Guldkanter i livet

oj, vad jag samlar på dem just nu.

Jag fick den stora glädjen att vara med på en releasefest som fyllde mig med en sådan inspiration att den inte verkar ta slut på länge. Anne-Lie Högberg fick uppleva en av höjdpunkterna i livet då hon firade att hennes bok Det kommer aldrig mer vara du äntligen skulle få ta sig ut i världen.

Den var lika härlig att få hålla i sin hand som övriga böcker från Litet förlag har varit. Ännu en liten juvel i bokvärlden.

Och jag fick hänga med inspiration, bokstavligen, i form av de människor som var där.

Efteråt var det dags för ett glas vin och en massa spännande eftersnack. Då var inte kameran med alls. Vem har tid med det?. What happens at the eftersnack, stays in the walls and in the minds hos dem som var där. Typ så kan man väl se på det när man glömmer att fotografera. : D

På vägen hem däremot kom kameran fram. Ett magiskt Stockholm följde mig till mitt hotell.

Dagen efter var det en strålande dag och jag hann med att se lite av Stockholm och även lite shopping.

Och se vad jag råkade strosa förbi för pampig dörr, funderade på att göra ett besök men antog att man borde ha bokat tid i förväg i så fall. 

: D

Så hemma igen hos min familj finns all inspiration kvar och dessutom all kärlek som väntade hemma under mitt lilla äventyr i storstaden. Jag är så tacksam över alla underbara människor jag lärt känna på den skrivande vägen. All inspiration de bär med sig till mig, men också en vänskap som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag är verkligen lyckligt lottad. Och oändligt tacksam.

Man skulle kunna tro att jag har glömt vilken dag det är i dag, men icke, för det är hög tid att köra igång helgen. Det gör vi såklart, precis som alltid, med dans. Dance like nobody´s watching!

Min bokmässa 2012

var en alltigenom magisk upplevelse! För mig är det en mängd gyllene pärlor som jag långsamt trär upp på en tråd när jag tänker på alla de upplevelser jag haft. Ett fantastiskt värdefullt pärlband som jag alltid kommer att ha med mig.

Jag har sett fler kändisar än jag kan räkna upp och jag har pratat med människor jag längtat länge efter att få träffa. Jag har köpt böcker, både signerade och osignerade. Jag har lyssnat på författarsamtal och föredrag. Jag har insupit atmosfär och njutit fullt ut. Jag har sett annat, men tänker blunda för sådant en liten stund till. Det här året, min första bokmässa lämnade mig med den varmaste känslan som är möjlig att ha och med det största leendet på läpparna och varm lycka ända in i själen.

Det andra nämns både här och där, i Aftonbladet skriver man om att "Den självupptagna komedin är över." I den världen där allt det tråkiga finns, allt det som kan följa med berömmelse och kändisskap. Och kanske är det just så för någon eller rent av några. Själv tycker jag bara att det är beklämmande när vuxna människor beter sig märkligt och omoget. När kändisskap är viktigare än vänskap. När det är viktigare att synas med NÅGON än att föra samtal med någon som betyder något för en. Pernilla Alm skriver idag om svansen, den svans som inte alls bara finns på en bokmässa utan på de flesta platser i samhället. Vem har inte upplevt den på både skolor, arbetsplatser och till och med bland vänner. Själv tycker jag att vi människor och särskilt vi kvinnor, borde hålla ihop och hjälpa varandra framåt istället. Alltid! Därför gillar jag verkligen tanken på den muff som Simona nämner i en kommentar hos Pernilla. En rosa mjuk, fluffig, varm och välvillig rattmuff som vi omsluter varandra med.

Nog om allt detta. Bokmässan ska alltid få vara bara magisk och helt underbar för mig.

Egenutgivarna var en given plats för mig att hänga mycket på. Vilka kvinnor. Vilket driv.

Fantastiska Joanna Björkqvist, som jag äntligen fick äran att träffa i verkliga livet.

Och Amanda Hellberg som faktiskt var den som utan att veta det själv, med en kommentar hos mig för länge sedan, gav mig självförtroendet att våga skicka in till förlag. Den som skriver och ännu inte hänger hos henne missar väldigt mycket. Så häng där!

Och många, många fler som jag inte ens kom mig för att fotografera i mitt euforiska tillstånd.

Efter en dag på bokmässan var jag så fylld intryck och fötter som verkligen behövde vila, så gick jag iväg för att äta och vila på mitt underbara hotellrum på Mornington Stravaganza hotell, min glänta i vardagen och i mitt bokmässerus, som blev min lugna oas. En plats att smälta intryck på och att få njuta ännu lite till i lugn och ro. En plats som jag varmt rekommenderar när man är i Göteborg.

Sedan på kvällen drog jag vidare till Park hotell som jag hört var platsen att avsluta bokmässedagen med. Helt ensam och utan några förväntningar eller förutfattade meningar flöt jag in i en lokal som långsamt började fyllas med allsköns människor. Där kunde man ju känt sig helt lost i mitt läge, men jag hade tur som såg underbara Susanne Boll som var så fantastiskt snäll och bjöd in mig att sitta vid bordet där hon satt med sina författarkollegor. Efter det hade jag en helt övernaturlig upplevelse. En helt fantastisk kväll där frotterade jag mig med fler kändisar än jag ens kan komma ihåg. Hade trevliga samtal och fick uppleva några mycket inspirerande timmar. Efter ett tag kände jag mig helt överväldigad av så många upplevelser, så många kändisar och så många samtal att jag bara var tvungen att gå hem till min oas igen. Smälta och efteruppleva. Det var en vacker kväll att få vandra på avenyn på.

Efter en god natt fick jag en underbar frukost som jag åt tillsammans med Janne Schaffer, ja vi satt ju inte vid samma bord direkt, men ändå!

Efter det lämnade jag hotellet för lite shopping. Topshop och Zara hade en hel del som jag behövde. Därefter var det dags att åka tåg hem igen. Hem till min underbara familj som alltid gör återvändandet till en härlig fest. Jag är fortfarande trött och fortfarande fullkomligt lycklig och överväldigad på det mest positiva sätt när jag tänker på min bokmässa 2012. Min första men definitivt inte den sista.

Hjärtevärmande

upplevelser kan man aldrig få för många av.

Nästyngstingen som besökte sin gamla skola idag fick många härliga kramar. Åh vad man såg hur de hade saknat varandra och hur mycket det tycker om varandra. De fullkomligt kastade sig över honom när vi kom under lunchrasten. Mammahjärtat höll på att smälta helt. Lillkillen var också med och tyckte att det var spännande att få vara med i gänget. Fröken hade avsatt hela eftermiddagen till att umgås med oss. De gjorde två lekar tillsammans och så ställde de frågor om den nya skolan. Och så fikade vi såklart. Dottern hade bakat drömmar och själv hade jag gjort kladdmuffins under förmiddagen. De var så tacksamma och tyckte att det var så gott. Vilka underbara barn och vad mysigt vi hade tillsammans.

Väl hemkommen har jag nu suttit en liten, liten stund med redigeringen av mitt manus. Det har gått långsamt för det har pillats mer än vanligt i det här kapitlet. Jag hoppas att det kommer att löna sig i slutänden. Det går framåt men det går långsamt. I morgon är det ledigt och jag tänker absolut ta mig tid för att redigera då. Och snart är det sommarlov och allt känns lätt och härligt! Vi behöver verkligen ha ett LÅNGT lov nu.

Dagens redigeringsmusik är mycket vacker och sorglig, precis som mitt manus just nu. Olafur Arnalds med Allt varð hljótt som är med i filmen Hungergames vad jag förstår. Mycket intressant eftersom jag tycker väldigt mycket om Olafur Arnalds musik och särskilt när jag skriver. Enjoy!
 

Vänskap över gränserna

I somras stötte vi på de här två kompisarna. Det var så gulligt och rörande på något sätt. De stod nära varandra hela tiden och mumsade på gräset. Flyttade sig hästen så följde fåret efter. Äkta vänskap är viktig och den håller mot alla odds och i alla väder. Oavsett om man är häst, får eller människa.

Jag blir glad

Jag blir så glad av alla bloggare som stöttar och uppmuntrar varandra. Det spelar ingen roll om det är författarbloggar, inredningsbloggar eller Odd Mollybloggar, alla stöttar de varandra i vått och torrt. Man gläds med varandra och man hjälper varandra. Jag tycker att det är underbart. Som den nybörjare jag är i bloggvärlden, var det vad som överraskade mig mest. All välvilja och uppmuntran. Det bildas otroliga vänskapsband mellan människor som aldrig träffats. Underbart!

Vad beror det på då? Är det det gemensamma intresset eller är det lättare att uppmuntra varandra via datorn? Är det kanske bara lättare att ge en uppmuntrande kommentar än att sitta ner och prata med någon. Tiden kanske spelar in? Oavsett så tycker jag att det är fantastiskt. Precis som det borde vara alltid. Är vi kanske lite snåla med uppmuntran in real life? Jag tror att jag är det. Som alltid i verkligheten så går allt så fort och kanske glömmer man bara bort hur viktig uppmuntran och stöd är för oss människor. Jag ska försöka bli bättre på det. Jag börjar med att tacka för alla roliga, intressanta och tankeväckande kommentarer på min blogg. Jag är verkligen nyfiken på vilka ni är som besöker min blogg så det är jättekul när det kommer en kommentar. Och så upptäcker man nya härliga bloggare hela tiden. Häftigt tycker jag.