.

.

söndag 23 september 2012

Höstblues



Jag brukar verkligen gilla hösten så jag vet inte vad det är med mig i år. Man kan ju tänka på hösten på olika sätt. Normalt är det för mig början på något. Något som är nytt, spännande och oprövat. Men i år ser jag mer slutet, allt i naturen som dör och det kalla råa. Och så den där rastlösheten. Livet som lockar till uppbrott och något helt nytt. Jag har inte känt den på över tre år nu, sedan innan vi åkte till Mallorca för att vara där i ett helt år. Nu är den obevekligt tillbaka igen och jag har ingen aning om vad jag ska göra med den.


Jag har strukit en massa idag. Det har varit en städdag hemma hos oss och det får man väl erkänna att det behövdes. Källaren ser ut som om det gått en tornado igenom den. Fast nu är det bättre. Stryktvättshögen är så hög att vi skulle kunna åka slalomskidor på den. Jag undrar vad som kommer att uppenbara sig längst ner i den.


Men jag har faktiskt också redigerat. Snart, snart är jag igenom så att jag kan gå vidare. Jag har en liten grej som ska in i manuset som kräver lite tid. Men jag tror att det kan bli riktigt bra och annorlunda. Det blir spännande att se hur det kommer att se ut.

12 kommentarer:

  1. Det är ju nytt för dig att vara utan småbarn hemma också?

    SvaraRadera
  2. Usch, känner igen rastlösheten och hopplösheten som kommer med hösten. Jag har inget botemedel, men kanske blir det en aning bättre av långa promenader och att tända ljus när det är mörkt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den är nog ganska vanlig egentligen. Fast min rastlöshet sitter djupare, jag har så svårt för vardagen och när allt bara går i precis samma hjulspår. Jag längtar efter att det ska hända något nytt och spännande. Vad skönt att du har något alldeles fantastiskt att vänta på just i höst : )

      Radera
  3. Känner igen... Usch. Hoppas det går över. Snart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog en vanlig känsla nu när det blir mörkare och kallare. Jag hoppas också att det går över snart. Det brukar bli bättre när jag får skriva.

      Radera
  4. Intressant - undrar om det har med åldern eller erfarenheter att göra?
    Jag slutade att vara rastlös 2001/2002 - efter 11/9 blev jag mer medveten om vad det betyder att vara nära familjen.
    Efter 2002 har jag inte varit utomlands - inte ens mitt älskade Mallis drar (vet inte hur många gånger jag varit där i tre veckorsprioder - tappat räkningen ...)
    Men jag åker gärna till Sälen och övriga Dalarna - eller kors o tvärs i vårt vackra land.
    Så olika kan det vara - men jag älskar måndagar precis som du. Hej Måndag!
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har säkert med en massa saker att göra. Vi har ju alla våra unika bakgrunder som präglar oss på olika sätt.

      Innan 11/9 var maken och jag och sedemera våra två äldsta barn i London, varje år i januari under en tioårsperiod. Efter 11/9 vågade vi inte åka dit med våra små barn längre. Då diskuterades det till och med att det förelåg hot mot båtarna över till Helsingör. Däremot hade vi en lägenhet i Spanien och där fortsatte vi att bo under vinterhalvåret. Man blev väldigt känslig för var risken för terrorism var störst och undvek sådana platser. Fast jag vill inte bli fängslad och orolig över att leva mitt liv i frihet. Dessutom är jag lika orolig var jag än reser, Sverige eller utomlands. Jag är lika orolig när barnen är i skolan och jag inte har kontroll. Det är bara när jag är nära min familj som jag känner mig trygg.

      Måndagar är dock nästan alltid härliga : )

      Kramar!

      Radera
  5. Jag brukar också älska hösten, men inte i år. Jag skyller det på sommaren som var allt annat än solig och varm. Det har ju varit höst ända sedan i maj liksom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske är det så, fast jag tyckte ändå att jag var nöjd med min sommar. Trots det så kan det ju vara så att kroppen inte fick tillräckligt med sol och värme och nu protesterar den.

      Radera
  6. Jag tror det är för att sommaren knappt var någon sommar... :-P

    Kram M

    SvaraRadera