Fredag redan

hos oss går det undan, så jag tror att tåget inte ens stannar vid alla stationerna.

Idag har jag hunnit ta en promenad, köpt välbehövda kläder till barnen, som växer så det knakar. Köpt något litet plagg till mig själv, eller två. Fixat några saker till morgondagens fest, som vi ska ha här hemma hos oss. Nu är jag hemma igen och har ätit lunch med maken och lillkillen. Sedan är det dags att förbereda maten inför festen i morgon. I  kväll ska vi på födelsedagskalas till min syster som fyller år. Sådär någonting, hela min dag och delar av morgondagen, på några meningar.

Jag har fått hem Malin Rocca Ahlgrens bok Var ligger utomlands. Den ser barnen och jag mycket fram emot att få läsa. Bara tåget stannar vid någon station snart så ...

Sist men inte minst så är de fredag och äntligen dags att dansa igen. Det finns inget som säger att man inte kan börja redan på jobbet. Nu är det helg, nu kör vi...

En gång till

Nu är jag igenom min galna ordjakt. Jag höll verkligen på att förvilla mig in i en oändlig cirkel av letande och synonymsökande. Nu ligger den nya versionen framför mig och ska läsas högt en gång till.



Tänk om man skulle lyckas med något sådant. Att fånga läsaren så att de inte släpper boken förrän den är slut. Skulle inte det vara fantastiskt och fullkomligt underbart?

Nu ska jag på bio med min mamma. En enkel till Antibes. Det ser jag verkligen fram emot.

Award

Jag har blivit lycklig ägare till ännu en Rosenaward. Det är fina Katarina som ger mig den med motiveringen:

Anneli för att hennes blogg alltid inspirerar mig att fortsätta kämpa, och för alla intressanta skriv- och boktips hon delar med sig av.

Tack snälla du, jag känner precis detsamma för dig och din blogg.

Jag svarade på de tre medföljande frågorna HÄR.

Mitt liv i Underlandet

gjorde att jag vaknade med huvudet i spinn. Gårdagen gjorde mig yr och tog mig bara längre bort ifrån mina ord. De ord som jag själv har valt. Några används definitivt ganska ofta, men det hänger oftast ihop med min berättelse. Kärlek, både den som finns och den som inte finns. Sorg, i många former. Stora känslor överhuvudtaget.

Därför började jag dagen med att göra annat än att jobba med mitt manus. Maken, jag och småkillarna,en hade studiedag i dag, åkte och handlade mat inför helgens fest. Min lediga kille hade lovats ett besök på BR leksaksaffär, så vi tog också en tur till det stora shoppingcentret. Där åt vi dessutom en mycket god lunch. Efter det blev det en powerwalk och shopping åt mig själv på stan. Två tröjor som fungerar utmärkt att sitta bekvämt i när man skriver.

När jag kom hem hade det äntligen lossnat. Det hade slutat snurra runt i huvudet på mig. Jag visste att jag måste låta en del ord få flyga tillbaka till sitt bo. Där de hör hemma. Än så länge i alla fall. Nu känner jag mig så lycklig igen. Jag letade och hittade. Ut ur alla de dörrar som ger intryck av att vara den rätta och tillbaka in i den som är rätt för mig

I min labyrint av ord

har jag helt gått vilse. Som jag berättat förut så går jag igenom ord som jag använder ofta i mitt manus. Just nu känns det omöjligt att ta sig igenom det momentet. För varje väg jag väljer i labyrinten av ord, så dyker det bara upp fler ord som det finns för många av. För ett ord som jag går igenom, hittar jag tre nya som är frekventa. Det känns som om hela berättelsen är uppbyggd på endast 30 ord i olika kombinationer. Så när jag ändrar dem så undrar jag över hur helheten ska kännas. Alla de ord som jag använt och som jag tyckte kändes helt rätt. Hur kommer det att kännas nu? Hur kommer de nya att smälta in i min berättelse? Det får jag inte veta förrän vid nästa högläsning.

Ord är viktiga. De ska skildra känslor som vi inte kan se. Ord har en otrolig makt.

Oj, oj, oj

så många älsklingsord jag har. Det är ju helt galet. Så det tar lite tid, det här med orden. Det måste ju flyta lika bra och så ska det vara mina ord.

Tänk vilka osannolika ställen det finns att hitta bra skrivmusik på. Hur mycket jag än avskyr dessa krigsspel, så lyckades musiken till ett av dem ta sig in i mitt liv och in bland mina ord.

Här är ett exempel:

Lycka och dags för följebrev

Lycka är, när någon läst de första sidorna i mitt manus och sammanfattar dem såhär:

Med ett ord kan jag beskriva läsupplevelsen: MER!

Jag är så glad att jag måste dansa :D

Det går framåt med redigeringen och det börjar bli dags att tänka på följebrevet. Alla tips inför det är bra, nåja nästan alla :)



Jag är igenom manuset med mina ändringar. Nu ska jag kolla ord som möjligen används allt för ofta. Jag ska byta namn på min huvudkaraktär. Skriva ett lysande följebrev. Så ska jag läsa igenom högt för mig själv en gång till. Sedan är det nog faktiskt dags för avfärd.

Ett städat manus

är ett bättre manus. Jag har verkligen försökt ta bort så mycket jag kan, i mitt manus, som är onödigt. Allt som stökar till och är onödigt för att ta berättelsen framåt. Allt som skulle kunna göra läsaren otålig. Det är så spännande att redigera. Jag läser och kommer ihåg vad jag tänkte när jag skrev just den delen. Eller vad jag ville berätta. Flödesskrivandet fungerar ju så. Man skriver och skriver tills man når slutet. Då går man tillbaka och tar bort allt som är överflödigt. Man låter det man vill säga komma fram på det absolut bästa sättet. Lite som att plocka ut russinet ur kakan. Det är otroligt intressant att läsa och verkligen fundera på vilka ord som verkligen behöver vara kvar för att få fram vad man egentligen vill säga. Städa i sitt manus helt enkelt. Här kommer verkligen den delen in som jag har funderat över mycket, d v s hur mycket ska man beskriva saker och personer. Ibland när man läser böcker känns det som om man frossar i beskrivningar av detaljer och färger och allt som kan beskrivas. För mig kan det bli för mycket. Man tappar liksom flytet i läsandet och berättelsen. Det är säkert olika vad man tycker om, men ibland tycker jag att berättelsen begravs i beskrivande ord.

Jag har rensat och städat bort tusentals ord. Nu hoppas jag att det bara är russinet kvar. Att bara det bästa finns kvar i mitt manus.

Hur skriver man

en berättelse?



Det stämmer väldigt bra, att man faktiskt leker med tankar och ord när man skriver på ett manus. När jag skriver så har jag en berättelse i huvudet, och precis som i den här videon, så ändrar sig berättelsen efter hand. Varje kapitel man skriver tar en till en plats, som tar en vidare till en annan. Jag tycker att det är fantastiskt. Dynamiskt. För jag har aldrig någon aning om var just min berättelse ska ta mig. Jag vet inte vad för berättelse som jag står med i handen, när den är färdig. Det är den häftigaste känslan. Ever!

Nu är det fredag och dags för härligt mys med familjen!

Fredag igen

hur gick det till?

Wow, jag känner hur rytmen av härlig musik tar sig in i min kropp. Dags att dansa!

Stor i orden, liten på jorden

och ännu mindre i hela Universum.

Jag såg på Debatt igår, där för övrigt bloggaren Joanna också var med. Den delen som togs upp, och som detta inlägg kommer att handla om är "kritikerbråket". Själv förstår jag inte riktigt meningen med en kritiker. Jag tycker definitivt illa om upplägget att en enda människas har makt att höja till skyarna, eller att slå ner i skosulorna. För det är faktiskt bara, mer  eller mindre så, att det är EN enda människa som recenserar ur sin egen synvinkel. Det var inte ens det som gjorde mig provocerad, för min tanke blev denna: En av debattörerna tycker att bokmarknaden översvämmas av dålig litteratur. Vad är då god litteratur till att börja med? Böcker som läses av många eller böcker som är så kallad "fin" litteratur? Provokationen ligger för mig i, att dumförklara större delen av befolkningen som låter sig sjunka så lågt, att de läser böcker åt höger och vänster, som skrivits av kreti och pleti. Vem är så stor på jorden, att den kan göra en sådan bedömning? Vem har från början bestämt vad som är "fin" litteratur, och vem har bestämt att den bedömningen är riktig? Vad är sanning och vad är rent hittepå? Allt som vi tror på och kallar sanning har under lång tid låtit sig befästas i våra sinnen. Men sanningen kunde lika gärna varit någon helt annan. Allt beror på hur stark rörelsen för denna "sanning" en gång var. För mig är det så enkelt, det finns inga sanningar, det enda som finns är hur jag väljer att se på saken. För mig är det ett bevis på min frihet. Friheten att inte svälja varje "sanning" som kommer i min väg, utan att fundera själv över vad jag tror och tycker. Jag tror på att vi ska vara snälla mot varandra, uppmuntra varandra och respektera varandras livsval. Även om vi inte alls tycker på samma sätt.

Efter hela detta långa inlägg så vill jag egentligen bara säga:
Jag tror på den lilla människan, jag tror på att vi har rätt att ägna oss åt precis vad vi vill i våra liv. Det är ett mycket kort liv i ett större perspektiv. Varför ska man under detta korta liv, låta sig kvävas av alla dessa "sanningar", som egentligen inte betyder någonting alls. Inte ur ett större perspektiv. Så, hur viktigt är det vilka böcker som är "fina" eller inte. Hur mycket viktigare är det inte att vi alla får följa våra drömmar under våra korta, korta liv i detta stora, stora Universum? Lilla, lilla jag, undrar bara? :D

Så skriver man en bästsäljare

Så enkelt är det, och självklart lika svårt!

Jag tror inte ens att man ska försöka skriva en bästsäljare. Man ska bara skriva det man behöver skriva.

Själv är jag halvvägs igenom jobbet, med att lägga in ändringarna efter högläsningen. i mitt manus. Nu är det den berättelsen som jag vill berätta. Petandet kommer säkert att pågå längre än, men grunden är definitivt lagd.

Den förväntan inför det stora utskicket till diverse förlag börjar göra sig mer och mer påmind. Den känns i magen varje gång jag jobbar med mitt manus nu. Fjärilarna fick göra en riktig vild dans i min mage idag, då jag skickade de första sidorna för genomläsning till en gullig och superduktig bloggvän. Hon ska hjälpa mig att få ytterligare perspektiv på berättelsen. Och inte minst, ska jag få veta om man vill läsa vidare, efter de första tio sidorna.

Jag saknar skrivmusiken. Idag blir det något annat. Den här mannens musik finns med i mitt manus. Den här låten är en av dem.

Och petandet fortsatte

Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser mitt manus, så går det alltid att ändra på något. Jag skulle kunna hålla på i år, och ändå kunna hitta något att peta i. Går det att bli fullkomligt färdig med ett manus? Klart det går. Man måste bara ge sig själv tillstånd att vara tillräckligt nöjd. Annars kommer manuset aldrig att bli utgivet. Hur svårt det än är att bli utgiven, så är det definitivt omöjligt om man aldrig skickar in det.

Idag har jag läst de första 10 sidorna högt för mig själv igen. Börjat lägga in ändringarna i dokumentet. Ändrat den allra första meningen i mitt manus så att den ska vara riktigt bra. Efter att ha läst flera första meningar i andra böcker hos Nilla, så inser jag att första meningen måste skapa en önskan om att läsa mer. Så då har jag ändrat min, igen, och nu är jag helt nöjd. So far! ;)

I övrigt tror att det är dags för mig att ha ett allvarligt samtal med min inre kritiker. :D

Äntligen kom tårarna

Nu har jag äntligen läst hela mitt manus högt för mig själv. Idag kom äntligen känslorna fram och jag grät när jag läste. Vilken lättnad. Det var en av de nyskrivna bitarna som lockade fram tårarna. Jag tror att jag har läst delar av den här berättelsen så många gånger nu, att jag inte reagerar lika starkt längre när jag läser det ännu en gång. Eller så störs jag av min egen röst när jag läser högt. När man samtidigt rättat och ändrar så störs också känslan i manuset. I morgon ska jag läsa de första 10 sidorna en gång till. Sedan är det dags att lägga in alla ändringar i mitt dokument.

Nu börjar det närma sig det o så svåra följebrevet. Ibland känns det som om det nästan är viktigare än själva manuset. För om man inte lyckas fånga intresset med följebrevet, så kanske de inte ens läser manuset. Så mycket, även om det inte är allt, hänger på ett intressant följebrev som fångar uppmärksamheten hos den som läser det.

Och läsandet fortsatte

Jag läser och läser så att jag blir alldeles torr i munnen. Man kan inte läsa hur länge som helst på en dag. Jag gör lite annat också. 7-åringen har varit hemma idag för han är förkyld. Det gäller att läsa nu innan jag också blir sjuk. Då kanske jag inte kan läsa högt för mig själv längre. Jag har inte så mycket kvar nu och hoppas hinna färdigt i morgon. Och sedan då? Jag tycker att man hör och ser saker som man inte hittar när man läser tyst. Det är bra. Det jag däremot inte lyckas med när jag läser högt är att känna känslan som jag vill förmedla. Den känner jag bäst när jag läser tyst. Därför dyker tvivel upp igen. Det känns inte bra. Så vilken känsla ska jag lita på. Den som jag känner när jag läser högt eller den som jag känner när jag läser tyst.



Character is destiny. Så vem är då Destiny? Och har jag hittat henne?

Award fylld av glädje

Den härliga bloggvärlden fortsätter att förgylla mina dagar. Jag har fått två awarder.

En från fina Helena med bloggen Förändrad - Förvandlad - Förädlad med motiveringen:

Anneli för att hon är så duktig på att fokusera sina blogginlägg på skrivandet och allt som där kommer till + att hon delar med sig av lite annat från livet i övrigt.

Den andra fick jag tillbaka av underbara Frida med bloggen Valadonastories med motiveringen:

Anneli igen. Jag tror hon är en riktigt estet, skönhetsjunkie som jag. Och så inspirerar hon också, inte bara till skrivande utan till en skönare tillvaro med musik, vackra ting och välgörande aktiviteter.

Jag tackar allra mjukast!

Man ska, om man vill, svara på dessa frågor. Mina svar, som jag redan skrivit i ett tidigare inlägg, finns här.

1. Varför började du blogga?

2. Vilka bloggar följer du?

3. Vilka favoritfärger har du?

4. Vilka favoritfilmer har du?

5. Vilka länder drömmer du om att besöka?

Jag vill skicka denna award vidare till några fantastiska bloggare som jag följer med stort intresse:

Susanne Boll, för att hon låter oss följa med i sin skrivande värld och vidare in i livet med små barn och mycket annat. En härlig blandning!

Det kan glimra, det kan skimra ..., för att hon skriver om sin vardag ärligt och nära. Jag blir glad av att besöka henne.

Perny leker vuxen,  för att hon skriver om sitt skrivande, och allt annat i livet, på ett mycket underhållande sätt. Och så har hon alltid de coolaste naglarna, ever!

Ord, idéer och inspiration, för att hon skriver så intressant och inspirerande om att skriva. Vi delar upp- och nedgångarna som man måste ta sig igenom under hela skrivprocessens väg.

Boknördar

I går var dottern och jag och shoppade. Både hon och jag älskar att läsa. Vi hade tur och hittade en bokhandel som hade utförsäljning, allt för halva priset. Jag köpte två böcker som jag aldrig hört talas om. Det ska bli spännande att läsa dem. Summan av kardemumman av Zack O´Yeah och Pioner av Isabella Varricchio.

Dottern hittade den här, Flickan och havet av Kathi Appelt

Hon köpte också en bok som hon själv ska fylla med egna ord. En dagbok.

Dessutom väntar hon på en bok som hon fick av oss i födelsedagspresent men som inte hann komma. Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian

Jag har fortsatt med mitt högläsande av mitt manus idag. Några sidor fick jag tid att läsa trots att en del av dagen tillbringats med barnen i soffan framför en film. Dessutom har jag rensat vårt löjligt överfyllda skåp med handdukar. En stor kasse har fått lämna oss. De har liksom gjort sitt nu. Nu kan jag dessutom lägga in de som vi faktiskt använder på ett trevligt sätt. Det känns så skönt. Det har varit kallt och grått idag. Precis en sådan dag då man vill krypa upp i soffan och mysa. Mitt manus kryper jag upp med i fåtöljen i vårt sovrum och så mycket mys är det väl inte, men ett viktigt arbete i alla fall. Funderar fortfarande mycket på de första 10 sidorna. De som måste wow:a läsaren. Fånga in dem i ett nät av ord som de sedan inte kan lämna. Jag ska läsa dem en gång till när jag läst igenom allt en gång.

En alldeles speciell dag!

I dag fyller vår älskade dotter 11 år. Åh, vad hon har längtat efter den här dagen. Vi har haft en härlig dag tillsammans. Uppvaktning på morgonen med efterlängtade presenter. Sedan åkte bara hon och jag och shoppade för pengar hon fått, annars har vi ju huset fullt av killar som inte älskar att shoppa :) Jag kan inte med ord beskriva hur värdefullt det är att få ha tid med barnen var och en för sig. Mysigt! Sedan hem och äta lunch med killarna. Efter det överraskade vi henne med ett biobesök hela familjen. Spy Kids 4D, så mycket 4D kan jag väl inte påstå att det blev men en spännande 3D i alla fall. Nu fortsätter firandet med önskad pizza och mer film.

Livet pågår

här hos oss. Dottern har födelsedagskalas och det är fredag och dags att dansa.
Då kör vi!!

Jag läser

mitt eget manus högt för mig själv. Jag har gjort i ordning en egen liten hörna med en fåtölj och sängen som fotstöd i vårt sovrum. I bakgrunden har jag stillsam musik på låg volym. Det känns ovant och konstigt eftersom jag inte läser andra böcker högt. Men det gör det lättare att se och höra vad som inte fungerar i berättelsen.

Förra gången jag skickade in mitt manus så var jag inte alls färdig. Så är det. Inget att skämmas för alls. Jag ville skriva men hade inte lärt mig något av allt det som jag faktiskt har lärt mig sedan dess. Man måste börja någonstans och jag började där. Nu när jag läser så tänker jag på allt det som jag har sett och hört om att skriva. Det gör att osäkerheten vill göra sig hörd. Är det tillräckligt bra? Kommer de att läsa mer än 10 sidor? Tänk om de aldrig kommer till mitten där jag har ett kapitel som jag verkligen är extra stolt över. Att veta en massa saker är nog bra men inte gör det mitt arbete lättare :)

Jag läser vidare och hoppas att jag kan få fram ett manus som jag kan vara nöjd med. Det jag vet är att jag har använt otroligt mycket av det som finns inom mig. Känslor av rädsla, sorg, lycka och en hel massa glädje. Och jag är otroligt lycklig när jag skriver.

Award fylld av lycka

Jo, jag kunde bli lyckligare! Jag har fått två awards med helt underbara motiveringar. Så nu lyckodansar jag mig fram :D Jag kommer nog aldrig att sluta förundras över alla fantastiska människor som man får träffa här bland bloggarna Helt sagolikt underbart!

En fick jag av härliga, underbara Maria Engelwinge som skriver såhär:

Anneli - är klar med sitt manus nu. Jag håller tummarna! Skulle vara så roligt att få läsa din roman i hårda pärmar:). Du är så positiv, rar och go. Pussar kärlek till dig med!

Nästa fick jag en av varma, fantastiska, inspirerande Lotta, Min plats i solen. Om det finns någon som kan lyfta en upp till skyarna i glädje så är det hon. Hon motiverar såhär:

Underbara Anneli, som precis som jag befinner sig i en skrivbubbla och som på sin fina blogg delar med sig av sin väg mot sina drömmars mål: att få sina böcker publicerade. Vi får följa hennes tankar och funderingar kring skrivande, publicering, skrivprocess och refuseringar. Om hur denna fantastiska kvinna trots motgångar inte ger upp utan kämpar vidare mot sitt mål. Skrivandet blandas med familjeliv, resor, vardag och helg. Om goda tider men också om svåra tider, svåra beslut och sådant som gör ont. Anneli, du inspirerar och jag tror på dig och ditt skrivande. Jag hejar på dig hela vägen och ser fram emot dagen då dina böcker finns i min bokhylla. Världen behöver dina historier!

1. Varför började du att blogga?

Min äldsta son började och jag blev nyfiken. Mest på att göra en egen sida, konstnärssjäl som jag är :) Det kändes pirrigt och lite läskigt att lägga in det allra första inlägget. Nu kan jag inte tänka mig att sluta. Jag älskar datorn och bloggen - mina vänner bor ju där :D

2. Vilka bloggar följer du?

Mest är det självklart bloggar om skrivande. Jag får så mycket stöd och hjälp med den, ibland ganska tunga processen med att skriva och att försöka bli utgiven. Jag gillar att ha en blandning av allt i det jag läser. Heminredning. Foto. Mode. Humor. Allt som är skrivet på ett intressant sätt. Jag gillar att läsa sådant som känns äkta och nära.

3. Vilka favoritfärger har du?

Jordfärger. Brunt, beige och grönt.

4. Vilka favoritfilmer har du?

Jag gillar snyftiga, sorgliga filmer. Amerikanskt tjafs, sådant gillar jag. Feelgoodfilmer låter förstås trevligare. Barnfilmer kan vara fantastiska. Gamla amerikanska filmer.  Jag har ingen speciell favoritfilm som jag kan komma på. Jag älskar att se på film och att få försvinna in i en annan värld en stund.

5. Vilka länder drömmer du om att få besöka?

Delar av Afrika, för att det verkar vara så spännande och vackert. Ungern, för att min pappa som jag aldrig fick träffa kom därifrån.  Annars besöker jag gärna länder som jag redan varit i flera gånger. I USA finns det mycket jag vill se. Det finns flera västindiska öar som jag vill komma till, både nya och redan besökta. Hawaii känns också lockande. Spanien är alltid underbart att få komma till och då alldeles särskilt Mallorca. Jag älskar att resa och vill helst se hela världen!

Så ska jag skicka den vidare till 5 underbara bloggare. Nu har redan några andra av mina favoriter redan fått awarden så jag passar på att ge den till några fler. Förutom dem och Maria och Lotta som jag fått awarden av så vill jag ge den till:

Skrivarvisioner, goaste Ebba som alltid har något fint att säga. Hon skriver också och delar färden i berg- och dalbanan med mig. Hon lyfter mig och hjälper mig att föra mina tankar vidare till en högre nivå.

Kim M. Kimselius är här nu, fina Kim som alltid så generöst delar med sig av skrivtips och skrivtankar. Intressanta inlägg låter oss ofta följa med henne runt jorden och i Sverige. Uppmuntrar och ger tips och råd. Härligt!

Malin Roca Ahlgren, gulligaste Malin som har haft en överjordiskt fullmatad tillvaro den närmaste tiden. Hon har flyttat från Spanien till Sverige, sökt jobb, fått jobb, sökt lägenhet, fått lägenhet, gett ut en barnbok!!?? Jag hoppas att livet snart får en mänsklig fart i hennes liv. Vi delar upp- och nergångarna i skrivandet. Erbjuder varandra en hand när livet vill dra oss neråt.

Valadonastories, söta Frida, alltid lika vaken och allert. Ger en alltid ett och annat att tänka på. Det är bra så att vi inte sitter och stelnar till vid våra datorer. Skriver också på ett eget manus.

Alla har en bok inom sig, Amanda för att hon är den coolaste författaren, ever! Ger fantastiska skrivtips och hjälper gärna författarwannabes som mig. Skriver superbra och har en härlig humor!

Äntligen

Jag har redigerat hela mitt manus. Går det att vara lyckligare. Imorgon ska jag läsa. Jiihaaa!!!

Det har varit svårt och tidskrävande men nu är jag igenom. Det blir sen middag för barnen eftersom jag inte kunde sluta när jag var så nära. De klagar inte. Klagar aldrig! Mina älsklingar. Nu vill jag ge ut boken för deras skull. För deras tålamod med mig. Och jag kan knappt vänta tills i morgon!

Tills dess funderar jag över följande:
Det saknas några punkter i mitt manus som ska bockas av för att lyckas med att skriva en bästsäljare. De flesta tror jag att jag faktiskt har lyckat bocka av under min redigering. De som saknas nu är:

Humor, vet inte, klart det kan finnas humor även i det som är tungt och svårt, men nej, jag har inte lyckats få in någon humor.

Kreativitet (nyskapande), temat är vad det är, så inget nyskapande tyvärr. Det är en berättelse ur livet och där har jag svårt att hitta något direkt nyskapande. Inte den här gången.

WOW-känsla, vad kommer att göra att läsaren säger åt sina vänner att de måste läsa din bok? Där har vi det allra största problemet för de flesta som skriver. Min lektör blir överraskad men inte omkullslagen. Det är stort att kunna slå omkull. Men vad innebär det?

I övrigt tycker jag att jag har full koll på vad en bästsäljare behöver innehålla. Om jag sedan har lyckats att fånga läsaren återstår att se. Men jag tror. Det kommer man bra bit på :D

Dagens skrivmusik sätter punkt för den här gången.

Imponerande

sätt att använda orden på.

En dag fylld av ord

Min dag har fyllts till brädden av redigering och ord. Nu har jag passerat djup sorg och är inne i hoppets tid. Snart nalkas nya moln på himlen, men just nu är livet fyllt av glädje för dem som befolkar min berättelse. Det går långsamt att redigera. På 7 timmar har jag redigerat 24 sidor och jag har tagit bort ett okänt antal ord. Antalet tillkomna ord är idag 798 stycken. Det känns bra. Jag närmar mig slutet och alla upp- och nergångar måste få ett värdigt slut. Jag gillar det slut som jag redan har skrivit, så det kommer definitivt att få vara kvar. Vägen fram till slutet måste kanske redigeras något. Några saker måste skrivas till. Händelser som behövs för att göra berättelsen bättre och djupare. Och självklart mer gestaltning. Jag har fortfarande problem med tanken som lektören tog upp om ordningen i berättelsen. Jag kan inte se den göra berättelsen bättre. Kanske ser jag på det på fel sätt. Eller så är det såhär min berättelse ska se ut.

Dagens skrivmusik är även den fylld av ord.

Och skrivandet fick vänta

Den här dagen fick bli en dag för återhämtande och eftertänksamhet. Därför har jag inte skrivit idag heller. Vädret har varit helt fantastiskt och jag och familjen har tagit en promenad i det ljuvliga solskenet. Vi hade så trevligt med våra gäster att tiden gick osannolikt fort igår. Klockan två råkade någon titta på klockan och vi förstod inte alls var tiden tagit vägen. Fast vi förstod hur den kunnat gå så fort. Många intressanta samtalsämnen låter gärna tiden rusa iväg i en fasansfull fart.  Mellan halv tre och tre när jag förstått hur trött jag var, stapplade jag i säng.

Idag har tankarna och minnet tagit oss 10 år tillbaka i tiden. Själv har jag bitvis följt med i tv-sändningarna om och från New York. Så mycket sorg. Och alla andra känslor som finns att tillgå för oss människor. Jag hoppas innerligt att vi slipper se fler fruktansvärda terrordåd. Tror väl inte att en sådan önskan kan gå i uppfyllelse riktigt ännu. Men på sikt måste man tro. En dag! Om man inte tror på att medmänskligheten, empatin och godheten ska vinna, så finns det inget hopp kvar för mänskligheten. Så jag tror, och tänker fortsätta att göra det så länge jag andas.

För många år sedan var jag högst uppe i det ena av tornen. Med det så finns en liten, liten del av mig kvar där. Jag har upplevt väggarna, utsikten och atmosfären. Jag kan inte ens föreställa mig den ångest som fanns där för 10 år sedan. Jag hoppas allt det nya blir en tröst, om än liten, för alla dem som förlorade någon där.  Den dagen förändrades nog de flesta liv på ett eller annat sätt. Själv var jag hemma hos mina föräldrar i Uppsala när det hände. Jag satt på golvet framför tv:n med min dotter, som skulle fylla 1 år 6 dagar senare. Jag vet inte varför tv:n stod på, antagligen hade vi något barnprogram på. När jag såg det som hänt framför mig, så trodde jag inte att det var sant. För mig var USA ointagligt. Det gick inte att ta till sig. Till slut var man ju tvungen. Det var sant, det hade verkligen hänt. För oss blev den största förändringen resandet. Vi hade rest till London varje januari i 10 år. Nu ville vi inte riskera något. Särskilt inte med barnen. Vi har inte varit i London sedan dess. På senare tid beror det inte på den händelsen, men oviljan och rädslan vaknade då. Vi tänkte, och tänker fortfarande, mycket noga efter, innan vi väljer resmål. Det är ingen stor och livsavgörande förändring, men ändå en förändring.

Imorgon är det måndag och jag ser fram emot att få ta mig in i min magiska skrivvärld igen. Vardagar är skrivtid för mig. Nu hoppas jag kunna komma igenom sorgen och komma in i hoppets tid.

Bilden är lånad från nätet.

En lördag mitt i livet

En lördag full av matlagning. Vi ska ha gäster och bjuder på Créme Ninon till förätt, Inbakade spättafilér med lax och spenat till varmrätt. Till det bjuder vi på prästostgratinerade potatistoppar och dragondoftande vitvinssås. Till efterätt blir det Jordgubb, blåbär och hallon parfait med maränger och salmiakströssel och till det en hemgjord kolasås. Vi har haft fullt upp idag kan man väl med gott samvete påstå. Skrivandet får vänta tills i morgon. Nu kommer snart gästerna. Dessutom håller jag på att färga håret. Dags att skölja ur så att det inte händer en olycka :D

Så mycket sorg

finns i min berättelse just nu. Redigeringen har gjorts med den sorgligaste musiken jag har. Nu har vi snart klarat av det värsta och därför avslutar jag dagens skrivande med den här musiken :



Let me rest in pieces, är allt min huvudkaraktär önskar sig just nu. Det får hon göra tills i morgon. Då ska vi ta oss vidare, hon och jag. Det som hon ska göra härnäst är något som skulle vara min egen värsta mardröm, så det blir inte helt lätt varken för henne  eller för mig.

Nu blir det mys med barnen. Det är min absoluta favoritsysselsättning.

Dansa dig fri

Pigga upp dina arbetskompisar med en dans såhär på fredagseftermiddagen.

Ett ord framåt och två tillbaka

Undan går det inte. Först skriver jag några ord. Sedan tar jag bort ännu fler. Nu är jag tillbaka på lika många ord som jag började med i morse. Nej, det ligger faktiskt på svindlande 3 ord på plus. Vilken framfart. Nåja, det som blir kvar blir förhoppningsvis bättre än det som jag tagit bort. Jag känner mig otålig och förväntansfull nu när jag närmar mig slutet på redigeringen.

Dagens skrivmusik, och därmed också sinnesstämningen i manuset just nu, är följande:

Framåt

Nu går det framåt igen. Orden tar tillbaka sin makt och blir långsamt fler och fler. 738 nya ord har hittat sin plats i romanen. Ljuvliga känsla. Snart är jag igenom min redigering. Då tar resten av arbetet vid. Det ska läsas. Högt. Jag får inte låta några tråkiga misstag få gömma sig i texten. Jag har aldrig läst mitt manus högt för mig själv förut. Det blir en helt ny upplevelse för mig. Jag läser bara sagor högt för barnen. Detta är en helt annan typ av saga.

Dagens skrivmusik visar att det svårmodiga har lättat något. Nu spirar något helt annat.



Jag tycker att det var en lite kul idé med dagens skrivmusik. Ungefär som andra bloggare har dagens outfit.  Särskilt eftersom jag alltid skriver med musiken flödande in i mina öron via hörlurar. Jag lurar fram mina berättelser ur sina gömslen med musikens hjälp.

Morgongåvan

Jag har läst Morgongåvan av Susanne Boll. Det är en spänningsroman som det var väldigt svårt att lägga ifrån sig. Jag låg vaken alldeles för länge för att jag var tvungen att läsa ut den och se hur den skulle sluta.

Den handlar om hur flera personers öden vävs samman i en verklighet som ingen av dem kunnat ana. Här lever alla känslor sida vid sida. Kärlek, svek, lycka, sorg och ren vanmakt. Maktmissbruk och hemligheter gör som alltid livet svårt. Ett livsval kommer att få ödesdigra konsekvenser för dem alla. Dessa ingredienser blandas och skapar ett pokerspel med känslor. Livet blandar och ger. Vem kommer att vinna? Vem kommer att förlora allt? Finns det ens någon vinnare?

Bortsuddat

är ungefär 4000 ord ur mitt manus. Jag tror att jag är igenom den stora rensningen. Den stora ordlien har nog gjort det värsta jobbet nu. Det känns hur skönt som helst. Skrivandet just nu känns inte så maniskt och euforiskt som det gör för mig när jag flödesskriver. Det är mer stillsamt. Eftertänksamt. Nu ska jag ta berättelsen framåt. Jag har skrivit lite på vägen i efterdyningen av liens framfart. En hel del nytt har tillkommit. Kanske 1000 ord. Ord som jag tror har hamnat helt rätt. Jag läser och gillar. Det handlar om gestaltning. Jag har bitvis varit för berättande. Nu får berättelsen en mjukare inramning. När det gäller berättelsens uppbyggnad är jag mer osäker. Fick ett förslag som jag inte riktigt får grepp om. Kanske får den i princip behålla den som redan finns. Jag får fundera mer på det i morgon.

Dagens skrivmusik:

Dagens skrivmusik

Det är måndag och jag har skrivit. Förkylningen är inte bättre alls. Jag är trött och jag vet inte hur det påverkar mitt skrivande. Att redigera när man har fått ett lektörsutlåtande är ett stort jobb. I alla fall är det det för mig. Jag måste se på min berättelse på ett helt nytt sätt. Fundera på vad jag egentligen vill säga. Hur jag vill säga det. Jag tar fortfarande bort mer än jag skriver. Jag vill få bort allt som är onödigt innan jag fördjupar mina gestaltningar. Vill att det ska vara så rent ifrån det som jag vill ta bort som det är möjligt. Lite otålig är jag också för jag vill ju vara färdig. Jag är så nyfiken på den nya versionen. Jag ska läsa den högt. Försöka höra om det håller ihop. Nu ska jag vila och hoppas att jag är lite bättre och piggare i morgon.

Lite av varje

har jag gjort i helgen, men inte skrivit. Helgerna med barnen brukar innehålla lite eller ingen skrivtid för mig.

Jag har  blivit förkyld. Det är ju en inte sådan trevlig början på hösten. Fast det har ju verkligen inte varit höst i helgen. Runt 20 grader och sol. Då hade det varit trevligt att vara frisk nog att njuta av livet utomhus. Men, men, en liten förkylning ska väl inte få störa humöret. I morgon är det måndag och jag ska skriva vidare.

Igår gjorde äldsta sonen plankstek, något som han hört talas om men inte varken sett eller ätit, tillsammans med mig. Han är mycket intresserad av matlagning just nu. Han funderar till och med på att bli kock. Han är också mycket intresserad av historia och planksteken triggade hans fantasi. Han såg framför sig vikingatiden och att äta utan bestick, coolt tyckte han. För mig är det 80-tal och det blev med bestick. Han spritsade potatismos så att det stod härliga till. Det var jättegott och jag tror barnen kommer att vilja äta det igen.

Idag har vi haft barnkalas. 7-åringen har haft fest för sina klasskompisar. Intensivt är bara förnamnet. Men skoj, på ett lite självplågande sätt. Nejdå, det finns inget roligare än att se barnen ha kul tillsammans. Vi har haft fem-kamp i minuten-lekar. Superkul! Och så har vi haft skattjakt såklart, godispåsarna måste ju hittas på något sätt. Min sjuåring ville ha pannkakastårta så det fick han. En superhög. Ingen utom våra barn hade ätit pannkakstårta förut!? Det kanske är lika ute som plankstek?

Nu har det gått ännu en vecka och ännu en helg. Hjulen snurrar allt snabbare. Jag vet att man snart sitter framför julgranen och undrar var höstterminen tog vägen. Så det gäller att ta tillvara på varje dag på bästa sätt. Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag är inte särskilt förtjust i vardagen, det ska jag erkänna. Fast jag har blivit bättre på det. Förr gav den mig ångest. Jag längtade alltid bort. Till något nytt spännande. Det skulle jag prata om i  mitt sommarprogram, om jag någonsin skulle göra något sådant. Vardagen eller snarare alla mina försök att slippa ifrån den. :D Nu när jag skriver har jag hittat ett sätt att smita undan. I korta stunder kan jag ge mig av till vilken plats jag vill. Jag kan göra precis vad jag vill. Uppleva magin. Eller så blir jag överraskad och hamnar på helt okända platser. Platser som jag inte ens har föreställt mig. I morgon bär det av igen. Jag ska ut på äventyr. Jag ska fortsätta skriva på mitt första manus. Min alldeles utmärkta vardagsflykt.

Den häftigaste känslan

Det fantastiska äventyret som man får uppleva när man skriver. Det där att börja skriva utan att ha en aning om vilka vägar ens karaktärer ska ta en på. Att bli förvånad, ledsen och glad, men också besviken över vad som händer i berättelsen. I mina berättelserna lever karaktärerna sitt eget liv och låter sig inte styras hur som helst. Det är magi. Jag slutar aldrig att förundras över var inuti mig alla berättelser finns gömda. Varifrån de kommer. Jag är bara så lycklig över att de finns där.

Fredagsdans på en lördag

funkar det? Tiden går så fort att jag glömde bort fredagsdansen. Kanske börjar jag bli gammal och glömsk. Man blir i alla fall aldrig för gammal för att dansa  :D

Jag skriver

alltid med musik på i hörlurarna. Mellan musiken och min fantasi låter sig historierna berättas. Det finns ingen magisk formula. Alla kan hitta sin egen magi. Hitta din röst.



I dag hamnade ännu fler ord på minuskontot ur mitt manus. Precis så som det ska vara just nu. Snart har jag kommit till skrivandefasen igen. Nu tar jag bort allt det som är onödigt och tråkigt. Jag längtar efter att få fortsätta skriva och ta berättelsen till högre höjder.

Lyckan är en sällsam fågel

Jag har läst Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda. Den handlar om Charles som lever sitt liv per automatik. Han känner inte mycket för något i sitt liv längre. Han, hans fru och hennes tonårsdotter pratar knappt med varandra. De möts mest i hallen och får inget viktigt sagt till varandra. Man förstår att han saknar det. Närheten. Det livfulla som har gått förlorat i allt det som kallas vardag. En dag får han ett brev med bara en mening i, Anouk är död! Det öppnar upp många minnen och känslor hos honom. Han försöker att hitta svar på en mängd obesvarade frågor som han lämnat efter sig en gång för länge sedan. Han försöker att hitta tillbaka till sig själv. På den vägen träffar han Kate och hennes barn. De lever ett liv som Charles fascineras mycket av. Ett liv i närhet. I ett stökigt hus på landet fullt av djur och barn. Och så Kate som lever med en sorg som aldrig riktigt lämnar henne. Ett liv som är otroligt långt ifrån hans eget i Paris.

Det är en bok med ett vackert målande språk. Beskrivningarna av miljöerna är fantastiska. Det är en vardaglig småtrevlig berättelse om att hitta tillbaka efter att ha förvillat sig bort. Men den är lång och lite väl utdragen och skulle tjänat mycket på att vara lite kortare.

A place of dreams

indeed! :D



Där har jag varit idag. In a place of dreams. Jag har tagit bort massor. Skrivit en hel del nytt. 700 ord minus idag och ändå kunde jag inte vara mer nöjd. Det flyter på perfekt!

Dessutom innehöll dagens promenad en ny manusidé. Oj, det var spännande. Spann vidare på den under promenaden. Den är mycket svår att få till tekniskt. Jag vet inte om jag har tillräckligt med kunskap för att skriva den. Innebär mycket research om för mig helt okända saker. Men om fantasin får styra till största delen så ... Jag har vänt och vridit på den. Man kan ju skriva den ur olika perspektiv. Någon borde kunna fungera. Kanske. Vi får se. Just nu har jag fullt upp och lever mitt i mitt första manus.