Det börjar kännas

lite pirrigt igen.

Jag jobbar just nu med petandet i manus nummer två. Och peta vet vi ju att man kan göra i oändlighet. Men det tänker jag inte göra, jag tänker snart vara färdig med det. Sedan börjar den eviga väntan, den är inte rolig. Fast då kan jag äntligen börja skriva på något nytt, det ser jag väldigt mycket fram emot. Och så fortsätter jag läsa manus nummer ett.

Dagens redigeringsmusik och del av soundtrack till manus nummer två. Easier to be med Lifehouse.

Tio sidor

kvar på manus nummer två. Snart är jag igenom. Jag väntar på att dottern ska korrläsa de sista sidorna.

Dessutom läser jag ur manus nummer ett på kvällarna. Det går väl inte jättesnabbt, men det går. Jag tycker så mycket om det manuset, trots att jag jobbat med det så länge nu och har läst det fler gånger än jag kommer ihåg. Det känns bra. Även om det verkar som om förlagen tycker att berättelsen är för tung. Kanske är den det, men den är viktig.

Jag är sur på min Ipad, eftersom jag brukar blogga på kvällarna vid tv:n och det inte går att gå in på mina kommentarer för att läsa och svara. Trist! Därför blir det inte riktigt som jag tänkt mig. Fast det är väl så livet ska vara. Oberäkneligt.

Sommaren lyser med sin frånvaro hos oss och regnet regerar just nu. Bra eller dåligt, det beror på vem man frågar. Själv tycker jag att man slipper känna att man måste vara ute och kan istället sitta inne och grotta in sig i sina berättelser. Det är härligt! Fast samtidigt har man längtat så otroligt mycket efter våren och sommaren att det känns om att man blir lite lurad. Det är en tudelad känsla.

Dagens redigeringsmusik som också finns i mitt soundtrack till manus nummer två.  Perfekt sinnestämning och innehåll och så vacker. From where you are med Lifehouse.

Ännu en arbetsdag är slut

trist! :)

Det är härligt att jobba med något man verkligen älskar. Igår kväll började jag läsa manus nummer ett ännu en gång. Superspännande! Idag har jag jobbat med manus nummer två och snart är jag igenom. Sedan ska jag bara våga skicka det vidare ut på egna äventyr för allra första gången. Och ikväll hoppas jag hinna läsa mer av manus nummer ett. Jag gillar mitt liv!

Dagens redigeringsmusik är också en av låtarna i mitt soundtrack för manus nummer två. Back to where I´m from med Joshua Radin.

Solviken

Jag har läst Solviken av Annika Estassy. En bok som jag hade den stora äran att få fira när Annika bjöd på Solvikens releasefest. En helt fantastisk tillställning.

Boken beskrivs så här:
"Mitt i reklamhögen på Marie Lindsjös hallmatta i Solna ligger ett vadderat kuvert och väntar. Samtidigt sitter Niklas och Gabriel över varsin fredagsöl och reflekterar över livet, såsom det blev.

Inte långt därifrån, i en ljus och fräsch lägenhet i Stockholms innerstad, försöker Ylva stå ut med att det blivit vår och att Niklas inte bor med henne och dottern längre.

När Marie öppnar det vadderade kuvertet upptäcker hon att ödet, eller om det är faster Greta, har pekat ut en riktning åt henne; Solviken, ett färgglatt renoveringsobjekt i Roslagens skärgård. Marie, som känner hur fyrtioårskrisen närmar sig med raska steg, vet att hon inte har något att förlora, och kastar sig ut i det okända.

Det blir en omtumlande yttre och inre resa, inte bara för henne utan även för Niklas, Ylva och Gabriel som hon råkar på vägen och vars öden sammanflätas med hennes.

Solviken är en varm relationsroman om längtan efter kärlek och bekräftelse och om att våga för att vinna."

Solviken är en bok som jag längtat efter att läsa och därmed hade höga förväntningar på och jag blev definitivt inte besviken. Här får vi följa ett antal människor i deras vedermödor och glädjeämnen under ett år. En vardagsberättelse med guldkant. En härlig feelgoodberättelse som lämnar en med en varm känsla i bröstet och en önskan om att få veta mer om personerna som finns på och runt Solviken.

Boken börjar så här:
"Marie Lindsjö såg på klockan. Om en timme skulle hon stänga av datorn, åka hem och laga en syndigt god Biff Rydberg. Det pirrade i hela hennes inre av förväntan."

Manusambivalens

har jag upplevt idag.

Jag jobbade med manus nummer ett idag, trots att jag bestämt mig för att göra färdigt manus nummer två först. Dessutom jobbade jag en stund med manus två, det känns bra, men det gäller att hålla isär dem. Nu är manus ett utskrivet och ska läsas igenom ännu en gång. Den här får klara sig utan dotterns korrläsning på grund av att innehållet är för tungt för henne att läsa. Sedan ska jag skicka iväg det till ett par nya förlag som jag hittat och som kanske skulle kunna passa för just detta manus.

I övrigt har jag tagit hand om prinsessan Stella som har opererats idag. Hon har kastrerats, vilket man bör göra om det inte ska bli några kattungar. Min stackars lilla prinsessa är det inte mycket med just nu, men jag hoppas att hon snart är sig själv igen. Jag är i alla fall glad att det gått bra.

Då så, dags för lite mat och tv. Sedan tror jag att jag ska försöka hinna börja läsa ur manus nummer ett, det är nästan tre månader sedan sist. Spännande!

Dagens redigeringsmusik som också finns i mitt soundtrack för manus nummer ett. The World is Ugly med My Chemical Romance.

Yarden

Jag har läst Yarden av Kristian Lundberg.

Boken beskrivs så här:

Fångad i en snara av växande skulder söker Kristian arbete på de mest skriftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor, ett arbete där man ständigt riskerar att bli kickad från en dag till en annan. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som han höll på med i ungdomen en resa tillbaka till barndomen. Men berättelsen blir också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor.

Kristian Lundberg företar en omvänd klassresa, där åren med författandet plötsligt framstår som ett mellanspel. Han återvänder till den värld han en gång kom ifrån. Men inte av nostalgiska skäl, utan för att det inte finns någon annan utväg.

Yarden är en ganska tunn bok men med ett enormt berörande innehåll. Den handlar om liv som de flesta av oss aldrig ser eller ens kan ana och den skapar stor eftertanke och värk i hjärtat.

Boken börjar så här:
"Det är mycket möjligt att det finns en enkel och logisk prolog till den här berättelsen; om så är fallet är det lika möjligt att jag själv inte kan finna den, eftersom jag står i dess absoluta mitt."

Åter till verkligheten

är jag trött men mycket lycklig! Jag känner mig så lyckligt lottad som får vara med om sådana härliga releasefester tillsammans med lika härliga människor.

Jag är verkligen superdålig på att blogga när jag reser. Därför bestämmer jag mig för att inte bli stressad av det utan njuter istället av resandet. Det innebär dock att mitt inlägg om den fantastiska releasefesten för Det enda rätta av Susanne Boll kommer långt efter alla andras. Så får det bli ibland.

Lillkillen och jag åkte iväg mot Uppsala med tåg i torsdags morse. Han var spänd av förväntan och de två tågbyten vi gjorde kändes jobbiga för honom som längtade efter att vara framme hos farmor och farfar. Jag lämnade honom i tryggt förvar och åkte tillbaka till Stockholm. Där fick jag vara med om ännu en helt fantastisk releasefest.

Det är inte svårt att föreställa sig vilken känsla det är att stå med sin alldeles färska bok i handen och få berätta om den. Eufori är det ord som först poppar upp. Faktum är att det smittade av sig även till mig som gick ifrån festen med en härlig lyckokänsla i bröstet.

Jag fick mingla med underbara människor och diskutera mitt favoritämne, skrivande och böcker.  Och som vanligt snackar jag mer än jag förevigar alla dessa fantastiska människor.

Men Emmelie, Eva och Nina lyckades jag fånga på bild.

Nina igen och Åsa.

En mängd bilder finns ju redan på olika bloggar, så jag är säker på att de flesta av er har sett dem.

Och utsikten var helt underbar.

Presentbordet dignade nästan av välförtjänta presenter.

Även vi fick en fin present med oss hem.

Uppsala var vackert och där umgicks vi med min syster med familj, farmor och farfar och så var det konfirmation av kusin med efterföljande fest. Det blev dagar överfyllda av upplevelser och härligt umgänge.

Sedan var det dags att åka hem igen och ja, jag lyckades se melodifestivalen på Svt play. Lite laggigt men helt ok och jag kunde se tills vi skulle byta tåg precis efter det att Robin klarat av sin låt.

Väl hemma var det full Eurovision fest med hela min släkt, så vi kastades snabbt in i melodifestivalsyran. Om rätt låt vann, nej, inte enligt mig i alla fall, fast jag vet å andra sidan inte riktigt vilken som var det. Däremot vaknade jag med en av låtarna i huvudet och det var den här.

Nu åter till verkligheten och till mina efterlängtade manus. I dag har jag varit trött efter alla upplevelser och har njutit  av en regnig dag och välbehövlig vila. I morgon kör jag igång med nya friska tag.

Relesefest igen

o, mitt hårda liv! : )

Det enda rätta av Susanne Boll, som jag nu snart ska få läsa. Äntligen!

Lillkillen och jag tar tåget till Uppsala och svärföräldrarna. Jag ska på releasefest och lillkillen ska umgås med farmor och farfar. Sedan blir det besök hos systra mi och hennes familj och så avslutar vi utflykten med konfirmation av kusin. Perfekt! Det ska bli riktigt mysigt att resa, bara lillkillen och jag, han ser väldigt mycket fram emot ett sådant äventyr, tågresor är inte särskilt vanligt förekommande i hans värld. Jag hoppas kunna lösa problemet med att kunna följa Eurovision Song Contest finalen på vägen hem på lördag, så att jag får vara med på den festen. Det är ju inte varje år som det sker i Sverige.

Dagens musik är en hyllning till Susanne Boll och hennes bok Det enda rätta. The Right Thing med Moby.

Lättfångad lycka

är den bland orden.

För idag tog jag mig tid, trots att det är fullt upp med att försöka bli frisk och förberedelser inför resan till Stockholm på torsdag. Jag blir alltid lika nöjd och lycklig när jag får jobba med något av mina manus. Fast nu känner jag att det börjar göra ont i huvudet igen, så det är dags för paus och lite Eurovision Song Contest underhållning.

Dagens skrivmusik och en av låtarna till mitt soundtrack för manus nummer två. The Feel Again (Stay) med Blue October.

Inte en sådan kul

dag!

Jag har haft så ont i huvudet sedan lunchtid att jag mår illa. Supertrist! Och så har jag upptäckt att jag sitter på tåget under Eurovision Song Contest på lördag, det kändes inte alls kul! Biljetter som inte går att boka om. Och så såg jag att om jag bokat Stockholmsresan en dag tidigare hade jag kunnat gå på Skrivmingel, samma sak där, biljetter som inte går att boka om. Därför är jag lite ledsen just nu, och irriterad. Och så har jag svårt att försöka lösa det tack vare mitt onda huvud. Kanske är det helt enkelt olösbart.

Help med The Beatles.

Vårlycka

vår lycka!

 
Jag tog min första promenad sedan i måndags kväll. Det gjorde jag med familjen. Vi tog oss till en liten helt underbar magnoliapark inte så långt från oss. Orken är inte alls vad den var för bara en vecka sedan, men wow, det var så värt det.

Fotograferande dottern fick nog många tjusiga bilder med sig hem. En äkta fotograf ser det andra inte ser. Precis som författare.

Vi passerade också magnifika tulpaner.

Träden är helt gröna nu. Ljusgröna, krispiga, sköra kronor sträcker sig högt upp mot himlen.

Dagen, som inte heller denna innehöll något manusarbete alls, men innehöll så mycket annat. Fika med föräldrar, trädgårdsarbete, promenad, vila och bokläsning. Hostan finns fortfarande kvar, om än i mycket försvagad form. I morgon ser jag fram emot att få sjunka in i mitt manus igen.

Tankar en lördag

som gick så fort att inte ett enda ord av manus nummer två fick ta plats i mitt dokument på grund av livet som pågår, så underbart och ljuvt.

Men det betyder så klart inte att orden inte har fått plats i min dag. De tar plats oavsett vad jag gör i övrigt. Skönt att man alltid kan lita på orden. Under natten på väg hem från Stockholm i måndags, då jag började hosta och inte kunde sova riktigt, snurrade det runt en massa tankar om manus. Inte konstigt efter en sådan inspirerande kväll. Då kom den till mig, tanken på att manus nummer två skulle få en uppföljare, eller kanske till och med två. Wow, jag har aldrig tänkt på mina manus som något annat än en bok, så det var en tanke som var minst sagt fängslande. Inte konstigt att det var svårt att sova när den tanken väl hade väckts. Hur det ska se ut vet jag inte alls, men att jag inte vill skiljas från mina karaktärer riktigt ännu den här gången är helt uppenbart. Spännande!

Den tanken förankrar jag i bitterljuv musik för hjärtat. Älskar den!

Bild 1 lånad här.