Lördagsbestyr

innehåller ofta kära sysslor. I dag var nästyngstingen på födelsedagskalas så lillkillen var på basket själv. Eller jag var ju där, men jag spelade ju inte. Han är definitivt yngst och minst på alla sätt och vis. Men tuff och duktig. Fokuserad. En mamma kom fram efter och berättade hur duktig hon tyckte att han var. Hon sa att hon blivit helt betagen av honom under lektionen. Det känns varmt i hjärtat, för han är ju mig så kär. Sedan kom tränaren också fram och berättade om hur imponerad han var över lillkillens orädsla över att spela med de större killarna. Lillkillen blir lite besviken över hur sällan de större killarna passar honom under match, men det är i vissa fall förståeligt eftersom han knappt syns bakom de andra. Jag är stolt över hans mod och över hur fokuserad han är på att lära sig.



Lillkillen är redan fokuserad och vet hur man vågar ta chanser som dyker upp. Vågar lita på sig själv. Vågar tro. Jag ska också ta alla chanser som visar sig under min väg. Jag är på gång. Det känns i kroppen. 2012 kommer att bli ett fantastiskt år. Klockan tickar och jag vill visa vad jag kan.

Men först är det helg! Ikväll ska vi bort till vänner och i morgon ser jag fram emot en härlig dag tillsammans med familjen.

I kväll börjar melodifestivalen. Vi kommer förmodligen inte att se den eftersom vi ska bort. Men det är liksom inte samma sak längre. Deltävlingar och en massa nya regler plojlåtar och jag vet inte allt. Nej, tacka vet jag förr och på tal om förr. De kunde verkligen trolla fram fantastisk musik på den gamla goda tiden.