Jag kan inte fatta

att jag fortfarande får leva kvar i mitt skrivrus. Det är en helt obeskrivbar känsla. Jag längtar efteratt skriva hela tiden. Helst skulle jag vilja skriva hela natten. Om jag hade orkat. Min skrivtid blev inte så lång som jag skulle önskat. Idag blev det bara 1 ½ timme och 1 625 ord. Ändå lever jag i ett lyckorus. Kort tid är bättre än ingen tid. Mycket bättre. Jag vann inte novelltävlingen. Synd! Det hade varit riktigt roligt. Men ändå kan jag inte känna mig ledsen över det. Inte nu. För jag lever mitt i min berättelse. Jag längtar tills den är färdig så att jag kan få läsa den. Precis så känns det, för jag skriver och skriver men jag vet inte om allt kommer att hänga ihop på ett bra sätt. Jag hoppas det. Det känns så. Men jag kan inte veta förrän jag kan sträckläsa den och känna på det. Jag tycker att det är så spännande. Jag måste lägga mig tidigt så att det snart är morgon igen. Vem behöver andra rusmedel när det finns sådana här ofarliga rusmöjligheter. Ja, relativt ofarliga. Man kan ju fastna i orden och inte komma ur. Det gör jag så gärna. Imorgon ska jag gå vilse i min berättelse igen. Gå vilse och hitta helt rätt till slut.

HAPPINESS
is something that we decide ourselves
there are a lot of reasons to be unhappy
but we choose to be happy
BECAUSE
it makes us feel
ALIVE

Bilden är lånad från nätet.