Jag vakande till tidigt i morse mitt i en dröm. Wow, what a ride, vilken fantastisk historia. Den var spännande utan att vara skrämmande och jag befann mig på en båt mitt ute i havet. Kommer så klart från att jag läste Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson, som utspelar sig på en båt, innan jag somnade. Jag var helt salig när jag vaknade och skulle skriva allt jag kom ihåg så fort jag vaknade. Jag somande om mitt i den tanken och hade såklart glömt drömmen när jag vaknade igen. Men känslan fanns kvar, känslan av salighet över den perfekta berättelsen. Hela kroppen var fylld av lyckokänslan. Det kändes fantastiskt bra att vakna i den känslan trots att jag hade glömt drömmen.
Bilden är lånad från nätet.
Men känslan i sig kan vara fröet till en fantastisk roman, om du bara låter den gro ett tag ;)
SvaraRaderaPerny:
SvaraRaderaDet har du helt rätt i, för känslan i sig påminner mig om varför jag skriver överhuvudtaget :D
Frustrerande när man glömt drömmarna och man verkligen vill komma ihåg dem :)
SvaraRaderaI min dröm (feber!) tvingade dottern mig att klättra uppför väggar och berg, kasta mig från en balkong ut på svarta asfalten för att hinna en taxi som vägrade köra dit vi ville.... Ångest! Vissa drömmar VILL man glömma :)
SvaraRaderaHej! Jag har ett block vid sängen. För några mornar sen stod det: mördar i samma klänning
SvaraRadera:)
Trillingnöten:
SvaraRaderaVerkligen, men just den här gången så var bara känslan av den något som gjorde mig glad. Det hade varit kul att komma ihåg något som skapade en sådan känsla. :)
Eva:
Hua, det där kändes inte särskilt lustfyllt. Jag håller med, det är många drömmar man vill glömma och som man måste ligga vaken en bra stund för att skaka av sig.
My Myself an I:
Spännande det där med klänningen :)
Jag ska genast lägga ett block vid sängen.