Prinsessor och prinsar

Först måste man ju bara säga HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA!
Det är något speciellt när det föds en alldeles äkta liten prinsessa. Jag hoppas att hon får ett fantastiskt liv, trots de speciella omständigheter hon kommer att leva under. Hon har i alla fall fantastiska förebilder i sina föräldrar och det hjälper lång väg.

Här firar vi prinsessan med den tårta som jag gjorde till min egen prinsessa då hon fyllde tre år.

Vi är nog många som känner att vi fött våra alldeles egna små prinsessor. När jag väntade mitt första barn var jag så säker på att det var en flicka så att jag faktiskt köpte en vagn med små blommor på. Den var inte iögonfallande tjejig men ändå. Jag förstod inte ens hur jag skulle kunna få en kille. Jag har ju själv tre systrar och en kille fanns inte ens i min fantasi, jag hade aldrig ens varit nära en liten pojkbebis. Det var inte det att jag inte ville ha en pojke, det kändes bara helt osannolikt att just jag skulle få en. Så föddes då mitt första barn som var så enormt efterlängtad. Det var så förvirrat när han kom för jag vet att de sa att det var en flicka först men sedan ändrade de sig och visade mig min lille pojke. Mina tårfyllda ögon gav säkert en lätt suddig bild men ja, det var en kille, en helt underbar liten prins. Och då var det plötsligt helt självklart att det var just den här lille prinsen som jag skulle få ta hand om. Jag kunde inte ens föreställa mig något annat barn. Jag hade inte ens funderat allvarligt på några pojknamn, men maken hade ett favoritnamn som blev perfekt till vårt barn. Kärleken drabbade mig i ett ögonblick och i min nyfödde lille sons ögon, i hela hans väsen fanns meningen med mitt liv.

Själv fick vi vår efterlängtade prinsessa som nummer två i barnaskaran. Min längtan efter att också få en flicka fanns fortfarande kvar. En prinsessa. En att dela tjejsnack med. En människa vars inre liv jag kan förstå. Jag måste erkänna att jag följde alla knep som fanns beskrivna för att öka chansen för en flicka. Och det fungerade, eller inte, men en flicka blev det. Min (vår) alldeles egna prinsessa. Hon var söt som socker och prinsessig ända ut i fingertopparna. Nu är prinsesstiden över och en liten tuff pretonåring har tagit över. Det är som det ska vara och nu har den svåraste tiden tagit över. Den när hon genomgår allt det jobbiga som man gör i den åldern och jag vill bara lägga mig som ett stort skyddande plåster över henne. Vill verkligen att hon ska slippa genomgå allt det tunga som jag själv har gjort. Men inget är så lätt, hon har egna saker att lära, egna känslor att känna och egna läxor att lära. Och själv kan jag bara finnas vid sidan om henne och lyssna och försöka förstå. Tala om att hon aldrig är ensam. Om hon bara förstår det, verkligen förstår det på riktigt, så tror jag att det kommer att gå bra.

Sedan får jag väl bara erkänna att grejen att vara mamma var så fantastiskt att det kom två små prinsar till. Och jag lärde mig att jag är en alldeles utmärkt pojkmamma. Pojkar är små änglar och helt underbara. Även stora pojkar. Alla mina barn har fantastiska, roliga och helt underbara personligheter. Att vara en stor familj var det som jag såg framför mig. Högljudda, mysiga middagar. Alltid någon att prata med, att kunna anförtro sig åt. Kärlek i överflöd. Här är jag nu och jag älskar det. Jag ser fram emot att familjen ska utvidgas ännu mer med fruar, äkta män och barnbarn. Fast det är en stund kvar, men o så underbart roligt vi kommer att ha det. Alltid!

Och prinsessan försvinner nog aldrig riktigt helt ur en flicka. Vår magi försvinner aldrig helt, den gömmer sig bara en stund, då livet får en att glömma vem men egentligen är.