.

.

måndag 27 februari 2012

Det svåraste

är att jag inte kan sluta klandra mig själv. Jag måste bara skriva av mig för att se om det kan hjälpa mig att komma vidare. Jag vet mycket väl att det finns tusen saker i världen som är värre, men i min värld är det ändå tungt. I mitt huvud ekar det hela tiden, tänk om, tänk om. Tänk om jag missade något, om Ellie inte fick tillräckligt med mat, vatten, hö. Tänk om hon var sjuk och jag missade det, när jag själv låg sjuk inne. När vi köpte henne så fick jag ett liv i mina händer och det plågar mig att inte vara säker på att frånvaron av mina händer gjorde henne illa. Det är något jag inte vet hur jag ska leva vidare med. Det ligger väl i min personlighet att inte ge mig själv tillåtelse att inte alltid klara att göra allt perfekt. Att alltid vara hårdare mot mig själv än jag någonsin skulle vara mot någon annan. Så jag har hamnat i ett mörkt hål där jag inte kan uppbringa tillräcklig kraft att ta mig upp. Utanför köksfönstret gapar platsen tom där Ellies bur stod. Maken var snäll och tog bort den fort för att vi skulle slippa påminnas, men en tom plats är lika illa. Tomhet skapar lika stor saknad. Jag har gråtit med barnen och dottern gråter både morgon, kväll och däremellan. Hon chattar från skolan och vill nog helst hem. Jag behöver verkligen ta mig upp nu, behöver hjälpa henne läka. Jag har gjort en liten minnesplats över Ellie på hyllan på öppna spisen med Ett foto på Ellie och ett ljus med en ängel på. Jag tror att dottern tycker mycket om det.

Jag har en stor tilltro till andlighet och känner ständigt närvaro från dem som inte längre finns bland oss. På kvällen när jag ska sova så gråter jag en stund och vill helst inte stänga ögonen, samtidigt som jag vill sova för att sluta tänka. Men det konstiga är att när jag blundade den första kvällen så kände jag att någon ville visa mig glädje och ro. Jag såg en äng med färggranna kaniner som glatt skuttade omkring. Det strålade runt dem som om de levde mitt i regnbågen. Jag kände att något ville ta sig fram till mig, en ro fyllde mig och jag somnade lätt i sinnet och ändå så vaknar jag på morgonen med samma oro som fyllt upp min värld förut. Det är som om jag inte kan förlåta mig själv, för något som jag inte vet vad det är. Jag är kanske överkänslig, eller rättare sagt, jag vet att jag är känsligare än andra. Jag överbeskyddar allt i min närhet, kanske är det därför jag inte kan låta bli att fylla upp mig själv med plågsamma tankar om jag kunde ha gjort mer.



Så hamnar vi där igen, att det inte alls anses ok att som vuxen människa reagera så starkt när det gäller ett litet djur. Varför är det mer rätt att skaka av sig och gå vidare? Lättare är det ju definitivt, kanske är det därför så många gör det. Nej, jag gör det inte lätt för mig. Jag vill vara säker, säkrare än det egentligen är möjligt att vara.

Era kommentarer har lagt sig som balsam över hela min och dotterns själar. Ni har visat att det är ok att sörja på ett sätt som verkar omöjligt här i världen runt omkring mig. Förutom familjen förstås och maken som får leva med mina anklagelser mot mig själv. Jag vill bara säga TACK för att ni finns och för att ni förstår. Er omtanke utifrån cyberspace, strålar rakt in i mitt och dotterns hjärtan. Den betyder mer än något annat just nu.

12 kommentarer:

  1. Det är såå sorgligt när djur dör. Går inte att sätta ord på den sorgen och saknaden. Lider med dig och dottern.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack gulliga du!
      Det är så sorgligt och det blir så tomt.

      Radera
  2. Det är inte ditt fel. Det var ingens fel. Hon fick mat och vatten och det är... det är inte ditt fel. Jag lovar.

    SvaraRadera
  3. Ni får låta sorgen ta den tid den tar, tänker på er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du!
      Tiden är väl den bästa läkningen.

      Radera
  4. Det där med en liten minnesplats och ett foto på Ellie låter väldigt bra.
    Så har jag gjort, jag ser den varje dag och det känns viktigt och riktigt.
    Jag förstår så väl att du ständigt rannsakar dig själv med alla om. Så har jag gjort intill absurdum vad betr. min älskade Razz sjukdom - tänk om jag ... om jag kunde ha förhindrat att han fick sin leukemi. Var fick han den, varför, vad kunde jag ha gjort annorlunda. Tänk om jag inte såg att han var på väg att bli så sjuk för att jag skrev så mycket hela tiden ... vad var det jag missade??
    Men jag vet innerst inne att det inte berodde på mig - men jag söker en förklaring till varför han blev så sjuk att han dog.
    Expertisen tröstar mig inte genom att säga att jag inget kunde göra för att förhindra förloppet ... bara mitt sunda förnuft som glimtar till emellanåt. Jag griper efter det där förnuftet och jag lyckas ibland, någon timme, någon dag ... men jag undrar om det går att fånga förnuftet för all framtid. Det återstår att se ...

    Det där med att plocka bort sånt som påminner, bara för att det inte ska påminna och göra ont - tror jag för egen del inte hjälper.
    Om det vore så skulle jag inte kunna hyvla ost till morgonmackan, den som jag delade med vovven, gå och lägga mig i sängen där han hade en egen kudde bredvid min, sätta på mig skorna och gå ut, lägga ned besticken, han slickade alltid min tallrik ren ... men det blir till sist en vana att det gör ont på ett speciellt sätt och jag gråter inte längre varje gång jag tar i osthyveln ... men själva saknaden, sorgen finns kvar ...
    Jag har fortfarande svårt att fatta att det har hänt.

    Min sonson (7) sa en dag och pekade på fåtöljen:"Jag tänker hela tiden på Razz när jag ser den där."

    Jag frågade min sonson om det var obehagligt att tänka på Razz när han såg fåtöljen. "Nej, farmor jag tycker om det. Men det är jättetomt iallafall."

    Det är så jag menar, inte tar jag bort Razz egen fåtölj även om han själv inte ligger i den längre. Den är en del av mitt hem.
    Men jag har tagit bort hans hundkorg - den kan jag ju inte använda ...

    Men vi gör alla på olika sätt, det gäller att hitta det som är bäst för en själv och de närmaste.
    Jag vet att det inte är första gången som du har djursorg - men som du sa tidigare att omständigheterna är annorlunda nu.

    Stor, stor tröstekram till dig och familjen<3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack underbara du!
      Tomheten efter ett djur är otroligt stor. Vår lilla minnesplats känns rätt. Äldsta sonen ville ha den mitt i huset så att Ellie alltid var med oss och inte ensam. Jag tror inte heller på att bara ta bort och försöka glömma, jag tror att det finns inuti en i alla fall. Det är bättre att leva i sorgen och ge det tid att läka.

      Att läsa om dig och Razz känns så skönt för då känner jag mig inte så ensam i mina egna tankar.

      Ja djursorgen är annorlunda nu, dels har mina andra djur dött när de var gamla och så har jag barnens sorg att tänka på nu också. Men det går långsamt år rätt håll.

      Många kramar! ♥

      Radera
  5. Sorg tar den tid den tar för att värka klart. Och att vara vuxen innebär inte att man måste gömma sorgen över ett älskat husdjur. Vad vore man för människa då?

    Det är förfärligt lätt att klandra sig själv och tro att man kunde gjort något annorlunda - men jag tror du redan fått svaret på den frågan, då när du kände lugnet och glädjen.

    *kramen*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så, känslorna för djuret är ju detsamma oavsett om man är barn eller vuxen.

      Tack snälla du för dina uppmuntrande ord, det är lätt att klandra sig själv, men man gör det för att man har ett stort ansvar när man har djur och vill såklart ha gjort det allra bästa för det.

      Det går långsamt åt rätt håll.

      Kramar! ♥

      Radera
  6. När våran Golden BAmse dog 14 år gammal trodde jag aldrig jag skulle bli glad igen. Jag ramlade ner i någon form av bottenlös sorg. En mycket god vän skrev då några rader till mig som följer mig än i dag.

    "Även om man vet att livet med ett husdjur är begränsat finns ingen mentalberedskap när det går mot sitt slut. Förnuftet är en sak - känslorna en annan. Ingen rår över känslorna, de lever sitt eget liv. På ett sätt påbörjar man sorgearbetet mer eller mindre medvetet eller omedvetet när djuret börjar bli gammalt, men det minskar ändå inte smärtan när man står inför faktum."

    Så är det, jag kommer att uppleva sorgen många gånger i mitt liv jag har 6 hundar och 3 hästar samt många tvåbenta jag älskar.

    För mig är sorgen detsamma oavsett om individe nhar två eller fyra ben.

    ~Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ingrid, jag har saknat dig här i bloggvärlden. Tack för de fina orden som du skickade vidare till mig. Jag är så glad över att höra av dig, jag vet ju hur mycket du älskar dina djur.
      Kram! ♥

      Radera