En mardröm som hänger kvar

Det var ungefär fem år sedan jag hade den här mardrömmen. Vi skulle boka en resa under sportlovet och vi brukade hålla oss till Teneriffa för barnvänlighetens skull. Den här gången funderade vi på om vi skulle åka till Egypten istället. Något nytt helt enkelt. På natten hade jag den mest fruktansvärda drömmen man kan tänka sig. Vi har precis checkat in på hotellet i Egypten och är på väg till vårt rum. Då smäller det en bomb bakom oss i lobbyn. Det är rök, skrik och  helt förstört. Då märker jag att vår äldsta son är borta. En total iskalla kyla sprider sig i min kropp när jag förstår att han kan ha blivit kvar därinne. Jag får panik och springer mot lobby där jag måste krypa in för att det inte går att se något. Jag gråter och ropar efter honom. Till slut hittar jag en liten barnkropp som ligger upp och ner. Precis när jag håller på att vända på den för att se om det är han så vaknar jag och hjärtat bultar så hårt samtidigt som ångesten är outlidlig. Gråtande berättar jag för maken som vaknat av mina ljud och han försöker att lugna mig med att det bara var en dröm. Jag gick in i barnens rum och pussade på dem, särskilt sonen. Det tog lång tid innan jag somnade igen men jag var så lycklig över att det bara varit en dröm och att vi var hemma i säkerhet.  Vi åkte till Teneriffa. Igen.

Jag kan fortfarande inte känna någon lust att åka till Egypten. Drömmen var så kraftfull och så ångestladdad att det bara inte går. Nu vill äldsta sonen åka till något nytt ställe och Egypten är åter uppe för diskussion men min motvilja sitter djupt. Det ser härligt ut men jag är tveksam, mycket tveksam.