Det svåraste

är att jag inte kan sluta klandra mig själv. Jag måste bara skriva av mig för att se om det kan hjälpa mig att komma vidare. Jag vet mycket väl att det finns tusen saker i världen som är värre, men i min värld är det ändå tungt. I mitt huvud ekar det hela tiden, tänk om, tänk om. Tänk om jag missade något, om Ellie inte fick tillräckligt med mat, vatten, hö. Tänk om hon var sjuk och jag missade det, när jag själv låg sjuk inne. När vi köpte henne så fick jag ett liv i mina händer och det plågar mig att inte vara säker på att frånvaron av mina händer gjorde henne illa. Det är något jag inte vet hur jag ska leva vidare med. Det ligger väl i min personlighet att inte ge mig själv tillåtelse att inte alltid klara att göra allt perfekt. Att alltid vara hårdare mot mig själv än jag någonsin skulle vara mot någon annan. Så jag har hamnat i ett mörkt hål där jag inte kan uppbringa tillräcklig kraft att ta mig upp. Utanför köksfönstret gapar platsen tom där Ellies bur stod. Maken var snäll och tog bort den fort för att vi skulle slippa påminnas, men en tom plats är lika illa. Tomhet skapar lika stor saknad. Jag har gråtit med barnen och dottern gråter både morgon, kväll och däremellan. Hon chattar från skolan och vill nog helst hem. Jag behöver verkligen ta mig upp nu, behöver hjälpa henne läka. Jag har gjort en liten minnesplats över Ellie på hyllan på öppna spisen med Ett foto på Ellie och ett ljus med en ängel på. Jag tror att dottern tycker mycket om det.

Jag har en stor tilltro till andlighet och känner ständigt närvaro från dem som inte längre finns bland oss. På kvällen när jag ska sova så gråter jag en stund och vill helst inte stänga ögonen, samtidigt som jag vill sova för att sluta tänka. Men det konstiga är att när jag blundade den första kvällen så kände jag att någon ville visa mig glädje och ro. Jag såg en äng med färggranna kaniner som glatt skuttade omkring. Det strålade runt dem som om de levde mitt i regnbågen. Jag kände att något ville ta sig fram till mig, en ro fyllde mig och jag somnade lätt i sinnet och ändå så vaknar jag på morgonen med samma oro som fyllt upp min värld förut. Det är som om jag inte kan förlåta mig själv, för något som jag inte vet vad det är. Jag är kanske överkänslig, eller rättare sagt, jag vet att jag är känsligare än andra. Jag överbeskyddar allt i min närhet, kanske är det därför jag inte kan låta bli att fylla upp mig själv med plågsamma tankar om jag kunde ha gjort mer.



Så hamnar vi där igen, att det inte alls anses ok att som vuxen människa reagera så starkt när det gäller ett litet djur. Varför är det mer rätt att skaka av sig och gå vidare? Lättare är det ju definitivt, kanske är det därför så många gör det. Nej, jag gör det inte lätt för mig. Jag vill vara säker, säkrare än det egentligen är möjligt att vara.

Era kommentarer har lagt sig som balsam över hela min och dotterns själar. Ni har visat att det är ok att sörja på ett sätt som verkar omöjligt här i världen runt omkring mig. Förutom familjen förstås och maken som får leva med mina anklagelser mot mig själv. Jag vill bara säga TACK för att ni finns och för att ni förstår. Er omtanke utifrån cyberspace, strålar rakt in i mitt och dotterns hjärtan. Den betyder mer än något annat just nu.