Född till att skriva eller inte

Image: Simon Howden / FreeDigitalPhotos.net

Jag läste hos Malin som undrade om man var född till att skriva eller inte. Jag funderade väl inte så mycket på det då, men jag vet att jag när jag nu själv, efter en ansenlig tid, hittat mitt sätt att skriva så kan jag inte tänka mig något som skulle kunna få mig att inte skriva längre. Att skriva ligger för mig numera långt upp bland livsnödvändigheter som mat, vatten, syre, hälsa, familj och kärlek. När jag började skriva så öppnades något i mig och nu går det inte att stänga igen. Det bubblar i huvdet som om det var fullt av såpbubblor. Därinne finns så många berättelser som vill ut. Jag tänker låta dem komma ut.

Nej, jag tror faktiskt inte att jag någonsin tänkte på att jag ville bli författare när jag var liten. Journalist ville jag bli, så skriva ville jag. Skrev gjorde jag, mycket. Brev, berättelser och dikter, men jag hade aldrig en tanke på att bli författare. Betyder det då att jag aldrig kan bli någon riktig författare? Självklart tror jag inte det. Många författare säger att de alltid velat bli författare. Om det är sant eller en efterkonstruktion spelar egentligen ingen roll. Varje människa lever sin egen sanning. Andra säger att de halkade in på skrivandet, är de då låtsasförfattare? Självklart inte. Människor har så olika förutsättningar både i uppväxt och senare i livet. Varför skulle vi då inte hitta det vi älskar att göra på olika sätt och vid helt olika skeden i livet. Precis som i många andra yrken så kommer man på vad man vill göra i livet olika fort. En del vet redan när de är barn vad de vill bli andra utbildar sig till sitt drömyrke efter 50.

Jag tror att författare för mig, när jag växte upp, var något som man var född till och därmed borde man veta om man var det redan när man föddes. Jag hade inga sådana känslor så tanken föresvävade mig inte ens. Att lilla jag skulle kunna bli...... nej, Jante hade koll på det där åt mig. Jag hade extremt stor respekt för författare som tangerade gudar, för mig som älskade att läsa. Numera har författaryrket en mer avslappnad ton. Det finns många genrer att skriva i och vem som helst kan bli författare. Med vem som helst menar jag i den meningen att det är precis på samma sätt som att vem som helst kan bli rik på lotteri. Det är inte så många som verkligen blir det, men vem som helst kan.

Med allt detta menar jag verkligen inte att förringa författaryrket på något sätt. Att skriva är ett extremt tufft jobb. Det är ensamt och det innefattar väldigt mycket ångest och tvivel. Och ändå är det helt fantastiskt, underbart, obeskrivbart ljuvligt när det är som bäst.

Att vara författare innebär inte bara att kunna skriva, man måste ha en hjärna som har vilda fantasier och kan se berättelser i de mest triviala saker. Att möta en människa på en bro kan fylla tankarna med en hel berättelse. Att gå förbi en båt, en lekpark, en sten, eller en dröm en natt. Överallt finns de där. Historierna som pockar på att få komma ut. Precis här kommer jag att avrunda mitt resonemang, som bara är mitt och är helt utan vetenskapliga bevis. För jag fick en flashback, förmodligen frammanad av Malins tankar. När jag var fem, sex år så lånade vi en stuga på sommarlovet mitt i djupaste skogarna i Småland. På vägen till badsjön gick man förbi en nedlagd tågstation. Det var något av det mest spännande jag varit med om. Jag gick utanför och kikade in genom springorna. Därinne fanns övergivna väskor. För mig var det som en skatt som bara jag upptäckt. Jag undrade och fantiserade över vem som ägde väskorna och vilka livsöden som följde dem. Varför hade väskorna hamnat här och framför allt vad fanns i dem? Vilka viktiga saker fanns  i de där väskorna som någon nu sakande? Jag var helt förtrollad.

När jag tänker tillbaka på den här händelsen så vet jag att jag redan som litet barn hade en viktig del i mig av det som gör en författare. Fantasin. Nyfikenhet. Förmågan att skapa berättelser. Det tog väldigt många år att förstå att jag också kan skriva. Kanske behövde allt mogna ordenligt, kanske var det andra saker som var viktigare att ta hand om på vägen. I vilket fall som helst så har jag nu hamnat på helt rätt ställe i livet. Oavsett om jag var född till att skriva eller inte. Det är gott nog. För mig.