.

.

tisdag 14 januari 2014

Kämpar envist på

trots att det stora vemodet dragit in idag. En grå, grå dag. En våldsam längtan efter sol och värme. Efter att få tillbaka färgerna i världen igen. Efter den sagolika tiden vi hade på på Mallorca.


Dagens grateful.

Dag 14:
Föräldrar och svärföräldrar. Lyckan att få ha dem kvar. Det är lätt att ta för givet tills det är för sent.


Idag fyller min mamma år och jag passar på att tillägna henne dagens 365 grateful lite extra mycket.
Grattis mamma!

Läsandet fortsätter även om det går trögt just nu. Jag känner mig inte alls så energisk och full av kraft som jag skulle önska. Men framåt måste det gå. Och det gör det. Ord som får lämna plats för andra och det slutade med cirka 100 nya, förhoppningsvis magiska ord.

Idag behöver jag verkligen lite skrivinspiration. Det handlar om hur mycket av oss själva vi har med i våra berättelser. Det här är hur spännande som helst. Tanken på att det vi ljuger ihop säger otroligt mycket om vilka vi är. Jag måste nog hålla med. Som tur väl är, eller kanske förhoppningsvis, kan läsaren oftast inte förstå vad det är man berättar om sig själv. Om man har dolt det tillräckligt väl. : D För trots allt vet man det knappt själv ibland.

10 kommentarer:

  1. Jag håller helt med om det, läste någonstans att allt man skriver egentligen är självbiografiskt på ett sätt, för man väver in sina egna erfarenheter och de färgar av sig på det man skriver omedvetet. Lite intressant. Jag tror det är så. Det vore intressant att höra någon analysera vad ens berättelser säger om en själv. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tror jag också att det är. En del saker använder man ju medvetet och andra slinker nog in utan att det är meningen. Det skulle vara otroligt spännande att få veta vad varje berättelse säger om oss. :)

      Radera
  2. Vi är glada som har våra föräldrar kvar. You are blessed!

    Vintern kan vara vacker den också! Hoppas du ser den idag! Och du lever verkligen efter ditt intresse och dina drömmar och passion! Avundas dig!! Lycka!!

    Varm KRAM Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det absolut. Ju fler år man får med sina föräldrar, desto mer välsignad är man.

      Vintern kan definitivt vara vacker, särskilt när det snöar och är vitt och fint. Eller när solen lyser. Men just nu är det mest grått hos oss, det gillar jag inte alls.

      Det är fantastiskt att få göra det man älskar, även om det är en kamp då och då, precis som det kan vara med allt annat. Äkta lycka! Nålsögat för att lyckas bli publicerad är mycket litet. Men det är bara att envist kämpa vidare.

      Kramar!

      Radera
  3. Alla min karaktärer är jag i en eller annan form. Jag tror inte att det går att få en känsla för karaktärerna utan jaget.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror du har helt rätt. Allt man skriver innehåller en mer eller mindre stor del av en själv.

      Radera
  4. Håller med om att man strör in sig själv. Och det lustiga är att fundera på vad andra tycker om det... Som en kompis sa efter att ha läst Martrådar, "lite skrämmande vad som rör sig i skallen på dig".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Strör in sig själv tycker jag är en perfekt formulering av vad man gör. Strör mer eller mindre. Och ja, man kan verkligen fundera över vilka demoner som bor inom en när man tänker på en del av det man skriver.

      Radera
  5. Helt klart är det att man väver in sig själv, antingen en önskan om att vara annorlunda och/eller erfarenhet. Med anledning av det Mia skriver undrar jag vad mina vänner kommer säga om mitt huvud :)


    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, oj vad man väver. Ibland mer medvetet än andra gånger. Mia har en spännande tanke där och när det gäller mitt första manus kan man verkligen undra över hur det ser ut i min hjärna. Kanske är det så för alla som skriver.

      Radera