Lost and found

När jag kom hem från min promenad i morse passerade jag en äldre kvinna och ett barn i 5-årsåldern nära vårt hus. Jag tog för givet att det var en farmor eller mormor med sitt barnbarn men jag reflekterade över att hon inte höll barnet i handen när hon gick över gatan. Jag passerade dem och gick in på vår tomt för att ge vår kanin lite hö då jag ser att kvinnan och barnet stannat vid vårt hus. Kvinnan säger att hon hittat barnet sittandes gråtande på trottoarkanten vid den stora vägen en bit upp. Hon undrar om jag vet vet var barnet hör hemma. Jag känner inte igen flickan och går fram för att prata med henne. Hon pratar bara engelska, säger kvinnan. Flickan verkar helt desorienterad och pekar än hit och än dit när vi försöker få reda på var hon kommer ifrån och hur hon kom bort från sina föräldrar. Kvinnan berättar att hon ska till sjukgymnasten men hon vill inte bara lämna flickan. Jag säger att jag kan ta hand om henne men tänker febrilt på vad man bäst gör med en borttappad flicka i ett bostadsområde. I affärer är det ju lätt när man kan gå till kundtjänst och be dem ropa efter deras föräldrar. Men här finns ingen kundtjänst och man kan inte bara irra omkring med henne i området. Jag tänker att jag kanske får ringa polisen eller sätta mig med henne en stund där hon hittades och hoppas att någon förälder ska dyka upp. Precis när jag ska ta med henne in och prata med maken så dyker det upp en man en bit bort. Han ropar och vinkar. Flickan verkar först tveka så jag frågar om hon känner mannen, misstänksam som jag är när det gäller barn. Då lyser hon upp och säger att det är hennes pappa. Den äldre kvinnan går med barnet till pappan som kramar kvinnan i tacksamhet och säkert enorm lättnad. Han tar upp flickan i famnen sedan går de iväg och jag hör pappan prata med barnet om vad som hänt. Jag går in till mig, lycklig över att barnet hittat tillbaka till sin pappa. Glad över att allt åter är som det ska vara. Jag vet vilken panik som jag själv skulle ha känt i samma situation. Med lätt hjärta går jag in och kramar min lillkille som är den enda av mina barn som är hemma.