Och skrivandet fick vänta

Den här dagen fick bli en dag för återhämtande och eftertänksamhet. Därför har jag inte skrivit idag heller. Vädret har varit helt fantastiskt och jag och familjen har tagit en promenad i det ljuvliga solskenet. Vi hade så trevligt med våra gäster att tiden gick osannolikt fort igår. Klockan två råkade någon titta på klockan och vi förstod inte alls var tiden tagit vägen. Fast vi förstod hur den kunnat gå så fort. Många intressanta samtalsämnen låter gärna tiden rusa iväg i en fasansfull fart.  Mellan halv tre och tre när jag förstått hur trött jag var, stapplade jag i säng.

Idag har tankarna och minnet tagit oss 10 år tillbaka i tiden. Själv har jag bitvis följt med i tv-sändningarna om och från New York. Så mycket sorg. Och alla andra känslor som finns att tillgå för oss människor. Jag hoppas innerligt att vi slipper se fler fruktansvärda terrordåd. Tror väl inte att en sådan önskan kan gå i uppfyllelse riktigt ännu. Men på sikt måste man tro. En dag! Om man inte tror på att medmänskligheten, empatin och godheten ska vinna, så finns det inget hopp kvar för mänskligheten. Så jag tror, och tänker fortsätta att göra det så länge jag andas.

För många år sedan var jag högst uppe i det ena av tornen. Med det så finns en liten, liten del av mig kvar där. Jag har upplevt väggarna, utsikten och atmosfären. Jag kan inte ens föreställa mig den ångest som fanns där för 10 år sedan. Jag hoppas allt det nya blir en tröst, om än liten, för alla dem som förlorade någon där.  Den dagen förändrades nog de flesta liv på ett eller annat sätt. Själv var jag hemma hos mina föräldrar i Uppsala när det hände. Jag satt på golvet framför tv:n med min dotter, som skulle fylla 1 år 6 dagar senare. Jag vet inte varför tv:n stod på, antagligen hade vi något barnprogram på. När jag såg det som hänt framför mig, så trodde jag inte att det var sant. För mig var USA ointagligt. Det gick inte att ta till sig. Till slut var man ju tvungen. Det var sant, det hade verkligen hänt. För oss blev den största förändringen resandet. Vi hade rest till London varje januari i 10 år. Nu ville vi inte riskera något. Särskilt inte med barnen. Vi har inte varit i London sedan dess. På senare tid beror det inte på den händelsen, men oviljan och rädslan vaknade då. Vi tänkte, och tänker fortfarande, mycket noga efter, innan vi väljer resmål. Det är ingen stor och livsavgörande förändring, men ändå en förändring.

Imorgon är det måndag och jag ser fram emot att få ta mig in i min magiska skrivvärld igen. Vardagar är skrivtid för mig. Nu hoppas jag kunna komma igenom sorgen och komma in i hoppets tid.

Bilden är lånad från nätet.