Nu har jag äntligen läst hela mitt manus högt för mig själv. Idag kom äntligen känslorna fram och jag grät när jag läste. Vilken lättnad. Det var en av de nyskrivna bitarna som lockade fram tårarna. Jag tror att jag har läst delar av den här berättelsen så många gånger nu, att jag inte reagerar lika starkt längre när jag läser det ännu en gång. Eller så störs jag av min egen röst när jag läser högt. När man samtidigt rättat och ändrar så störs också känslan i manuset. I morgon ska jag läsa de första 10 sidorna en gång till. Sedan är det dags att lägga in alla ändringar i mitt dokument.
Nu börjar det närma sig det o så svåra följebrevet. Ibland känns det som om det nästan är viktigare än själva manuset. För om man inte lyckas fånga intresset med följebrevet, så kanske de inte ens läser manuset. Så mycket, även om det inte är allt, hänger på ett intressant följebrev som fångar uppmärksamheten hos den som läser det.
Fem nostalgiska träningslåtar
15 timmar sedan
Grattis! Vad duktig du är. Var stolt över dig själv och din bedrift.
SvaraRaderaLycka till (igen!). Jag tycker att mitt följebrev var bra, men ingen har nappat hittills :(
SvaraRaderaJag längtar verkligen efter att få läsa din bok! Jag blir så nyfiken när du berättar om hur den växer fram.
SvaraRaderaFöljebrevet, ja. Själv skrev jag om mitt så många gånger att i sin sista version (som jag i och för sig bara skickade till ett förlag) kändes det som att det var bättre än boken. I brevet stod det mer hur jag önskade att boken var än hur den egentligen var.
Nästa gång ska jag nog skriva följebrevet först och boken sedan!
Tips från mig: Frida på Debutantbloggen skrev för bara lite sedan om "följebrevet som ledde till utgivning". Har för mig att inlägget hette just så. Läs och inspireras . Lycka till!
SvaraRaderaVad roligt att du är så nära nu :-)
Härligt, visst är det en speciell känsla när till och med man själv rörs till tårar av det man skrivit, trots att man läst det gång på gång. Jag hejar på dig hela vägen till utgivning.
SvaraRaderaSjälv är jag hyfsat nervös inför följebrevet, jag har lyckats åstadkomma en ok "jacket blurb" men själva brevet, där man berättar om sig själv... det känns tusen gånger svårare att fånga intresset för mig som författare än för själva manuset. det är precis som han säger: att skriva romanen var den lätta delen. Nu minns jag inte om jag läst det någonstans, men vad är det för slags berättelse du skrivit?
Måste man skriva följebrev också...? =P
SvaraRaderaDet känns lååångt borta för mig.
Stort och smått:
SvaraRaderaTack snälla du för din uppmuntran. Jag är stolt :)
Duktiga Tjejen:
Tack snälla du! Nej, det där nålhuvudet är inte lätt att komma igenom. Jag gillade mitt första följebrev, men det var en hel del som inte höll i själva manuset då :)
Annika:
Vad kul att du vill läsa den :)
Följebrevet blir nästa grej att få till. Det är nästan galet hur viktigt det är. Samtidigt förstår man varför det måste vara det. Det ska ju marknadsföra mitt manus.
Följebrevet före manuset är ju en idé :D Fast oftast är det så för mig, att det jag börjar skriva på inte alls blir så som jag tänkt mig det från början :)
Helena:
Tack snälla du! Tack för tipset, jag tror att jag har läst det någon gång men jag ska göra det igen.
Katarina:
Det är verkligen en speciell känsla att läsa sina egna ord och bli rörd. Jag skrev en baksidestext till den men jag ska läsa den igen för att se om den håller. Och att skriva om sig själv, det är verkligen inte lätt. En småbarnsmamma med allt vad det innebär känns inte så spännande direkt :)
Det är en roman om ett människoöde fyllt av svåra upplevelser.
Nilla:
Visst är det galet. Först måste man skriva en hel roman och sedan ett idiotbra följebrev som ska sälja in den! :D
jag älskar dina videoklipp som du lägger upp, speciellt de om skrivande såklart, de är alltid roliga.
SvaraRadera(Jag har problem med att kommentera med min webbadress helt plöstligt - jag är inte anonym - nej är här samma gamla Ebba som vanligt)
SvaraRaderaVilken härlig känsla vá - att få gråta till sin egen text. De som har läst mitt första manus säger att de blir förbannande - inte att föredra - men det berör iallafall:-)
Däremot så nämnde jag vid något tillfälle på försommaren att jag rös till texten i novellen som jag skickade in till ICA-Kuriren (inte vann jag heller - isåfall skulle jag vara på väg till bokmässan i dagarna - men jag har inte hört ett pip. Shit, jag som trodde så på den. Men det kommer nya dagar, nya tävlingar ...
Följebrev är ett konstigt påfund - och svårt som attan ... har skrivit många varianter vid det här laget. För ett tag sedan när jag fick besök råkade jag se att ett av dem låg framme. Ooops - jag tänkte (hade inte läst det på länge) "har jag verkligen skrivit DET DÄR?" Snabbt som bara den gömde jag undan det ...
Snickra på nu med redigering och följebrev så att jag och vi andra och du - snart har din bok i händerna!
STORKram/Ebba
så härligt! Äntligen! Jag håller på med mitt följebrev till min barnbok jag och du har så rätt. Det r så viktigt. Nästan som ett personluigt brev då man ska söka jobb!
SvaraRaderaVad härligt, Anneli. Heja!!!!
SvaraRaderaKatarina:
SvaraRaderaTips är alltid bra, om de sedan är lite roliga också så är de perfekta :)
Ebba (som inte är anonym :) ):
Det är den bästa känslan ever, att kunna gråta till sina egna ord. Förbannad är också bra, bara det berör. Det kommer nya dagar, nya ord och nya tillfällen. Dina ord berör alltid och det kommer att visa sig till slut.
Jag jobbar envist vidare mot mitt mål :)
Kramar!
Trillingnöten:
Att skriva ett följebrev är inte lätt, men det måste skrivas :) Lycka till nu när du är på gång! Jag ser så mycket fram emot att få läsa din barnbok tillsammans med mina barn.
Åsa:
Det är härligt! Och skrämmande på alla sätt :)