som inte alls bara finns på en bokmässa utan på de flesta platser i samhället. Vem har inte upplevt den på både skolor, arbetsplatser och till och med bland vänner. Själv tycker jag att vi människor och särskilt vi kvinnor, borde hålla ihop och hjälpa varandra framåt istället. Alltid! Därför gillar jag verkligen tanken på den muff som Simona nämner i en kommentar hos Pernilla. En rosa mjuk, fluffig, varm och välvillig rattmuff som vi omsluter varandra med.

Nog om allt detta. Bokmässan ska alltid få vara bara magisk och helt underbar för mig.

Egenutgivarna var en given plats för mig att hänga mycket på. Vilka kvinnor. Vilket driv.

Fantastiska Joanna Björkqvist, som jag äntligen fick äran att träffa i verkliga livet.

Och Amanda Hellberg som faktiskt var den som utan att veta det själv, med en kommentar hos mig för länge sedan, gav mig självförtroendet att våga skicka in till förlag. Den som skriver och ännu inte hänger hos henne missar väldigt mycket. Så häng där!

Och många, många fler som jag inte ens kom mig för att fotografera i mitt euforiska tillstånd.

Efter en dag på bokmässan var jag så fylld intryck och fötter som verkligen behövde vila, så gick jag iväg för att äta och vila på mitt underbara hotellrum på Mornington Stravaganza hotell, min glänta i vardagen och i mitt bokmässerus, som blev min lugna oas. En plats att smälta intryck på och att få njuta ännu lite till i lugn och ro. En plats som jag varmt rekommenderar när man är i Göteborg.

Sedan på kvällen drog jag vidare till Park hotell som jag hört var platsen att avsluta bokmässedagen med. Helt ensam och utan några förväntningar eller förutfattade meningar flöt jag in i en lokal som långsamt började fyllas med allsköns människor. Där kunde man ju känt sig helt lost i mitt läge, men jag hade tur som såg underbara Susanne Boll som var så fantastiskt snäll och bjöd in mig att sitta vid bordet där hon satt med sina författarkollegor. Efter det hade jag en helt övernaturlig upplevelse. En helt fantastisk kväll där frotterade jag mig med fler kändisar än jag ens kan komma ihåg. Hade trevliga samtal och fick uppleva några mycket inspirerande timmar. Efter ett tag kände jag mig helt överväldigad av så många upplevelser, så många kändisar och så många samtal att jag bara var tvungen att gå hem till min oas igen. Smälta och efteruppleva. Det var en vacker kväll att få vandra på avenyn på.

Efter en god natt fick jag en underbar frukost som jag åt tillsammans med Janne Schaffer, ja vi satt ju inte vid samma bord direkt, men ändå!

Efter det lämnade jag hotellet för lite shopping. Topshop och Zara hade en hel del som jag behövde. Därefter var det dags att åka tåg hem igen. Hem till min underbara familj som alltid gör återvändandet till en härlig fest. Jag är fortfarande trött och fortfarande fullkomligt lycklig och överväldigad på det mest positiva sätt när jag tänker på min bokmässa 2012. Min första men definitivt inte den sista.

I morgon bokmässan

för mig. Idag har jag förberett mig inför resan och mässan. Nu har jag lite mer koll på vad jag vill hinna göra där, det känns bra. Jag har shoppat lite idag och oj vad det var roligt, jag fick tag på några riktigt trevliga saker. Yngstingen kräktes igår kväll och hade hög feber och jag började känna oro inför resandet. Men efter att ha sovit och varit hemma från skolan idag verkar han må mycket bättre igen. Skönt för mammahjärtat. Jag är såååå taggad inför morgondagen och hoppas få träffa många härliga och inspirerande människor. Och köpa böcker! Och insupa atmosfär! Underbart! Sa jag att det är första gången för mig på bokmässan. : )

Men det är också fredag. Idag har jag hittat ett mycket passande dansklipp. The dancing reader. Precis så där kan det verkligen kännas att läsa en bra bok. Nu kör vi igång en riktigt härlig helg!

Funderingar

Jag blev lite beklämd när jag läste Malin Persson Giolito´s blogg om hur det går till i kulisserna på bokmässan. Det är klart att man har läst om hur olika författare bedömmer varandras böcker och hur det ena har ansetts finare än det andra, men jag har nog egentligen inte tagit till mig det på riktigt. Inte förrän jag själv har börjat skriva och också hoppas på att bli utgiven en dag. Det kommer närmare då. Människorna och inte bara författarna har blivit synliga. Jag var inte ens på bokmässan så mitt inlägg är mer av allmänt slag i hopp om att det inte är så illa att bokmässan skulle kännas som en skolgård med alla de stereotyper som florerar där.

Jag kan förstå att det finns ett visst mått av konkurrens mellan olika typer av författare och olika genrer. Trots det så pratar vi om vuxna människor 2010. Människor varav många är småbarnsföräldrar och jag kan ju bara anta och hoppas att de jobbar hårt för att deras barn ska bli empatiska, snälla och rättvisa medmänniskor. I alla fall så jobbar vår skola väldigt inriktat på att alla ska behandlas med respekt oavsett varifrån de kommer eller hur de ser ut eller vad de väljer att göra på fritiden. Det gör mig beklämd att samma människor, oavsett om det är en bokmässa eller vilken arbetsplats som helst, sedan behandlar sina medmänniskor på precis det sätt som de försöker lära sina barn att inte göra. Vi gillar olika, eller hur var det?

Simona Ahrnstedt skriver också i sin blogg om skolgården och hur hon kände att hon inte passade in. Om hur alla skolgårdens grupper fanns på plats. Att hon aldrig trodde att hon skulle bli som de coola tjejerna. Själv tror jag inte på att det finns några colla tjejer längre. Jag tror att det finns en massa tjejer som är bra på att spela coola tjejer. Min erfarenhet är dessutom att de coola tjejerna är de som är de mest osäkra. Det är tjejer som Simona som är de med mest mod och självkänsla. Det kanske inte är någon större tröst om man verkligen vill höra till den coola gruppen men icke desto mindre tror jag att det är sant. Det är väldigt mycket Kejsarens nya kläder över det. Skaka lite på det, så rasar det ihop.

Allt som behövs är ju att behandla varandra med respekt. Vuxna människor borde klara det. Det är precis så enkelt som vi lär våra barn : Behandla andra så som du själv vill bli behandlad!

I don´t care what the whisperers say, cause they wisper too loud for me!