Gestaltar mera

men vet inte om jag lyckas jättebra. Jag är en berättare helt enkelt, men vet att gestaltningen är viktig om man ska lyckas. Men jag har fortfarande lite problem med just ordet gestaltning. Innebörden. Ju mer jag tänker på det, desto luddigare blir det.

Sidan Författartips ger sina förklaringar.

"Gestaltning handlar kort och gott om att tillåta läsaren att uppleva berättelsen genom en människas handlingar, ord, tankar, upplevelser och känslor, snarare än genom författarens sammanfattningar och eventuella fördomar. 

När du läser en text, och du känner att den är levande och att den har ett djup, beror det ofta på att författaren använt sig av gestaltning på ett bra sätt."

Eller så tittar vi på synonymer till gestalta.

"utforma, ge form åt, skapa, kreera, forma; förkroppsliga, personifiera,levandegöra, visualisera, åskådliggöra, framställa; gestalta sig utveckla sig, bli,utfalla"

eller hur det ser ut på engelska.

"to mold
to shape"

Nej, jag blir inte klokare för det.

Så här beskriver Min plats bland orden gestaltning.

"För att en text ska få liv, skapa bilder i läsarens huvud krävs gestaltning. Många tycker det är svårt, både att definiera vad gestaltning är och att använda det. Motsatsen till att gestalta är att berätta. Skriver du t ex att ”Eva är arg”, då berättar du. Men skriver du ”Eva slog näven i borden så tallrikarna flög”, då gestaltar du."

Fast så långt har jag väl ändå kommit ändå. Jag skulle aldrig någonsin skriva bara "Eva är arg".

Youtube kanske kan hjälpa mig i mitt sökande.

Hmm. det blir i alla fall fler ord i berättelsen.



Här börjar det bli lite klarare, kanske för att det är barn som beskriver. : )

Den löser gestaltningens gåta för mig riktigt bra.

Nåja, dags att ta tag i helgen och att låta gestaltingen vila över natten. Dags att dansa! Nu gestaltar vi en helt underbar helg.

Kroppsligen hemma

mentalt, not so much. Tråkigt nog får jag väl säga eftersom jag sett fram emot att vara hemma igen och att komma igång med genomläsningen av mitt manus. Det gick inte alls som jag tänkt mig, en helg med så mycket på gång är så otroligt rolig och trevlig på alla sätt och vis, men aningen tröttande.

En härlig 50-årsuppvaktning på morgonen, sedan åka bil i drygt 60 mil, sova en stund, iväg på ett underbart vackert dop, sedan umgås en liten stund med svärföräldrar, sova, upp och åka drygt 60 mil i bil tillbaka hem igen. Kanske är det lika bra att jag fick vila idag för att återfå mina krafter till i morgon.

Men sedan är det allt det där andra som fullkomligt fyller upp mitt huvud. Det har jag försökt skapa lite reda i under dagen. Man kan inte jobba med någonting med en sådan oreda i huvudet.

Nu ska jag äta lite kycklingsallad, slötitta på tv, sedan sova och låta alla tankar vila ännu en stund.

Dagens musik från mitt soundtrack för manus nummer två. Meditativa toner för mitt eget bästa tillsammans med vackra och mycket tänkvärda ord från Kahlil Gibran. Closer Away med Ryan Farish.

Det börjar klarna

i horisonten. I alla fall vad gäller mina funderingar kring mina manus.

Och ja, vägen mot mina drömmar går alltid framåt och uppåt! Jag känner mig riktigt lättad idag nu när jag har bestämt vilken väg jag ska fortsätta på. Klarheter kan göra ont men de kan också göra livet mycket lättare. Ibland är den svåra vägen nödvändig att gå och ibland är det faktiskt den som är lättare som är den bästa att välja. Jag väljer den lättare just nu. Det har pågått en konversation angående manusarbete och manus som hjälpt mig ta ett beslut och när man tagit ett beslut är det mycket lättare att fortsätta jobba och fokusera, eftersom man slipper jagas av alternativ och funderingar.

Dagens inspiration. Jag skriver för att. . .

Jag skriver för att jag inte kan låta bli, för att det får mitt hjärta att slå snabbare, för att det gör mig till en gladare mer harmonisk människa och för att det är min passion.

Jag vandrar omkring

i en bubbla där allt jag hör ekar. Eller vandrar och vandrar, jag sover och sitter och ser på tv. Det har slagit lock i mina öron av den här jobbiga förkylningen och det är så obehagligt. Eftersom det känns som om jag skriker när jag pratar så hör ingen vad jag säger när jag viskar för att det inte ska eka i mitt huvud. Fast jag tror och hoppas på att det har vänt och att jag snart ska bli bättre.

Tankarna vandrar visserligen, men de formar väl inte något varaktigt precis. Det är väl förkylningen får vi hoppas. Fast det har börjat byggas upp en längtan efter att titta på mitt andra manus, det som blev liggande när jag inte kunde komma fram till hur jag skulle hantera lektörsutlåtandet. Det var inget negativt, bara något annat än jag själv tyckte. Nu är jag nyfiken på vad lite tid kan ha gjort för att komma vidare i de tankarna. Kanske kan jag se på det klarare nu och förhoppningsvis kan nya insikter och utsikter uppenbara sig för mig. Det har nog blivit dags att jobba vidare med det manuset nu.

En annan typ av dag

blev det idag.

Min arbetsplats har varit upptagen hela dagen då maken har haft ett jobbmöte i vårt arbetsrum. Så jag har fått göra annat. Strukit en hel massa kläder och trots det är det enorma strykberget bara skapat av på toppen. Men vi har i alla fall fått lite kläder att lägga i garderoberna. Dessutom har jag sett på inspelade program, bland annat Babel. Ett inslag gav mig lite att tänka på. Ett inlägg på en blogg gav mig ännu mer att fundera över. Så trots att jag inte tillbringat dagen vid datorn så är det full aktivitet i huvudet. Det är bra. Det är lite som en tvättmaskin som jobbar och jobbar, tills den är helt färdig och allt är rent och användbart.

Lite om sorg

och ett mammahjärta som gör ont.

Igår när äldsta sonen skulle städa buren till sitt älskade djur, hamstern Puff, låg han livlös men andades väldigt lätt. Jag hörde sonens panik och han tog upp Puff och lät honom ligga i en varm handduk. Och han hoppades och hoppades att han skulle vakna upp och vara vanliga pigga Puff igen. Jag ringde veterinären som var ganska övertygad om att han var döende och att allt de kunde göra var att avliva honom. Så jag fick förbereda sonen för vad som skulle komma. Inte lätt och det gjorde ont, både i honom och mig. Sonen satt med Puff och klappade honom ända tills han tog sitt sista andetag. Då brast det och tårarna kom.

Sonen älskade verkligen det lär lilla djuret och kom hem då och då på rasterna för att vara med Puff en stund. Han skötte honom så fint och tyckte om att ha honom runt sig när han läste läxan. Nu är det tomt i hans rum och det känns dystert för oss alla men framför allt för honom. Det är otroligt vilken stor plats ett djur tar i en familj och vad tomt det blir när de är borta. Och barnens tårar och sorg gör oändligt ont i mig.

På natten låg Stella, som vår lilla misse nu heter officiellt, hos sonen. Hon stannade hos honom hela natten. Jag tror att det var väldigt skönt för honom att få ha henne nära just då. Själv fick jag umgås med alla jobbiga tankar som det för med sig att förlora något. Att veta hur föränderligt och förgängligt livet kan vara. Mina tankar spinner vidare i det otänkbara att det skulle hända mina barn något, hur omöjligt det känns att överleva något sådant. Även småkillarna fick sådana tankar. Vad händer när man dör och när ska vi dö? De grät båda två och hade lite svårt att somna på kvällen. Och jag behöver krama mina barn extra mycket och extra länge.

Blev lite full i skratt

när jag läste mitt horoskop som Jonathan Cainer ställt för mitt stjärntecken i morgon.

There is a jazz tune called, When The Saints Go Marching In. I never understood this title. I'm not sure that I've ever actually met any saints but I find it hard to imagine that if I ever did, they would be doing much marching. It really doesn't sound like a saintly activity. And do saints really travel together? Is not martyrdom and loneliness part of every great saint's burden? And if it is, no wonder so few people aspire to saintliness! Life, it seems, is now inviting you to go that little bit further and give that little bit more. Go on, march in!

Jag älskar sådana funderingar.

I morse vaknade jag med lite ny inspiration till novellen som jag skriver för Icakurirens skrivtävling. Det kändes bra, fast jag lever lite för nära den där väntan som jag skriver om just nu och det känns inte bra alls. En väntan och en oro. Den väntan har precis börjat för mig och jag förstår inte alls hur jag ska ta mig igenom den, eller om jag någonsin kommer igenom den. Från och med i dag börjar den och jag ryser vid tanken. Ja, det blev lite kryptiskt spännande där, men man förstår allt när eller om man läser min novell någon gång.

Annars fattar jag inte alls var tiden tar vägen. Jag vaknar och så är det full fart med allt som måste göras här hemma och så är det kväll igen. Någon semester eller något sommarlov har jag inte alls fått känna av. Men en sak i taget. Jag tror kanske jag får ta ett pass yoga ikväll.

Varifrån kom den

egentligen, det kan man verkligen undra?

I morse vaknade jag med en låt i huvudet. Det var en låt som jag inte har hört på mycket länge. Ja, ja vindlande äro hjärnans vägar. Men Hit me with your rhythm stick, whats up with that?
 

Kanske hade den tagit sig in i mitt medvetande bara för att jag skulle hitta den här underbara videon med samma artist, Ian Dury med Reasons to be Cheerful. En påminnelse om att det finns hur många saker som helst att vara lycklig över.
 

Idag har jag

läst ur Tistelblomman av Amanda Hellberg.
Tagit en skön promenad i solen.
Funderat på följebrevet.
Funderat över förlag.
Tänkt lite på egenutgivning.
Läst högt ur mitt manus utomhus i solen.

En bra dag allt som allt!

Här kommer några bra tips angående redigeringsarbetet.
 

Min tid

Så nej, jag slösar inte bort min tid, den tar mig dit jag ska ändå. Inget redigerande idag heller. Men en massa annat som ändå gör mig glad. Jag håller på att bli mer ekologisk och har beställt en massa naturliga ekologiska saker. Det känns bra.

Mitt märkliga tillstånd som jag ovilligt har hamnat i kanske har en mening trots allt. Mina funderingar över livet flyger runt överallt. Det går lite upp och det går lite ner och det är mycket jag ser. Fast lite tröttande är det allt, så jag hoppas att sinnet kan få ro snart igen. Jag behöver ju skriva. Jag vill ju verkligen, verkligen skriva. Mer än något annat. Men när sinnet söker alla möjliga och omöjliga svar, så blir det lite trångt i huvudet. Och jag kommer inte att hitta dem alla, men nöjer mig gott och väl med några. Jag känner att det är något nytt på gång. Jag vet att jag är på väg igenom. Jag vet att jag måste tro.

Trots att jag inte har skrivit så har jag lyssnat på musik som hamnar i mitt första manus soundtrack. Scott Matthews med "Myself again". Det känns passande även för mig i mitt liv. Jag behöver komma tillbaka till mig själv igen. Snart, alldeles snart nu.

Vårens dofter

och skönhet får bli dagens intryck. Trots allt, så gör värmen och doften utomhus mig pirrig och förväntansfull. Våren är verkligen en magisk tid.

Jag hann inte alls med så mycket som jag skulle önskat idag. En lång promenad och ett utvecklingssamtal bland annat. Eller utskällningssamtal som vi skojar om här hemma. Det stämmer ju inte alls eftersom mina barn sköter sig och gör ett gott intryck i skolan. Det gör mig stolt. Något som gjorde mig extra rörd var när nästyngstingens fröken sa att hans gamla fröken från den förra skolan, den som han lämnade efter jul, hade sagt när de hade talats vid per telefon, att de skulle få en härlig kille till skolan som skulle bli en fin tillgång i klassen och att de i den gamla klassen skulle sakna honom mycket. Den nya fröken höll med om att så verkligen var fallet. Hans gamla fröken lämnade för ett tag sedan en liten bok med teckningar och en bild på alla i den gamla klassen, där de skrivit på varje teckning att de saknar honom. Det tycker jag var så rörande och gulligt. Nu är utvecklingssamtalen färdiga för den här terminen. Och vi har redan kommit fram till ännu en kväll. Men det är vår och jag längtar till morgondagen som innehåller nya dörrar att öppna och nya härliga utmaningar.

Väntan

till vansinne.

Idag är det fem månader sedan jag skickade mitt första manus till förlag. Tre av dem har inte svarat ännu. Två  förlag har jag väntat på i fyra månader och ett förlag i en månad. Vad betyder det? Ett av favoritförlagen finns kvar, men förra gången fick jag vänta i sex månader på en refusering från dem så . . . Jag vill ju tro på att någon faktiskt läser det. Fast jag har faktiskt ingen aning. Hur lång tid man väntar verkar inte ha någon som helst betydelse. Den refuseringen som tog längst tid förra gången tog ett helt år. En del förlag säger att refuseringarna går snabbare, men det verkar inte stämma alls. Nåja, det är bara en del i det stora hela. Alla möjligheter ligger öppna framför mig.

Under tiden så jagar mitt andra manus mina tankar. Under min promenad försökte jag få rätsida på hur jag ska gå vidare. Det fungerade inte alls. Jag har fastnat. Jag funderar på lektörens förslag men kan inte riktigt få ihop det med mina egna tankar. Det kanske kommer. Jag hoppas det. Det är klart att det gör!

Smältandet

fortsätter och jag har ännu inte fått någon riktigt ordning på funderandet, trots en lång promenad.

Det är det där att ändra lagom mycket så att man själv tycker att berättelsen fortfarande stämmer med vad man vill säga. Om att lita på sin egen intuition samtidigt som man gör sin berättelsen så bra som det är möjligt. Det är en svår avvägning som kräver sin eftertanke.

Jag har tittat lite på mitt barnboksmanus idag och skickat det till ett nytt förlag. Jag tycker ju om det manuset väldigt mycket och hoppas att de nappar. När det gäller barnboksmanus är det också svårt vad gäller illustrationer tycker jag. Det skulle vara mycket lättare om man kunde illustrera själv. Nu har jag en tanke om hur jag vill att bilderna ska se ut, men ett förlag kan ju tycka något helt annat. Svårt.

Somewere over the rainbow, finns alla mina svar och jag måste hitta dem alla. : )

Nu börjar det äntligen

helgen och sedan sportlovet. Det är ett lov som vi verkligen behöver i vår familj just nu. Vila, o så välkomna vila!

Kraften hos mig kom en stund och så försvann den igen. Just nu händer det just ingenting hemma hos mig, mer än vila och återhämtning. Fast det behövs så väl det också.  Jag funderar lite på om jag ska skicka in det andra manuset till några förlag i helgen. Det börjar kännas som om det är dags faktiskt. I övrigt går jag och funderar en hel del på mitt första manus, det välskrivna ni vet : ) Det närmar sig fyra veckor sedan jag skickade det och jag börjar för första gången, den här omgången, bli lite nervös. Tänk om, tänk om! Fast jag borde inte fundera så mycket på det. Jag menar, det är väl inte så lätt att hitta just mitt manus i höstacken. Fast sedan kan man lika gärna vända på det såklart. Varför inte?  Que Sera Sera, whatever will be, will be!



Men nu ska vi inte vila för mycket ännu. Det är ju fredag och vi ska dansa. Jodå, vi måste dansa, trots att vi är trötta och slitna. Att dansa hjälper mot det mesta! För er som fortfarande har snö, ut och rör på påkarna. För er utan snö duger trädgården även utan snö och för oss sjuklingar funkar det lika bra inomhus. Nu drar vi igång helgen!



Jag verkar ha en skum blogg eftersom den här filmen inte godkänns hos mig, men klicka bara på, Titta på You Tube, så fungerar det : )

Livet, skönheten och vansinnet

Beauty is in the eye of the mirror holder.

Idag när jag lämnade min lille kille på skolan, förskoleklassen, så möttes vi av tre söta mörka tjejer från högstadiet. När de såg sonen så blev en av dem alldeles betagen och sa till oss att hon tyckte att han hade så vackra ögon och att han var så söt. Hon sa det flera gånger och undrade om mamma hade lika fina ögon, vilket hon inte har, i alla fall i deras ögon :). Sonen har intensiva blå ögon medan jag själv har bruna. Han har ljust hår och jag har mörkbrunt. De skakade bara på sina huvuden när de såg mina ögon. De hade ju själva vackra bruna ögon alla tre så det var inget att bry sig om. Vi kilade vidare till klassrummet och jag funderade över hur trevliga och gulliga flickorna var. Efter att jag lämnat sonen tog jag min powerwalk vilket innebär funderingar åt olika håll. Nu funderade jag över om det var positivt eller kanske till och med negativt för min son att få höra att han är söt.

Det har diskuterats en del bland bloggarna om utseende och hur vi påverkas av att bry oss om det så mycket. Jag vill inte att mina barn ska tro eller tycka att deras eller andras utseende är mer än yta. Vad som anses vara vackert är något som man bara hittat på under årens gång. Det är föränderligt. Man kan bestämma att vad som helst är vackert. Nu har vi lärt oss att tro att vissa utseende är vackrare än andra. Det sitter inrotat i vårt medvetande. Kanske går det inte att göra något åt det på kort sikt. Det vi kan göra är att inte låta det definiera våra liv. Det finns så mycket som är viktigare i livet och om vi la ner mer tid på det som är viktigt på riktigt, och inte lika mycket tid på det som är ytligt och övergående, så vinner alla på det. Utom skönhetsindustrin, men de har redan tjänat så mycket pengar på oss så de kan gå i pension nu.

Jag är rädd för att påverka mina barn negativt och få dem att gå på myten om att de måste behaga andra med hur de ser ut. Det gäller mina söner men i synnerhet min dotter. Kvinnor är mer utsatta för utseendefixering, så är det bara. Det är svårt att göra rätt. Jag är rädd för att skapa känslan hos henne att hon måste behaga dem som finns runt henne. Hon är en riktigt smart tjej och jag vill att hon ska veta att det finns oändligt många egenskaper hos henne som är tusen gånger viktigare än hur hon ser ut. Mina barn kommer alltid att vara de vackraste, smartaste och mest underbara som finns, i mina ögon .

Samhället ser inte ut så som man skulle önska. Man hör så mycket respektlösa och dömande kommentarer vad gäller utseende och ålder. Att åldras är en synd. Det är ganska skrattretande egentligen, eftersom det är en av de saker som är helt rättvist med att leva. Att det tar slut för alla någon gång. Hur vänder man spiralen som går åt fel håll. Hur gör man för att vi kvinnor, för det är ju tyvärr mest kvinnor som döms, ska kunna leva våra liv utan de tunga bojor som jakten på skönhet och evig ungdom bär med sig. Hur ska vi kunna njuta av framgång utan att i samma ögonblick fundera på alla ögon som kommer att granska och döma. När ska vi söka harmoni i livet istället för att kämpa emot naturens gång. För mig känns det helt vansinnigt att få leva på den här jorden en så oändligt kort tid och att då slösa bort den med att jaga det som ändå är omöjligt att nå. Evig ungdom.

Att söka efter skönhet tror jag är något som ändå finns inom oss någonstans. Vi har ju smyckat, målat och klätt i oss vackra kläder i tusentals år. Det måste ju betyda att det finns ett sådant behov hos oss. Det är inget fel med det. Det är trevligt att känna att man ser bra ut. Man mår bra av det. Men man måste ställa det i rätt perspektiv. Hur mycket tid vill vi ägna av vårt korta liv till att jaga skönhet. Borde vi inte lägga mer tid på att försöka att hitta glädje och inre harmoni. Borde vi inte stoppa den eskalerande trenden av vansinne och lära våra barn att utseende bara är en liten del av att vara människa. Borde vi inte leva efter devisen leva och låta leva. Inte döma oss själva eller andra efter utseende. Vi borde vara mycket snällare mot oss själva.

När jag skrivit allt det här så hör jag rösterna bakom mig. Så där säger bara de som är fula, gamla eller både och. :D

Jag bjuder gärna på det. Jag kan mycket väl anses vara både ful och gammal men jag är definitivt lycklig och harmonisk, och jag har lärt mig något under livets gång som inte alla har gjort. Jag tycker att vi styrs av en massa måsten, oskrivna regler och totalt vansinniga "sanningar". Om man tänker efter själv, verkligen tänker efter, så förstår man att man kan skapa sin egen verklighet, sina egna regler och sina egna totalt vansinniga "sanningar". Det är att leva på riktigt. Det är att ta tillbaka makten över sitt eget liv.

Ta inte livet alltför allvarligt - du kommer i alla fall aldrig ifrån det levande. ;D