Sju jävligt långa dagar

Jag har läst Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper.

Baksidestexten ser ut så här:

"Mitt äktenskap slutade på det gamla vanliga sättet: med cheesecake och ambulans."

På sin frus trettiofjärde födelsedag överraskar Judd henne i säng med hans chef, radioprofilen Wade Boulanger. Judd står i sovrumsdörren med hennes favorittårta i händerna och ser livet rämna.

Två månader senare, på väg till sin pappas begravning, får han veta att hans blivande exfru är gravid. Till på köpet förväntas han sitta shiva, en judisk sorgevecka, tillsammans med sin minst sagt utåtagerande familj. Det blir sju långa dagar, fyllda av överraskningar och röjda hemligheter, slagsmål, otrohet och evig kärlek. 

"Sju jävligt långa dagar" är en hysteriskt rolig och oändligt sorglig roman om livet, som sällan blir som man tänkt sig. Liksom i den tidigare succén "Konsten att tala med en änkling" skildrar Jonathan Tropper en dysfunktionell familj i ett tragikomiskt relationsdrama.

Judd har efter hans frus otrohet och deras uppbrott, hamnat i ett vakuum där han varken vet hur han ska leva sitt nya liv eller hur han ska gå vidare. Samtidigt dör hans far och han ska på begravning där han dessutom ska sitta shiva i sju hela dagar tillsammans med sin familj som han har ett mycket komplicerat förhållande till. Det visar sig bli sju väldigt långa dagar, då både det ena och det andra kommer upp till ytan.

Jag är mycket förtjust i Jonathan Troppers sätt att skriva, han blev en av mina favoritförfattare med boken Konsten att tala med en änkling och jag blir inte besviken när jag läser den här boken heller. Han kan som ingen annan författare, få oss att se på den mest tragiska händelse med humor och värme. En blandning som inte alls är varken självklar eller lätt att få till. Om jag skulle säga att jag sneglar på en författare när jag själv skriver så är det just Jonathan Tropper, även om jag inte alls klarar att väva in humorn i mina berättelser som han gör.

Boken börjar så här:
"Pappa är död", säger Wendy lite sådär i förbifarten, som om det har hänt förr, som om det händer varje dag. Den här grejen hon kör med kan bli rätt tröttsam, att i alla lägen vara totalt oberörd, till och med inför en tragedi.

Konsten att tala med en änkling

Jag har läst Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper. Det är en underbar bok som jag blev helt tagen av. Det är något med berättelsen och språket som tilltalar mig väldigt mycket och det här är en författare som jag tänker läsa mer av. Det är svårt att inte tycka om huvudkaraktären Doug, trots att han är en ganska så sorglig figur. Eller så är det just därför. Den här boken innehåller allt, den ibland så komplicerade kärleken, varm vänskap, enorm sorg, mycket humor och våldsam längtan. Det är en gripande, mycket rörande bok och också en av mina nya favoriter.

Doug har träffat sitt livs kärlek, och förlorat henne. Knappt trettio år gammal är han en deprimerad, alkoholiserad änkling. Han vill helst vara ifred men motarbetas av sin tvillingsyster, sin tonåriga styvson och stans alla singelkvinnor.

Boken börjar såhär, med vad som för övrigt är en imponerande lång mening:

"Russ har rökt på. Man ser det på ögonvitorna, som i det flimrande ljuset på verandan nästan är glasartat skära, på de svarta pupillerna, stora som tefat, på ögonlocken som slokar trött och på hans ogenerade sätt att hänga på den irriterade polismannen utanför min dörr så att de ser ut som två suparpolare som raglat ut från krogen tillsammans efter sista beställningen."