Kärlekens historia

Jag har läst Kärlekens historia av Nicole Krauss.

Boken beskrivs så här:
I en sliten lägenhet i Brooklyn bor Leo Gursky. Han är gammal, trött och ensam. Varje kväll knackar han i värmeledningen för att meddela grannen i lägenheten ovanför att han lever. I rockfickan har han en lapp där det står: MITT NAMN ÄR LEO GURSKY JAG HAR INGEN FAMILJ VAR SNÄLL OCH KONTAKTA PINELAWKYRKOGÅRDEN JAG HAR EN PLATS DÄR I DEN JUDISKA DELEN TACK FÖR HJÄLPEN. 
Åttio år har gått sedan han föddes i den lilla polska staden Slonim. Där växte han upp och där fanns Alma. Om sin kärlek till henne skrev han i Kärlekens historia. Så kom kriget. Alma skickades till Amerika och själv var han tvungen att gömma sig undan nazisterna. Sitt manuskript lämnade han till en vän att ta hand om till dess kriget var över. 
Vid krigets slut är Leo den ende i sin familj som överlevt. Han tar sig till USA och söker upp Alma. Hon är nu gift och har barn eftersom hon trott att Leo är död. Och vännen som har tagit hand om Kärlekens historia hörs aldrig mer av. Leo Gursky har förlorat både sitt livs kärlek och sin bok om den. Han blir kvar i New York, och så går åren. 
I New York bor den fjortonåriga Alma Singer. Sitt namn har hon fått efter huvudpersonen i en bok med titeln Kärlekens historia som hennes pappa hittade i ett antikvariat i Buenos Aires en gång för länge sedan. Pappan är nu död och Alma tycker att det är hög tid att hennes mamma slutar att vara ledsen och träffar en ny man. En dag får Almas mamma ett brev från en okänd man som ber henne översätta boken Kärlekens historia från spanska till engelska. Alma ser det som ett tecken. Vem är denne mystiske man och varför är han så intresserad av just den här boken? Är han den som ska göra hennes mamma glad igen?

Han blev kär. Det var hans liv. Så avslutar Nicole Krauss sin berättelse om Leo Gursky. Skickligt väver Nicole Krauss samman den gamle Leo Gurskys berättelse med den unga Alma Singers. Deras vägar löper samman i den bok som trots allt levde vidare genom åren och till slut fann sin väg tillbaka Kärlekens historia. 

Jag tycker verkligen om det sätt som boken är skriven på. Språket är vackert och historien rörande och varm. Men jag tycker att den är rörigt skriven, jag får tänka efter i början av varje kapitel vem det handlar om. Nicole Krauss beskrivs som en spännande och nytänkande författare och jag funderar över om det är det som gör att jag upplever boken på det sätt jag gör. Jag blir lite störd av att en så fin berättelse hakar upp sig i varje nytt kapitel. Den här berättelsen tror jag når fram bäst om den läses långsamt och utan för många avbrott, för det är en mycket fin, rörande och lite sorglig berättelse som är mycket väl värd att läsas.

Boken börjar så här:
"När de skriver min dödsruna. I morgon. Eller nästa dag. Kommer det att stå. LEO GRUNSKY EFTERLÄMNAR EN LÄGENHET FULL MED SKRÄP. Det förvånar mig att jag inte har begravts levande."

Man utan minne

Jag har läst Man utan minne av Nicole Krauss. Mina tankar om den här boken är kluvna, den har ett mycket intressant tema men är samtidigt väldigt lång och utdragen på vägen mot sitt budskap.

Samson Greene, 38, hittas en dag irrande långt ute i Mojaveöknen i Nevada. Han vet inte hur han hamnat där och han vet inte vem han är, alla minnen efter tolv års ålder är borta. Han känner inte igen den kvinna han har varit gift med i tio år, inte heller sina vänner. Han är berövad tjugosex år av sitt liv. 
I hopp om att få minnet tillbaka går han med på att delta i ett medicinskt experiment som tänjer på vetenskapens gränser. Men inget går som Samson tänkt sig.
(Texten är från bokens baksida.)

Jag tycker att boken tar upp många intressanta tankar om minnet och vem vi är eller kan bli när vårt minne helt eller delvis suddas ut. Vad händer om man förlorar minnet vid vuxen ålder och därmed förlorar hela ens identitet. Alla människor som förut var vänner och nära och kära blir fullkomliga främlingar. Hur otroligt ensam man blir. I sitt sökande efter sitt minne hamnar dessutom huvudpersonen i ett experiment med minnet som är närmast diaboliskt. Ämnet i boken är otroligt intressant samtidigt som boken inte riktigt griper tag i mig. Den vandrar ut för långt i periferin, där det intressanta försvinner in i onödiga ord. För mig blev det en läsvärd bok men inte någon som fastnar i mitt minne. (Vilket blev en oavsiktligt passande ordanvändning.)   : )