Hur går det egentligen med mitt manus

Jag läste inne hos My Myself and I om att Kalla Kulor ligger efter i manushanteringen. Så här skriver de:

”Hur går det med mitt manus?”

Frågan är berättigad. Våra ledtider för studier av de manus vi gillar (refuserna håller fortfarande högt tempo) har förlängts något alldeles galet. Där vi tidigare brukar få ur oss något på ett par veckor, har väntetiderna dragit uppemot kvartal, och längre än så i vissa fall.
Det är bara att konstatera: det är mycket nu. Vi är ledsna och bedrövade över att inte hålla tempot, men det är inte mycket att göra. Annat än att jobba på.
Före jul kommer vi inte att hinna få ur oss fler svar, men under januari kommer ett tjog domar att fällas. Håll ut till dess, kära manusinskickare.

Mitt manus ligger inte hos Kalla Kulor just nu men jag undrar om detsamma gäller för fler förlag? Det verkar som om det är många manus i omlopp just nu. Om refuseringarna fortfarande håller högt tempo så borde det vara ett gott tecken för mig som nu snart väntat i fyra månader. Efter att ha läst många skrivbloggar under lång tid så vet jag dessvärre att det finns lika många eventuella scenarier som det finns manus. Mitt manus kan ligga längst ner i högen, det kan ha tappats bort, det kan ha hamnat mellan människor, det kan ha brunnit upp, det kan ha hamnat i ett annat land under postgången eller bara helt enkelt glömts bort. Den där pappershögen som kallas manus och som är så viktig för mig kan vara på vilken plats som helst på jorden. Men, den kan också ligga framför någon som faktiskt läser den. Det ger mig det hopp som behövs, för när refuseringen väl dimper ner i brevlådan så är det hoppet släckt. För tillfället i alla fall, för så länge jag tror på mitt manus själv så finns det alltid hopp. I will persist!