Jag har läst Valkyriorna av Paulo Coelho.
Boken beskrivs så här:
"Varför lyckas vi alltid förstöra det vackraste i tillvaron? Det är frågan som Paulo Coelho ställs inför i den här romanen som handlar om att konfronteras med sitt förflutna. I Valkyriorna ger sig Paulo och hans fru Cristina ut på en fyrtiodagars resa i den otroligt fascinerande och stundtals farliga Mojaveöknen, där möter de Valkyriorna, besynnerliga krigarkvinnor som färdas genom öknen på motorcyklar. En mästerlig blandning av exotiska platser, dramatiska äventyr och utelämnande berättelser vilka Paulo Coelhos böcker är välkända för. Den här verklighetsbaserade berättelsen är både en modern äventyrshistoria och ett tydligt budskap om hur viktigt det är att släppa taget om det förflutna och att våga tro på framtiden."
Jag har läst flera av Coelhos böcker och gillar tankarna om livet och vad vi gör av det, som han ofta använder sig av när han skriver. I den här boken finns många av hans vanliga frågeställningar, rädslor, sökandet och hur man hittar sig själv. Om att följa sina drömmar. Om att våga lita på sig själv.
Även om jag tycker om hans sätt att skriva på och tycker det är spännande med tankar om sökandet, så var inte detta en berättelse som fångade mig riktigt. Det är en spännande berättelse och många tankar att ta med sig, men den stannade inte kvar i tanken när jag läst färdigt den. Jag tycker om när berättelsen stannar kvar länge efter det att man läst färdigt en bok och man får fundera vidare över karaktärerna och deras historia. Så blev det inte med den här boken.
Boken börjar så här:
"Han hade kört i nästan sex timmar. För hundrade gången frågade han kvinnan vid sin sida om de var på rätt väg. För hundrade gången tog hon en titt på kartan. Jo, de var på rätt väg."
