Paus

något jag aldrig trodde att jag skulle behöva utala på den här bloggen. Jag älskar att skriva och bloggen är en stor del av mig nu. Det är så mycket som är tungt just nu. Underbara Joanna som råkat ut för en djup och fruktansvärd sorg som ska bearbetas, fina Nina som förlorat båda sina föräldrar och ständigt lever med den sorgen, Lilja som fick känna av livets skörhet för ett ögonblick idag. Och jag själv som ramlat ner i något som jag inte ens kan förstå själv, och jag kämpar med att ta mig tillbaka upp. Jag har inget upplyftande hopp att dela med mig av, inga skrivtips, ingen styrka. Därför tar jag en paus för att samla kraft och vara nära min familj. Livet är skört och jag vill vårda det på bästa sätt just nu.

Jag kommer säkert att sakna er alla så att det gör ont, men tills vidare så tar jag en paus. Jag tittar in hos er alla då och då för att få veta hur ni har det. Tack för alla era tankar som fått mitt hjärta att smälta och mina tårar att flöda. Så mycket omtanke är ren balsam för själen. Vi ses snart igen!

Och en refusering

uppe på allt. Från ett av favoritförlagen den här gången. Nej, en olycka kommer sannerligen inte ensam. Just nu har jag inte kraft eller tro på någonting. Jag skriver inte bättre i det dystra, jag skriver inte alls. Har inget styrka som håller mig kvar i hoppet. Inte nu. Och ändå gnistrar det en liten diamant i tanken. Jag ska skriva en sagobok om Ellie! Kanske finns det lite hopp kvar inuti mig ändå. Jag hoppas det. Jag måste ju skriva, det är det jag gör!

Det svåraste

är att jag inte kan sluta klandra mig själv. Jag måste bara skriva av mig för att se om det kan hjälpa mig att komma vidare. Jag vet mycket väl att det finns tusen saker i världen som är värre, men i min värld är det ändå tungt. I mitt huvud ekar det hela tiden, tänk om, tänk om. Tänk om jag missade något, om Ellie inte fick tillräckligt med mat, vatten, hö. Tänk om hon var sjuk och jag missade det, när jag själv låg sjuk inne. När vi köpte henne så fick jag ett liv i mina händer och det plågar mig att inte vara säker på att frånvaron av mina händer gjorde henne illa. Det är något jag inte vet hur jag ska leva vidare med. Det ligger väl i min personlighet att inte ge mig själv tillåtelse att inte alltid klara att göra allt perfekt. Att alltid vara hårdare mot mig själv än jag någonsin skulle vara mot någon annan. Så jag har hamnat i ett mörkt hål där jag inte kan uppbringa tillräcklig kraft att ta mig upp. Utanför köksfönstret gapar platsen tom där Ellies bur stod. Maken var snäll och tog bort den fort för att vi skulle slippa påminnas, men en tom plats är lika illa. Tomhet skapar lika stor saknad. Jag har gråtit med barnen och dottern gråter både morgon, kväll och däremellan. Hon chattar från skolan och vill nog helst hem. Jag behöver verkligen ta mig upp nu, behöver hjälpa henne läka. Jag har gjort en liten minnesplats över Ellie på hyllan på öppna spisen med Ett foto på Ellie och ett ljus med en ängel på. Jag tror att dottern tycker mycket om det.

Jag har en stor tilltro till andlighet och känner ständigt närvaro från dem som inte längre finns bland oss. På kvällen när jag ska sova så gråter jag en stund och vill helst inte stänga ögonen, samtidigt som jag vill sova för att sluta tänka. Men det konstiga är att när jag blundade den första kvällen så kände jag att någon ville visa mig glädje och ro. Jag såg en äng med färggranna kaniner som glatt skuttade omkring. Det strålade runt dem som om de levde mitt i regnbågen. Jag kände att något ville ta sig fram till mig, en ro fyllde mig och jag somnade lätt i sinnet och ändå så vaknar jag på morgonen med samma oro som fyllt upp min värld förut. Det är som om jag inte kan förlåta mig själv, för något som jag inte vet vad det är. Jag är kanske överkänslig, eller rättare sagt, jag vet att jag är känsligare än andra. Jag överbeskyddar allt i min närhet, kanske är det därför jag inte kan låta bli att fylla upp mig själv med plågsamma tankar om jag kunde ha gjort mer.



Så hamnar vi där igen, att det inte alls anses ok att som vuxen människa reagera så starkt när det gäller ett litet djur. Varför är det mer rätt att skaka av sig och gå vidare? Lättare är det ju definitivt, kanske är det därför så många gör det. Nej, jag gör det inte lätt för mig. Jag vill vara säker, säkrare än det egentligen är möjligt att vara.

Era kommentarer har lagt sig som balsam över hela min och dotterns själar. Ni har visat att det är ok att sörja på ett sätt som verkar omöjligt här i världen runt omkring mig. Förutom familjen förstås och maken som får leva med mina anklagelser mot mig själv. Jag vill bara säga TACK för att ni finns och för att ni förstår. Er omtanke utifrån cyberspace, strålar rakt in i mitt och dotterns hjärtan. Den betyder mer än något annat just nu.

När glädje byts mot sorg

På morgonen när jag vaknade så kom det ett litet stycke ord till mig som skulle in i ett av mina påbörjade manus. Jag skyndade mig upp för att skriva ner dem innan frukost. 79 ord blev det och jag hade tänkt fortsätta under dagen. Sedan gick jag ner i köket och tittade min vana trogen till kaninburen för att se om Ellie var ute. Hon låg i uteburen men jag blev orolig, som jag alltid blir när jag inte ser att hon rör sig, så jag gick ut för att kolla henne. Hon reagerade knappt, hon brukar snabbt och nyfiket vara framme när man kommer. Nu blev jag verkligen rädd och försökte att fånga hennes uppmärksamhet men jag kunde bara se små ynkliga rörelser. Dottern och jag försökte först få i henne lite vatten och sedan åkte vi så snabbt vi kunde till veterinären, som ligger nära oss. När vi kommer fram så vet jag nästan säkert att hon inte finns mer men fortsätter hoppas. Veterinären är så gullig och lyssnar på hennes hjärta som inte längre slår och jag börjar gråta. Dottern har gråtit hela tiden och jag vet att jag borde vara stark, men det höll bara inte. Söta, fina Ellie fanns inte mer. Hon blev nästan tre år och jag minns dotterns enorma lycka när vi överraskade henne med en kaninunge som var Ellie.

Så en dag som började så fantastisk är nu helt vänd i sorg. Dessutom kan jag inte låta bli att ha dåligt samvete, tänk om jag missat något som kunde ha räddat henne när jag varit så sjuk. Det gnager så i mitt inre och jag kan inte sluta gråta. Visst är det "bara" en kanin, men det var vår kanin, en härlig levande varelse som inte längre finns hos oss. Det finns liksom inget mer att säga idag! Vila i frid i din djurhimmel, söta fina Ellie!

Refusering en toppendag

så kan det också kännas, eftersom jag har varit sjuk i två veckor nu, så kändes den här dagen helt fantastisk. Inte helt på topp ännu, men ändå på gång. Maken och jag har till och med varit med på ett lunchmöte med banken, god lunch och tips och tankar inför framtiden ekonomiskt. Det tycker jag är väldigt spännande.

Väl hemkommen från det så väntade mig ännu en refusering. Inte något av favoritförlagen, tack och lov! Nåja, det finns fortfarande en chans för några förlag att få chansen att jobba med mitt eminenta manus.



Jag vet vem jag är och varifrån jag kommer, djupt inne i mitt hjärta, som författare och som människa! Därför vet jag också att det kommer att gå bra, på ett eller annat sätt.

Life goes on! Det är fredag och då måste vi . . . DANSA!! Man har inte roligare än man gör sig.

Den magiska bokskrivaren

Jag har beställt "Den magiska bokskrivaren" av Maria Edgren.

Ingen visste vad som hände den där natten för länge sedan. Det var natten då Agatha, byns egna lilla häxa, försvann från sin stuga bredvid den gamla linden. Allt man hittade var Agathas kläder, katten Smoll och naturligtvis boken. Den enorma boken - fylld med Agathas sagor. Men som så många andra mysterium, så glömdes det bort allt eftersom tiden gick. Ända tills "de hemliga" fick nys om det. De hemliga - Mirry, Jossan och Leo - bestämmer sig för att ta reda på vad som hände med Agatha. Men det som de från början trodde kunde vara ett kul äventyr visar sig vara långt mycket mer fantastiskt än de någonsin hade kunnat drömma om. Deras efterforskningar tar dem in i en värld av sagor och magi, men också av ondska - en ondska som hotar att förgöra dem alla.

Boken är från 10 år och uppåt. Dottern kommer med all säkerhet att älska den och själv är jag mycket nyfiken.

Prinsessor och prinsar

Först måste man ju bara säga HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA!
Det är något speciellt när det föds en alldeles äkta liten prinsessa. Jag hoppas att hon får ett fantastiskt liv, trots de speciella omständigheter hon kommer att leva under. Hon har i alla fall fantastiska förebilder i sina föräldrar och det hjälper lång väg.

Här firar vi prinsessan med den tårta som jag gjorde till min egen prinsessa då hon fyllde tre år.

Vi är nog många som känner att vi fött våra alldeles egna små prinsessor. När jag väntade mitt första barn var jag så säker på att det var en flicka så att jag faktiskt köpte en vagn med små blommor på. Den var inte iögonfallande tjejig men ändå. Jag förstod inte ens hur jag skulle kunna få en kille. Jag har ju själv tre systrar och en kille fanns inte ens i min fantasi, jag hade aldrig ens varit nära en liten pojkbebis. Det var inte det att jag inte ville ha en pojke, det kändes bara helt osannolikt att just jag skulle få en. Så föddes då mitt första barn som var så enormt efterlängtad. Det var så förvirrat när han kom för jag vet att de sa att det var en flicka först men sedan ändrade de sig och visade mig min lille pojke. Mina tårfyllda ögon gav säkert en lätt suddig bild men ja, det var en kille, en helt underbar liten prins. Och då var det plötsligt helt självklart att det var just den här lille prinsen som jag skulle få ta hand om. Jag kunde inte ens föreställa mig något annat barn. Jag hade inte ens funderat allvarligt på några pojknamn, men maken hade ett favoritnamn som blev perfekt till vårt barn. Kärleken drabbade mig i ett ögonblick och i min nyfödde lille sons ögon, i hela hans väsen fanns meningen med mitt liv.

Själv fick vi vår efterlängtade prinsessa som nummer två i barnaskaran. Min längtan efter att också få en flicka fanns fortfarande kvar. En prinsessa. En att dela tjejsnack med. En människa vars inre liv jag kan förstå. Jag måste erkänna att jag följde alla knep som fanns beskrivna för att öka chansen för en flicka. Och det fungerade, eller inte, men en flicka blev det. Min (vår) alldeles egna prinsessa. Hon var söt som socker och prinsessig ända ut i fingertopparna. Nu är prinsesstiden över och en liten tuff pretonåring har tagit över. Det är som det ska vara och nu har den svåraste tiden tagit över. Den när hon genomgår allt det jobbiga som man gör i den åldern och jag vill bara lägga mig som ett stort skyddande plåster över henne. Vill verkligen att hon ska slippa genomgå allt det tunga som jag själv har gjort. Men inget är så lätt, hon har egna saker att lära, egna känslor att känna och egna läxor att lära. Och själv kan jag bara finnas vid sidan om henne och lyssna och försöka förstå. Tala om att hon aldrig är ensam. Om hon bara förstår det, verkligen förstår det på riktigt, så tror jag att det kommer att gå bra.

Sedan får jag väl bara erkänna att grejen att vara mamma var så fantastiskt att det kom två små prinsar till. Och jag lärde mig att jag är en alldeles utmärkt pojkmamma. Pojkar är små änglar och helt underbara. Även stora pojkar. Alla mina barn har fantastiska, roliga och helt underbara personligheter. Att vara en stor familj var det som jag såg framför mig. Högljudda, mysiga middagar. Alltid någon att prata med, att kunna anförtro sig åt. Kärlek i överflöd. Här är jag nu och jag älskar det. Jag ser fram emot att familjen ska utvidgas ännu mer med fruar, äkta män och barnbarn. Fast det är en stund kvar, men o så underbart roligt vi kommer att ha det. Alltid!

Och prinsessan försvinner nog aldrig riktigt helt ur en flicka. Vår magi försvinner aldrig helt, den gömmer sig bara en stund, då livet får en att glömma vem men egentligen är.

Datorspråk och stillhet

Liten ordlista för att förstå IT

Backup - Ligga på mage

DVD - Det var det

E-post - Långsammare än både A-post och B-post

Fildelning - en 1/2 liter var

Laptop - mössa på same

Laptop - kattgodis

Modem - motsats till ödem

SD-kort - Idolbild på Jimmy Åkesson

USB - Landet som kommer efter USA

Bluetooth - hos den som ätit blåbär

Gränssnitt - Knivslagsmål i Tornedalen

Hemsida - gavel på huset

Internminne - Anekdot från Kumla

Megahertz - Stor biluthyrningsfirma

Metataggar - fiskekrokar

Moderkort - Bild på lilla mamma

Plattskärm - när man suttit på kepsen

SMS - som PMS fast efteråt

Det var väl bra att få veta!!! : )

Jag ha gått in i totalt komaläge idag. Jag sov superlänge och det brukar innebära en trött dag för mig. Och huvudvärken envisas med att stanna kvar. Inte, inte roligt alls! Jag har inte gjort ett endaste dugg av vikt idag. Jo, jag har letat festlokal till en kommande fest. Lite håglöst om jag får säga det själv. Det ska sannerligen bli skönt att bli helt frisk igen. Jag längtar efter mitt vanliga jag. 

Stillhet har fyllt min dag. Det är säkert också vad jag har behövt.

Det går långsamt

men det går. Lite bättre idag och lite mindre ont, både i huvud och hals. Det finns definitivt hopp om livet. Jag kan definitivt se ljuset i tunneln.

Tack för alla tips och tankar om följebrevet. Det verkar som om de flesta tycker att det ska vara kort och koncist. Inte så mycker pimpning med andra ord : ) Men några gillar också idén med färg och musik. Det är kul! Kanske är det samma med förlagen, kanske beror det på vem som läser det?

Jag har tittat lite närmare på texten i följebrevet och tittat ännu en gång på manuset. Jag hittar alltid något att ändra där och så kommer det nog alltid att vara. Det finns alltid något litet som man kan ändra på. Felstavade ord. En liten ändring bland orden i en mening. Det är nog så det får vara och så får man hoppas på att det blir lite bättre för varje liten rättelse eller ändring som görs.

Huvudvärk och följebrev

det är lite av vad min dag har innehållit. Även om det fortfarande gör väldigt ont i halsen och maken meddelade mig om att jag har snarkat hela natten, vilket jag normalt inte gör, så känns det som om det långsamt blir bättre. Idag har jag instruerat dottern, som gärna vill lära sig att tvätta och stryka tvätt. Hon ska göra det på hemkunskapen snart så hon ville vara förberedd. Under tiden som hon strök så såg hon och jag på The Holiday som är en sådan mysig film. En sådan som får berättaren i mig att jubla. Sedan strök jag lite också och det kändes härligt att få göra något en stund. På tal om film och magiska berättelser, så såg jag och mina äldsta barn Australia i går och jag älskade den. Vilken fin, varm, romantisk och spännande berättelse. Vi tyckte väldigt mycket om den alla tre. Maken somnade i början någonstans. Han har svårt att sova ut på morgnarna så han däckar snabbt på kvällarna.

I dag har tankarna gått till följebrevet igen. Det ska ju finslipas och snart skickas tillsammans med manuset till förlag. Då behöver man slipa lite på det, så att det kan bli den juvel det kan bli.

Jag går ut hårt med råd om vad man INTE ska göra.



Jag har en extremt kreativ personlighet som älskar form, färg, bild och musik, vilket gör att jag gärna vill pimpa mitt följebrev, så att det ger ett angenämt synintryck. Jag vill att det ska vara vackert och helst skulle jag låta lite passande musik få finnas med i bakgrunden. Ja, sådan är jag! : ) Jag vet att det inte är önskvärt och jag ska inte göra det. Jag ska försöka hålla mig till det svartvita tråkiga. Däremot ska jag försöka jobba lite mer med innehållet i texten. Det tror jag blir bra, bara jag kan få till den där texten som lyser i färger utan att de syns för ögat.

Hur tänker ni, när det gäller följebrev!

En hjärna som sjukskrivit sig

det är vad jag lever med just nu. Ja, inte bara hjärnan heller, utan hela kroppen har tagit sjukledigt och paus. En sjukskriven hjärna är en tråkig hjärna. Det finns inget kul inuti den alls, inga spännande funderingar och inga roliga ord. Den behöver rycka upp sig för att hjälpa kroppen bli pigg och frisk igen.

Nej, nu måste jag rycka upp mig och tänka lite mer som Barney. Det här duger inte, det måste gå!

Sedan hjälper det alltid att inspireras av fantastiska författare om den magiska skrivande världen. Jag längtar löjligt mycket efter att få ge mig iväg på en ny resan igen. Resan genom orden och in i sinnen som jag aldrig ens har träffat, mer än i min egen fantasi. Det är dags nu!

Men åh

voffö gör di på dette viset!

När man tror att man håller på att bli frisk så blir det precis tvärt om. Igår kväll fick jag ont i halsen och sedan kunde jag knappt sova under hela natten, för jag vaknade varje gång som jag svalde. Så ännu en melodifestivalskväll med grannarna måste ställas in och jag har sovit en hel del under dagen. Fast nu borde det väl snart vara dags att bli frisk på riktigt tycker jag. Det skulle göra mig väldigt, väldigt glad!

Jag skulle ju ha skrivit ut mitt andra manus på papper idag hade jag tänkt. Man ska inte tänka så mycket när man fortfarande inte är frisk. Fast jag blir så rastlös. I alla fall när det känns som om jag är på bättringsvägen. Vilket jag var, fast inte så länge.

Fy vilket ointressant inlägg! Jag får nog krydda det med lite skrivtips tror jag. Lyssna orkar jag i alla fall. De är många men korta.















Själv tycker jag att jag fick många bra tips och funderingar att ta med mig i min skrivande värld.

Nu börjar det äntligen

helgen och sedan sportlovet. Det är ett lov som vi verkligen behöver i vår familj just nu. Vila, o så välkomna vila!

Kraften hos mig kom en stund och så försvann den igen. Just nu händer det just ingenting hemma hos mig, mer än vila och återhämtning. Fast det behövs så väl det också.  Jag funderar lite på om jag ska skicka in det andra manuset till några förlag i helgen. Det börjar kännas som om det är dags faktiskt. I övrigt går jag och funderar en hel del på mitt första manus, det välskrivna ni vet : ) Det närmar sig fyra veckor sedan jag skickade det och jag börjar för första gången, den här omgången, bli lite nervös. Tänk om, tänk om! Fast jag borde inte fundera så mycket på det. Jag menar, det är väl inte så lätt att hitta just mitt manus i höstacken. Fast sedan kan man lika gärna vända på det såklart. Varför inte?  Que Sera Sera, whatever will be, will be!



Men nu ska vi inte vila för mycket ännu. Det är ju fredag och vi ska dansa. Jodå, vi måste dansa, trots att vi är trötta och slitna. Att dansa hjälper mot det mesta! För er som fortfarande har snö, ut och rör på påkarna. För er utan snö duger trädgården även utan snö och för oss sjuklingar funkar det lika bra inomhus. Nu drar vi igång helgen!



Jag verkar ha en skum blogg eftersom den här filmen inte godkänns hos mig, men klicka bara på, Titta på You Tube, så fungerar det : )

Stickability

är ett jättebra ord för en massa saker i livet och definitivt något man behöver ha när man skriver manus.



Succé är verkligen många olika saker, inte bara att skriva en bästsäljare. Att bli publicerad överhuvudtaget är väl en av dem. Eller så publicerar man helt enkelt sin egen bok. Förlaget jag skickade en förfrågan till svarade snabbt, men de tänker inte längre ge ut svensk litteratur, så det blev ett snabbt återvändsgränd för mig. Det känns ändå bra för jag tror på att allt händer av en anledning. Det är helt enkelt en annan väg jag ska gå.

Jag älskar dig inte

Jag har läst Jag älskar dig inte av Christina Stielli. Helt fel bok för mig att läsa just den här vecka som har varit fylld av kärlek hemma hos oss. Det är en bok som är så fylld av jobbiga känslor att det gör fysiskt ont att läsa den. För mig blev den extra svår eftersom den fick mig att tänka på en händelse i mitt liv för, länge, länge sedan, som var den mest fruktansvärda upplevelsen i mitt liv, hittills. När jag läst de första kapitlen så var jag tvungen att krama maken och försäkra mig om att han älskar mig. Jag tror att de flesta som läser den har liknande upplevelser bakom sig. Kärleken och slutet på den kan vara mycket smärtsam. Ibland mer än nödvändigt.


Baksidestexten ser ut såhär:

"Lotten har en familj, en man hon älskar högt och två barn hon sätter före allt annat. Definitivt före sig själv. Hon vet ju att äktenskap innebär kompromisser och vem skulle hon vara om hon inte såg till att familjen mådde bra? Men när Per en dag lämnar henne räcker inga kompromisser längre. Hela Lottens värld rasar samman: utan kärnfamiljen är hon ingen.

Vägen tillbaka är lång och smärtsam - men så småningom vaknar tanken på hämnd."

I den här boken kommer Lottens man Per hem en dag och helt krasst konstaterar han att han inte älskar henne längre. Så kan det självklart vara, men Per beter sig så känslokallt och elakt under hela deras separationsprocess att man helst skulle vilja slå honom hårt i huvudet. Lotten  förlåter och slätar över samtidigt  som hon hjälper sina barn att hålla huvudet ovanför vattnet i allt det nya, medan hon själv håller på att gå under. Långsam tar hon sig vidare i den nya värld som blir kvar när fyra blir tre + en. Hon faller ständigt i nya gropar som dyker upp på vägen, men hittar till slut den ilska som får henne att ta tag i livet igen. På ett nytt sätt, hennes eget sätt.

Bröllopsdag med förhinder

blev det idag.

För 15 år sedan gifte vi oss maken och jag. Då hade vi varit tillsammans nästan lika länge redan. Det var en helt sagolik fantastisk dag. Vi gifte oss i Uppsala domkyrka och det var 15 grader kallt. En kyla som jag inte kände av en enda gång under hela dagen, trots att vi fotograferades utanför kyrkan och jag bara hade en kortärmad underbar bröllopsklänning på mig. Min inre värme och kärlek höll kylan borta. Klänningen och alla dess tillbehör inköptes i London och bär på sin egen härliga berättelse.

Att gifta sig betyder något alldeles speciellt, även om man varit tillsammans i många år. Det betydde också för oss att vi hade bestämt oss för att försöka få barn. Bli en familj. Jag svävade omkring som en riktig prinsessa på lätta rosa moln, från det att jag vaknade på morgonen, tills jag somnade helt utmattad men så lycklig, på natten efter en helt underbar bröllopsfest. Vår bal på slottet som blev precis så fantastisk som vi någonsin hade kunnat önska oss.

Det var då! Idag har vi den familj som vi önskade oss. Det är vi lyckliga över precis varje dag. Mer än hälften av oss är dock sjuka och själv har jag varit ganska så trött under dagen. Jag har vilat och läst och det är inte illa alls. Tanken var att vi, maken och jag, skulle ha haft barnvakt och gått på bio och på restaurang. Det händer inte ofta alls, så det hade vi sett fram emot. Nu gör ju livet lite som det vill med en och det är bara att följa med, så vi är hemma hos våra fina barn istället. Det är verkligen inte illa det heller. Dottern fixar ett härligt bubbelbad till mig, som jag egentligen skulle fått igår eftersom jag är familjen stora hjärta, tycker hon. Min fantastiska, älskade dotter. Där ska jag få sitta i bubbel och dricka bubbel, kanske borde jag locka med mig maken, en sådan här alldeles speciell dag : ) Sedan blir det thaimat som jag älskar och friterade bananer med vaniljglass. Ja, det kommer sannerligen att bli en alldeles synnerligen speciell och fantastisk bröllopsdag i dag.

Till dig min älskade make, till dig!

Man vet att man börjar bli frisk

när orden börjar dansa runt i huvudet igen. Fast det är nog ännu en stund kvar tills jag får känna mitt riktiga jag helt och hållet igen. Nu har tre av barnen blivit sjuka också och de behöver mig. Det ska bli skönt att få ta hand om dem igen.

Jag sov länge i morse och precis som så många gånger förut, så kom orden dansande till mig mellan vaket och sovande tillstånd. En text som var tillägnad en speciell människa och en som har varken början eller slut. En av texterna blev inte skriven, men den finns kvar i minnet. Den andra slutade med 218 ord som jag aldrig trodde att jag skulle skriva. 218 ord som jag läser med stolthet, bara för att jag vågade skriva ner dem. När jag läser dem, så upptäcker jag att de kan skrivas på ett sätt som är mitt eget. Långt ifrån det som jag förut skyggat för. Vilken otrolig känsla att hitta något som jag inte hade en aning om fanns bland just mina ord.

Dagens horoskop säger mig följande:
"You may be pleased at how creative you can be if you simply give yourself time to daydream. You’re enchanted by the messages you are receiving from the depths of your own subconscious now, but it can be confusing if the veil between reality and fantasy grows too thin. Don't worry; your intuition won't let you down if you’re willing to take a magic carpet ride without worrying about your destination."

Jag ger mig gärna iväg på en tur med en magisk matta, utan att vara orolig över var jag ska hamna.

Jag har skickat ett mail till ett enda förlag, där jag förhör mig om ifall de skulle vara intresserade av att läsa mitt andra manus. Det tog lång tid innan jag vågade skicka, men jag vet att jag måste våga lita på min intuition mer. Måste våga släppa taget och låta livet ha sin gång. Ett första litet skälvande steg. Nu börjar en ny väntan, innan den gamla ens har tagit slut.



Nu blir det Alla Hjärtans Mys, så gott det går med fyra sjuklingar. Men vi ska göra så gott det bara går. Så länge vi alla är tillsammans, så behöver vi inget mer. De två som är friska, maken och dottern, står för alla arrangemang. Det ska bli spännande att se vad de två har tänkt sig. Lite små presenter har jag i alla fall lyckats ordna : )

Kärlekens dag

borde inte vara en dag utan ALLA dagar såklart. Men om en dag får oss att tänka till lite extra på dem som vi älskar, så är det gott nog för mig.

En stor del kärlek måste gå till alla som kommer in till mig här på bloggen då och då. Ni som finns med på mitt livs väg och som numera betyder väldigt mycket för mig. Tack för att ni finns!

Så min underbara familj såklart! Utan dem är jag ingenting. De är mitt liv. Ibland är det svårt att uttrycka allt det man känner i ord. Ibland försvinner känslorna i ett hav av vardagsbestyr. Nu har jag hittat orden till dem jag älskar över allt annat i musiken, var annars! : )

Till min högt älskade make och underbara älskade barn.

 ♥ ♥ ♥

Refusering och annat elände

Annat elände är min sjukdom som gör kroppen så trött. Jag sover mest men försöker att vara uppe lite då och då för att få röra på mig lite.

Uppe på det så fick jag en refusering av mitt första manus idag.

"Tack så mycket för ditt manus. Det är en välskriven berättelse, men vi är ett litet förlag som får många mer manus än vi kan anta, så tyvärr måste vi tacka nej till publicering."

Trist som tusan, men välskriven måste vara bra. Jag bestämmer mig för att det är väldigt bra. Och favoritförlagen finns fortfarande kvar, det är definitivt bra.
Jag hoppas, hoppas, hoppas!!!

Efter föregående inlägg

känns min förkylning något ynklig.

Men jag är fortfarande superförkyld och min kropp växlar mellan frossa och febervärme. Det är så supertrist att vara förkyld. När jag fick frossa mitt på dagen kunde jag inte somna under mina tre täcken för att jag frös så mycket, så jag försökte fundera på en ny berättelse. Jag insåg att det var omöjligt i mitt tillstånd. Däremot kände jag trots frossan att jag längtar otroligt mycket efter att skriva.

Jag vill bli frisk NU!!! Det är slöseri med dyrbar tid att vara sjuk. Tyvärr har vi inget att säga till om i ämnet, så nu ska jag lägga mig igen. Kanske kan jag sitta och frossa i min fåtölj så att jag får finnas i samma rum som min familj i alla fall. Sedan drar jag in i hettan igen. Snart är jag hela vägen igenom!

Whitney

En del människor bränner sitt ljus i båda ändarna och lyckas aldrig hitta sin inre harmoni.
Det är mycket, mycket sorgligt!

Typiskt

Jag har däckat totalt och sovit hela dagen. Vi fick tråkigt nog ställa in melodifestivalfesten med grannarna. Nu MÅSTE jag vara uppe en stund så att jag kan sova i natt också. Fy vad det är tråkigt att vara sjuk!

Jag provar lite Magical Healing Mantra och hoppas på att känna mig mycket bättre i morgon.

Så var det dags igen

för de där tårarna som mitt manus lockar fram ur mig.

Och jag har äntligen läst igenom och redigerat färdigt mitt andra manus för den här gången. Nu ska det  antingen till lektör eller till förlag. Jag känner mig så kluven. Jag hade oändligt stor hjälp av lektör när jag hade skrivit mitt första manus. Jag kände det som om jag svävade mitt i universum utan att ha en aning om det jag skrev verkligen fungerade. Utan den hjälpen hade min berättelse inte blivit den den skulle bli. Fast den här gången känner jag mig säkrare på mitt sätt att skiva. Sedan hoppas man ju ha lärt sig en hel del under vägens gång. Jag får nog fundera ännu lite mer på det.

Musiken som sammanfattar mitt andra manus för mig är denna:



Lycklig är jag oavsett, över att ha tagit mig igenom hela manuset och jag känner mig så nöjd. Nu kan jag bara hoppas att den har alla ingredienser för en bra berättelse. Nu tänker jag fira med ett glas vin eller två. Idag har barnen önskat sig fisksoppan som de älskar.

Nu är det fredag och hela min familj, mest lillkillen, längtar efter att dansa. Nu kör vi igång ännu en härlig helg!

Boklycka

på en fredag.

Jag har precis hämtat ett signerat exemplar av Frida Skybäcks bok Charlotte Hassel. Det är en mycket vacker bok som kommer att bli ett smycke i min bokhylla. Nu ser jag mycket fram emot att få läsa den först.
Tack snälla Frida!

Man utan minne

Jag har läst Man utan minne av Nicole Krauss. Mina tankar om den här boken är kluvna, den har ett mycket intressant tema men är samtidigt väldigt lång och utdragen på vägen mot sitt budskap.

Samson Greene, 38, hittas en dag irrande långt ute i Mojaveöknen i Nevada. Han vet inte hur han hamnat där och han vet inte vem han är, alla minnen efter tolv års ålder är borta. Han känner inte igen den kvinna han har varit gift med i tio år, inte heller sina vänner. Han är berövad tjugosex år av sitt liv. 
I hopp om att få minnet tillbaka går han med på att delta i ett medicinskt experiment som tänjer på vetenskapens gränser. Men inget går som Samson tänkt sig.
(Texten är från bokens baksida.)

Jag tycker att boken tar upp många intressanta tankar om minnet och vem vi är eller kan bli när vårt minne helt eller delvis suddas ut. Vad händer om man förlorar minnet vid vuxen ålder och därmed förlorar hela ens identitet. Alla människor som förut var vänner och nära och kära blir fullkomliga främlingar. Hur otroligt ensam man blir. I sitt sökande efter sitt minne hamnar dessutom huvudpersonen i ett experiment med minnet som är närmast diaboliskt. Ämnet i boken är otroligt intressant samtidigt som boken inte riktigt griper tag i mig. Den vandrar ut för långt i periferin, där det intressanta försvinner in i onödiga ord. För mig blev det en läsvärd bok men inte någon som fastnar i mitt minne. (Vilket blev en oavsiktligt passande ordanvändning.)   : )

I dag spirar våren

inuti mig. Allt känns hoppfullt på något konstigt sätt. Utan någon speciell anledning, förutom det som alltid finns runt mig. Det är ingen liten sak att vara tacksam över, den som familjen dagligen ger upphov till. Men annars är detta en dag som alla andra. En alldeles underbar vanlig dag. Sådana dagar gillar jag. När kylan fortsätter att bita sig kvar utomhus, så känns värmen inombords desto skönare.

Här finns den musik som bäst visar hur det känns inom mig just nu.



Nu blir det föräldramöte på nya skolan. Det är alltid spännande.

Vad vill jag skriva om

allra mest? Vad vill jag säga med mina böcker? Allt måste börja med vad jag vill säga. Vad som är viktigt att skriva om, för mig. Mitt första manus är något som kom till mig djupt inifrån mitt inre och därför är jag säker på att det var en viktigt bok att skriva för mig. Kanske är det inte rätt berättelse, rätt genre, rätt tidpunkt för ett förlag att anta den nu, men det var absolut den boken jag ville skriva. Jag tror att det är viktigt att känna passion för ämnet man väljer att skriva om. Då och bara då tror jag att man lyckas förmedla vad man vill säga. Förhoppningsvis landar det i någon annans sinne och stannar där på ett eller annat sätt.



Bli den du är! Följ din inre röst. Våga tro på din egen berättelse. Själv önskar jag att jag har förmågan att skriva något som stannar hos läsaren hela livet. När jag skrivit den berättelsen så har jag blivit författare på riktigt.

Följ dina drömmar

och följ din passion i livet. Det viktigaste man kan göra för sig själv, är att ge sig tid att följa sina drömmar och mål. Livet är alldeles för kort för något annat!

Detta underbara konstverk, som tycktes som gjort för mig, köpte jag av den superduktiga och inspirerande kvinnan bakom bloggen Livskrafter som har gjort den själv. Bara för att få se se den varje dag, som en påminnelse till mig själv. Att alltid frigöra tid för att följa mina drömmar. Det är det viktigaste och bästa som jag kan göra för mig själv. Att alltid följa mina drömmar, vad någon annan än tycker eller säger. Det är mitt liv, min väg, mina drömmar.

En liten tår

eller två, kom fram idag när jag fortsatte att läsa igenom mitt andra manus.

En bild som säger något om det jag läser i mitt manus just nu. Det är en väldigt rörande scen som jag ser framför mig varje gång jag läser den. Jag tycker om att gråta till mitt manus för då vet jag att det berör. Om det berör mig som både skrivit det och läst det otaliga gånger, så måste det väl finnas något av värde i det?!

Nu är jag ännu några sidor närmare slutet på genomläsning och slutredigering. Det fladdrar till lite i magen av känslan. Snart är jag där ännu en gång. Snart ska jag skicka iväg mitt andra manus på egna äventyr.

Dagens redigeringsmusik ger en sinnesstämning som passar perfekt för dagens text. Ellas. De. Det är flera personer som hamnar i en jobbig situation, som kan kännas aningen övermäktig för dem alla.

Drömmar och tidsresor, igen

Det dröms något otroligt just nu. Det är lite spännande! I natt har jag vandrat omkring i många trappor. Det ska ju antingen betyda att man är på väg mot något väldigt bra eller något jobbig, enligt drömtydningsspråket. Själv var jag glad och förväntansfull när jag gick i mina, så det måste vara positivt. Jag hamnade på ett dagis där trappan blev smalare och smalare som om den skulle passa barn bättre. Till slut fick jag inte rum längre utan fick gå tillbaka. Mest gick jag dock neråt och i slutet av trappan kom jag in i ett jättestort rum där det var väldigt högt i tak. Där sålde de saker mest möbler. Det första jag såg var en sagolikt fin bokhylla fylld av underbart vackra bokryggar och jag kände hur mycket jag ville ha den. Samtidigt förstod jag att den var jättedyr. Jag gick vidare in i rummet och såg maken titta på fåtöljer. Lillkillen satt i fåtöljen och provade den. Jag såg att det var nästan likadana som dem vi redan har. När jag kom närmare dem förstod jag att det inte alls var lillkillen, utan vår äldsta son. De båda är exakt lika i den åldern, 5 år, och då förstod jag att jag hade hamnat i en tid som redan varit. Jag blir upprymd av tanken. Jag ler och kramar min lillkille, som egentligen är min äldsta son som liten. Det är en sådan härlig känsla att få hålla honom så nära igen. Jag berättar att vi snart kommer att ha sådana fåtöljer, samtidigt som maken tittar undrande på mig. Jag vill så gärna berätta om hur vi har det i nutid, men förstår att de inte skulle tro mig, så jag hintar bara småsaker då och då. Sedan går vi ut i bilen och då finns också dottern där och hon är i fyraårsåldern. Nu måste min stora lillkille blivit lite äldre, jag vet inte för nu är det mest dottern som framträder, hon sitter framåtböjd mellan sätena fram där maken och jag sitter. Vi sitter i bilen och pratar om allt möjligt och jag bara måste berätta att de aldrig ska oroa sig utan att allt kommer att bli fantastiskt. Jag vill berätta att de kommer att få två bröder till men bestämmer mig för att låta det bli en överraskning. Det är en så härlig känsla att få se mina stora barn som små igen. Jag vill bara pussa på dem. Sedan vaknar jag.

Jag har aldrig, som jag kommer ihåg, drömt att jag åkt tillbaka i tiden förut. Det var väldigt intressant och gav en väldigt speciell känsla.

Sunday a fun day

som var en skön och solig, men kall dag. Gårdagens middag var fullkomligt fantastisk och mycket, mycket trevlig. Vi kom hem vid 02.30 så vi sov länge och hade en skön frukost.

Idag tog maken och jag vår första promenaden utan barn, på många år. Småkillarna spelade basket och tränaren ville inte ha föräldrarna där, så vi passade på att få både luft och motion. Det var mysigt! Sedan hem för att bjuda mina föräldrar på afternoon tea. Nu blir det tidig kväll för barnen, de små festprissarna måste komma iordning igen : )

Inget skrivet och inget redigerat. Inget riktigt vettigt gjort överhuvudtaget. Fast sådana dagar behövs också. Söndagar är sådana dagar. I morgon är det måndag igen, måndagar som jag gillar så mycket, då allt är som vanligt igen. Allt som varit stängt och oåtkomligt på helgen, är igång igen. Och livet återgår till det vanliga. Jag längtar efter att komma igång med allt roligt jobb, efter en härlig och avkopplande helg. Det är en skön känsla.

Igår kväll gjorde jag en ny bekantskap. En lokal sångare som jag fastnade för på en gång. Här bjuder jag därför på skön söndagsmusik av Sebastian Wijk, A throw away letter.

Lördagsbestyr

innehåller ofta kära sysslor. I dag var nästyngstingen på födelsedagskalas så lillkillen var på basket själv. Eller jag var ju där, men jag spelade ju inte. Han är definitivt yngst och minst på alla sätt och vis. Men tuff och duktig. Fokuserad. En mamma kom fram efter och berättade hur duktig hon tyckte att han var. Hon sa att hon blivit helt betagen av honom under lektionen. Det känns varmt i hjärtat, för han är ju mig så kär. Sedan kom tränaren också fram och berättade om hur imponerad han var över lillkillens orädsla över att spela med de större killarna. Lillkillen blir lite besviken över hur sällan de större killarna passar honom under match, men det är i vissa fall förståeligt eftersom han knappt syns bakom de andra. Jag är stolt över hans mod och över hur fokuserad han är på att lära sig.



Lillkillen är redan fokuserad och vet hur man vågar ta chanser som dyker upp. Vågar lita på sig själv. Vågar tro. Jag ska också ta alla chanser som visar sig under min väg. Jag är på gång. Det känns i kroppen. 2012 kommer att bli ett fantastiskt år. Klockan tickar och jag vill visa vad jag kan.

Men först är det helg! Ikväll ska vi bort till vänner och i morgon ser jag fram emot en härlig dag tillsammans med familjen.

I kväll börjar melodifestivalen. Vi kommer förmodligen inte att se den eftersom vi ska bort. Men det är liksom inte samma sak längre. Deltävlingar och en massa nya regler plojlåtar och jag vet inte allt. Nej, tacka vet jag förr och på tal om förr. De kunde verkligen trolla fram fantastisk musik på den gamla goda tiden.

Då var vi där igen

en hel vecka har rusat igenom mitt liv. Sedan har det ju hunnit bli februari också. Just nu känner jag att jag håller på att bli förkyld och det är inte roligt alls. Det har jag verkligen inte tid med, jag behöver min kraft och min inspiration.

Jag försöker att hitta inspiration i musik och dans denna kväll. Ja, det hann bli kväll innan dansen kom på plats eftersom min dator krånglar. Konstigt eftersom den är nästan ny. Den har gjort det några gånger nu, den flimrar till  några gånger och så kommer det upp en helt blå sida med varningstext över hela skärmen. Lite domedagskänsla faktiskt. Som om hela datorvärlden stängs av och vi får klara oss helt själva, utan information och kommunikation från cyberspace. O hemska tanke!!! Maken kollar var felet ligger och försöker åtgärda.

Under tiden ska jag dansa. Man kan aldrig bli för gammal för det och det kan inte stängas av, i värsta fall om musiken inte går att få fram, så kan man till och med sjunga själv. Det känns i alla falla tryggt!

Gifter i kroppen

är definitivt inget man vill ha. Min vana trogen kan jag inte låta bli att googla saker som dyker upp i mitt liv. Nu har jag googlat rotfyllning. Hua! Det känns inte bra alls eller rättare sagt, bättre veta innan man gjort den än efter, eftersom all rotfyllningsmaterial är giftig och kan skada vår kropp.

Tandvårdsskadeförbundet skriver bland annat såhär på sin hemsida:

Något rotfyllningspreparat som oreserverat skulle kunna accepteras ur toxikologisk synpunkt finns inte. Under sådana förhållanden är det frågan om inte alla rotfyllningar innebär en avsevärd risk för biverkningar och att en död tand i första hand bör bort om den inte är alldeles väsentlig för utseende eller tuggfunktion. I och med att nerven är avdödad erhåller man inga smärtsamma varningssignaler om att något är galet när metaller, andra giftiga ämnen eller bakterier börjar orsaka skador.

I en annan artikel, som finns här, blir jag ännu mer rädd.:

Utgör rotfyllda tänder en hälsorisk?
Karin Öckert, tandläkare:
Av de nedan relaterade fallen kan vi lära
• att rotfyllda tänder kan ge upphov till svåra kroniska hälsoproblem;
• att orsaken till ett hälsoproblem kan sitta någon annanstans än där symtomen uppträder;
• att patienter måste få olika odontologisk behandling beroende på kvaliteten på deras immunförsvar;
• att det krävs ett ökat samarbete och kunskapsutbyte mellan tandläkare och läkare;
• att det finns äldre forskning och kunskap som gått förlorad

I samma artikel står följande:

Eftersom immunförsvaret reduceras med åren ansåg Weston Price att rotfyllda tänder bör extraheras på personer i grupp 2 vid 45 års ålder och i grupp 1 vid 55 år för att reducera risken för påverkan av allmänhälsan. Det kan förefalla litet väl drastiskt men bör inte sunt medicinskt förnufttänkande reagera mot en terapi som innebär att vi låter avitala organ sitta kvar i kroppen? Döda organ är alltid bärare av mikroorganismer. På den kända Paracelsuskliniken i Schweiz, där läkarna specialiserat sig på behandling av cancer med mer biologiska metoder än strålning och cellgift, är en av de första åtgärderna att extrahera alla rotfyllda tänder. En naprapat i Göteborg med mycket lång klinisk erfarenhet, som specialiserat sig på sambandet mellan infektioner i munhålan och allmän hälsa, uppger att enligt hans erfarenhet kan 90 av 100 fall med ortopediska problem botas av tandläkare. Tänk om han har rätt!.

Individer i grupp 1 är sådana med starkt immunförsvar och grupp 2 har ett något svagare immunförsvar. I artikeln beskriver man flera fall av olika sjukdomar, som försvinner helt när en eller flera rotfyllda tänder tas bort. Min tanke efter all denna information blir denna. Om jag hade bröstcancer skulle jag inte fundera en sekund på att operera bort mitt/mina bröst. Varför skulle jag då ens fundera på en tand som inte ens syns? Varför ska jag utsätta min kropp för onödigt gift som skulle kunna skapa sjukdomar som är mycket allvarliga? Och varför får man inte veta det här så att man själv har möjlighet att bedöma risk mot vinst och om man överhuvudtaget vill utsätta sin kropp för onödiga gifter?

Hur skulle ni tänka runt detta?

Snart är det en ny dag

och det ser jag verkligen fram emot. Den här dagen blev lika splittrad som alla dagar har varit den här veckan. En av sakerna som skulle göras idag var ett tandläkarbesök. Jag har haft en liten svullnad i tandköttet en tid, vid en tand som jag lagade för ett tag sedan då en gammal lagning spräckte tanden. Så jag passade på att fråga om det. Det visade sig vara en infektion i tandroten, som måste rotfyllas. Yay! Stor smärta och en stor summa pengar som flaxar iväg framför mina ögon. Precis vad jag behövde.

Fast det är klart, man får vara glad att man bor i Sverige i alla fall.

Men jag säger som jag brukar. Det ordnar sig alltid.



Det gick undan. Nu känns det redan bättre, för mina unika besökare passerade just 30 000. Wow! Det är såklart inte mycket om man jämför med Blondinbella, men för mig som inte hade några som helst förväntningar på blogglivet när jag startade den för 2 år sedan är det ett nästan obegripligt stort antal.

Det ska jag verkligen fira! Tack för alla era besök, de och ni betyder oerhört mycket för mig! Ni förgyller alla mina dagar! 
Särskilt dagar som denna.  ♥ ♥ ♥

Redigering och horoskop

Ett helt inlägg bara försvann och jag får skriva det en gång till. Tack för den! Jag har ju ändå eoner med tid som jag knappt kan fylla! Anyway, here goes. Igen!

Jag verkar kanske besatt av horoskop just nu men ibland får man läsa något i dem som gör att man bara måste bli glad och hoppfull.

Neptune’s next visit is to its home sign of Pisces, your expansive and optimistic ninth house. Start packing your bags (and your backpack), because you could be traveling the world, going back to school, or deepening your spirituality. Neptune is in Pisces until 2026, and you could soon be enacting your own version of “Eat, Pray, Love” — like fellow Cancerian Elizabeth Gilbert. Your inner bohemian awakens even more when the Sun slips into Pisces on February 19, followed by the Pisces new moon on the 21st. Stay tuned for some inspiring inner visions and to discover, through a winding road or two, the meaning and purpose of your life. Wow!

Resor! Jag älskar ju att resa. Fast jag kan ju inte resa utan barnen och de går ju i skolan. Jag skulle kunna resa med lillkillen, fast det fungerar ju inte för nästyngstingen hade sin första och enda lilla depression förra året då vi kom hem ifrån Teneriffa, för att han längtade så mycket tillbaka, så han måste få följa med. Sedan är det dottern som också älskar att resa, hon skulle bli så ledsen om vi reste utan henne, så hon måste också få följa med. Det är nog maken och äldsta sonen som skulle klara det bäst. Så min ensamresa skulle ändå sluta med minst fyra personer : )

Men ett underbart lyxigt hus med utsikt över medelhavet på Mallorca, tillsammans med hela familjen, borde väl också räknas som att resa : )

Mitt eget Eat, pray and love, låter verkligen helt fantastiskt! Sedan kan jag skriva min egen bok om det. Det känns som ett bra koncept att följa.

Hitta meningen med livet! Jo jag tackar jag! Fast det har jag redan gjort. Min älskade familj, skrivandet och min inre harmoni. Syftet är jag inte helt på det klara med. Men jag vill skriva och jag vill kunna kalla mig författare. Det är ett syfte. Jag väntar nyfiket på att se om det är vad jag är ämnad att göra. Mina inre visioner lever redan och mår bra. Nu ska de bara infrias. Wow indeed!

And freedom will be your calling card until 2026, while Neptune visits fellow Water sign Pisces, your ninth house of travel, study and expansion. You could study abroad, work with international clients and colleagues, become a motivational speaker, or even start following a guru! If you’re creative like many Cancers, you could write fiction or a memoir, make a film, design a workshop, or explore new religious or spiritual beliefs. Step out of that quicksand and embrace the bigger picture — this could be one of the most exciting and soul-evolving times of your life.

Här blir jag alldeles till mig i trasorna! Frihet ända till 2026. Jag älskar frihet. Jobba utomlands. Yay! Bli en inspirerande motivationstalare, jag vet inte jag, jag skulle nog kissa på mig om jag stod framför en massa människor. Men annars, definitivt supercoolt! Följa en guru. Absolut, jag hänger med! Skriver gör jag ju redan, så det får gärna utvecklas till något större. Som att bli författare på riktigt! Jag hoppar genast ur kvicksanden och omfamnar en av de mest spännande och själsutvecklande tiderna i mitt liv!

Jag började med att redigera tolv sidor i mitt andra manus. Det måste bli färdigt nu. Jag behöver skapa nya liv och nya världar. Jag behöver skriva på nya berättelser. Mitt nya framgångsrika och spännande liv har börjat! Jag tar ett hårt tag i handtaget framför mig och hänger med på den hisnande färden.

Hela horoskopet hittade jag här.

Back to the future och shopping

Jag har så länge jag kan minnas varit fascinerad av tidsresande. Om det är någon uppfinning som jag skulle vilja uppleva under min livstid så är det tidsmaskinen. Jag är en sådan som tror att allt är möjligt. Jag tror på spöken, andeväsen, utomjordingar och tidsresande. Jag tror inte att saker är omöjliga bara för att vi inte har kommit på hur vi ska lösa dem ännu. Allt som har uppfunnits har skrattats åt och gjorts till åtlöje av en gång i tiden. Vi lever i en värld fylld av omöjligheter. Den som tror är vis.

Det jag skulle komma till med det var nattens dröm. Jag drömde väldigt mycket, det ena konstigare än det andra. Jag tror att min hjärna gör uppror mot att den inte får skapa. Den vill få ur sig de bilder och ord som ständigt skapas inne i den. I en av dem befann jag mig i alla fall i en affär. Det var en gameldags affär och jag förstod att det inte var nutid. På ena sidan hade de skor och på den andra böcker. Jag var där tillsammans med en annan kvinna som jag inte känner och vi skulle av någon anledning köpa ett par skor till någon som var fattig. Där stod tråkiga gameldags svarta och bruna skor. Vi hittade inget till rätt pris, men så såg vi en hylla högst upp som var lite speciell. Vi frågade ägaren, som var en äldre svart man med kläder från förr, vad det var för skor? Det var uddaskor sa han, men han trodde inte att vi ville ha dem. Vi undrade varför och fick veta att det var skor som hade olika storlekar i samma par. Jag tyckte att det var så rörande att mannen hade sålt skor till folk med olika storlekar på sina fötter och nu stod kvar med skor som inte gick att sälja. Vår uppmärksamhet vändes sedan mot böckerna. Vi utforskade vilka böcker som fanns i hyllorna och jag fastnade för en mycket vacker bok som hade ett långt namn. Jag stod och bläddrade i den när vi plötsligen förstod att det började bli bråttom innan vi skulle åka vidare i tiden. Jag ville skriva upp namnet på boken för att kunna hitta den i min egen tid, så jag fick tag på någon svamp med skokräm på som jag skrev namnet på min arm med. Den andra kvinnan sa att det fanns en penna på affärsinnehavarens skrivbord bredvid oss, men jag förstod att vi inte skulle hinna hämta den, så jag skrev så fort jag kunde på min arm. När jag skrev det sista ordet upplöstes vi och jag vaknade. Lite skumt alltihop! Den tänker jag inte ens försöka tyda : )

Dagen blev lika splittrad som gårdagen och imorgon blir det väl samma sak eftersom jag ska till tandläkaren. Hua!! Jag har i alla fall hämtat paket på posten. Jag har köpt ett supesnyggt bälte från Bud to Rose by Diddi.

Och ett fantastiskt armband från ett företag som heter Alex and Ani som gör ekovänliga smycken. De har också uppfunnit en ny typ av lås som är mycket praktiskt. Och det är väldigt vackert.