.

.

söndag 11 september 2011

Och skrivandet fick vänta


Den här dagen fick bli en dag för återhämtande och eftertänksamhet. Därför har jag inte skrivit idag heller. Vädret har varit helt fantastiskt och jag och familjen har tagit en promenad i det ljuvliga solskenet. Vi hade så trevligt med våra gäster att tiden gick osannolikt fort igår. Klockan två råkade någon titta på klockan och vi förstod inte alls var tiden tagit vägen. Fast vi förstod hur den kunnat gå så fort. Många intressanta samtalsämnen låter gärna tiden rusa iväg i en fasansfull fart.  Mellan halv tre och tre när jag förstått hur trött jag var, stapplade jag i säng.

Idag har tankarna och minnet tagit oss 10 år tillbaka i tiden. Själv har jag bitvis följt med i tv-sändningarna om och från New York. Så mycket sorg. Och alla andra känslor som finns att tillgå för oss människor. Jag hoppas innerligt att vi slipper se fler fruktansvärda terrordåd. Tror väl inte att en sådan önskan kan gå i uppfyllelse riktigt ännu. Men på sikt måste man tro. En dag! Om man inte tror på att medmänskligheten, empatin och godheten ska vinna, så finns det inget hopp kvar för mänskligheten. Så jag tror, och tänker fortsätta att göra det så länge jag andas.

För många år sedan var jag högst uppe i det ena av tornen. Med det så finns en liten, liten del av mig kvar där. Jag har upplevt väggarna, utsikten och atmosfären. Jag kan inte ens föreställa mig den ångest som fanns där för 10 år sedan. Jag hoppas allt det nya blir en tröst, om än liten, för alla dem som förlorade någon där.  Den dagen förändrades nog de flesta liv på ett eller annat sätt. Själv var jag hemma hos mina föräldrar i Uppsala när det hände. Jag satt på golvet framför tv:n med min dotter, som skulle fylla 1 år 6 dagar senare. Jag vet inte varför tv:n stod på, antagligen hade vi något barnprogram på. När jag såg det som hänt framför mig, så trodde jag inte att det var sant. För mig var USA ointagligt. Det gick inte att ta till sig. Till slut var man ju tvungen. Det var sant, det hade verkligen hänt. För oss blev den största förändringen resandet. Vi hade rest till London varje januari i 10 år. Nu ville vi inte riskera något. Särskilt inte med barnen. Vi har inte varit i London sedan dess. På senare tid beror det inte på den händelsen, men oviljan och rädslan vaknade då. Vi tänkte, och tänker fortfarande, mycket noga efter, innan vi väljer resmål. Det är ingen stor och livsavgörande förändring, men ändå en förändring.

Imorgon är det måndag och jag ser fram emot att få ta mig in i min magiska skrivvärld igen. Vardagar är skrivtid för mig. Nu hoppas jag kunna komma igenom sorgen och komma in i hoppets tid.

Bilden är lånad från nätet.

6 kommentarer:

  1. 10 år - jag kan inte fatta att det gått så lång tid, känns som om det var igår det hände.

    Jag har inte rest utomlands överhuvudtaget sedan 2002 på försommarn - skimret försvann, det gick inte att hålla kvar det, det har inte kommit tillbaka ännu. Före 11 september 2001 var jag som allra minst på utomlandsresor 3 veckor på raken varje sommar och gärna ett par gånger till under året.

    Sommaren 2002 blev det en rokad, skaffade hund och vid nästa årsskifte blev det att "emigrera" från Stockholm till Dalarna. Senare blev det en hund till och semester med hundarna i Sverige.
    Som du sa ingen livsavgörande förändring - men dock förändring av livsstilen.

    Skriv på i morgon och håll liv i tron och viljan:-)

    KRAMAR

    SvaraRadera
  2. Tiden går fort när man har roligt...
    Och jag kan också tycka att det har gått fort de här 10 åren...helt galet fort. Och mycket har förändrats för världen sen dess!

    SvaraRadera
  3. Jag kommer ihåg känslan när man såg de där första hemska bilderna och man kunde inte tro att det man såg var sant, ville inte tro...

    SvaraRadera
  4. Jag älskar att resa och saknar känslan av att planera en resa utan att behöva riskbedömma alla platser på jorden.

    Jag skriver för fullt :)

    Kramar!

    Trillingnöten:
    Och även annars... :)
    Mycket har förändrats och jag är mycket mer misstänksam mot människor runt omkring mig nu. Inte bara efter den händelsen utan också av allt annat hemskt som händer runt omkring oss. Både sorgligt och tråkigt!

    Glimra Skimra:
    Ja, känslan blev verkligen, vad händer nu då, nu när det fullkomligt osannolika just har hänt?

    SvaraRadera
  5. En sådan vacker bild du har av tvillingtornen!
    Tack för att du delade med dig av dina känslor och tankar runt den hemska händelsen.
    Jag har nog snarare blivit tvärtom med flygandet. Jag tänker som så: "Är det min tid att dö kan jag ingenting göra åt det!"
    Kram Kim

    SvaraRadera
  6. Kim:
    Bilden är lånad från nätet.
    Den dagen tror jag betyder mycket och olika saker för alla. Det är inte flygandet i sig som är problemet utan snarare ställen i världen som är mer riskfyllda. Och så barnen förstås, jag vill inte utsätta dem för onödig fara.
    Kram!

    SvaraRadera