Önskar

er alla en riktigt härlig Valborg!

Manustankar

som svävar omkring i det blå, eller kanske snarare i mitt huvud. I dag har jag jobbat med manus nummer två. Jag längtar så otroligt mycket efter att få skicka iväg det på egna äventyr nu. En del säger ju att det är då det är färdigt. : ) Jag hoppas att det stämmer för det är mycket svårare att skicka iväg det här manuset än det första. Kanske för att jag vet så mycket mer nu, på gott och ont. Novisen är borta och har ersatts av en mycket nykter författarwannabe.

Lillkillen har feber igen och har sovit hela eftermiddagen. Stackars älsklingen. Därför får dagens manusarbete avslutas nu och ersättas av sagoläsning.

Dagens redigeringsmusik har varit bland annat denna. Life med Ludovico Einaudi. Bilden på den lilla pojken passar dessutom precis in i mitt andra manus.

Kärlekens historia

Jag har läst Kärlekens historia av Nicole Krauss.

Boken beskrivs så här:
I en sliten lägenhet i Brooklyn bor Leo Gursky. Han är gammal, trött och ensam. Varje kväll knackar han i värmeledningen för att meddela grannen i lägenheten ovanför att han lever. I rockfickan har han en lapp där det står: MITT NAMN ÄR LEO GURSKY JAG HAR INGEN FAMILJ VAR SNÄLL OCH KONTAKTA PINELAWKYRKOGÅRDEN JAG HAR EN PLATS DÄR I DEN JUDISKA DELEN TACK FÖR HJÄLPEN. 
Åttio år har gått sedan han föddes i den lilla polska staden Slonim. Där växte han upp och där fanns Alma. Om sin kärlek till henne skrev han i Kärlekens historia. Så kom kriget. Alma skickades till Amerika och själv var han tvungen att gömma sig undan nazisterna. Sitt manuskript lämnade han till en vän att ta hand om till dess kriget var över. 
Vid krigets slut är Leo den ende i sin familj som överlevt. Han tar sig till USA och söker upp Alma. Hon är nu gift och har barn eftersom hon trott att Leo är död. Och vännen som har tagit hand om Kärlekens historia hörs aldrig mer av. Leo Gursky har förlorat både sitt livs kärlek och sin bok om den. Han blir kvar i New York, och så går åren. 
I New York bor den fjortonåriga Alma Singer. Sitt namn har hon fått efter huvudpersonen i en bok med titeln Kärlekens historia som hennes pappa hittade i ett antikvariat i Buenos Aires en gång för länge sedan. Pappan är nu död och Alma tycker att det är hög tid att hennes mamma slutar att vara ledsen och träffar en ny man. En dag får Almas mamma ett brev från en okänd man som ber henne översätta boken Kärlekens historia från spanska till engelska. Alma ser det som ett tecken. Vem är denne mystiske man och varför är han så intresserad av just den här boken? Är han den som ska göra hennes mamma glad igen?

Han blev kär. Det var hans liv. Så avslutar Nicole Krauss sin berättelse om Leo Gursky. Skickligt väver Nicole Krauss samman den gamle Leo Gurskys berättelse med den unga Alma Singers. Deras vägar löper samman i den bok som trots allt levde vidare genom åren och till slut fann sin väg tillbaka Kärlekens historia. 

Jag tycker verkligen om det sätt som boken är skriven på. Språket är vackert och historien rörande och varm. Men jag tycker att den är rörigt skriven, jag får tänka efter i början av varje kapitel vem det handlar om. Nicole Krauss beskrivs som en spännande och nytänkande författare och jag funderar över om det är det som gör att jag upplever boken på det sätt jag gör. Jag blir lite störd av att en så fin berättelse hakar upp sig i varje nytt kapitel. Den här berättelsen tror jag når fram bäst om den läses långsamt och utan för många avbrott, för det är en mycket fin, rörande och lite sorglig berättelse som är mycket väl värd att läsas.

Boken börjar så här:
"När de skriver min dödsruna. I morgon. Eller nästa dag. Kommer det att stå. LEO GRUNSKY EFTERLÄMNAR EN LÄGENHET FULL MED SKRÄP. Det förvånar mig att jag inte har begravts levande."

Tre filmer och ett manus

upptar mitt sinne denna dag.

Jag såg Bröllop i Italien med dottern igår. En fantastisk varm film där Pierce Brosnan levererar precis det man önskar sig. Som alltid! : )

Sedan åkte dottern och maken på lägerresa med dotterns klass i morse och jag fick se Argo för mig själv innan den skulle lämnas tillbaka idag. Så spännande och helt fantastiskt bra.

När jag ändå var i gång så såg jag också My sassy girl som jag hade inspelad.

Ännu en underbar film som fastnade i mitt sinne tillsammans med musik från filmen.

Och så har jag jobbat en stund med mitt manus. Vilken dag! Nu är jag fylld av intryck, berättelser och ord.

Dessutom blommar vår Azalea i trädgården. Så vackert!

Lyxiga dagar

är min typ av dagar. Maken och jag åt lunch vid havet, medan min mamma hämtade småkillarna på skolan. En lyx som jag inte är särskilt bortskämd med. Underbar torsk och färskpotatis med kapris avrundat med en sagolik chokladtryffel. Så ljuvligt gott. Utsikten var fantastisk även om den skulle varit ännu bättre i sol.

Sedan passade jag på att handla lite nya barnkläder (barnen verkar växa i samma fart som naturen gör just nu)  under tiden som maken hämtade småkillarna, sedan blev jag upphämtad i bil. Mer lyx. 

Och inte nog med det så hann jag jobba vidare med att fortsätta lägga in det som dottern har korrläst och jag kan inte låta bli att le när jag tänker på hur duktig hon är, hon är trots allt bara 12 år, snart 13. Nu har jag fått upp ett glas vin och där nere håller de på att laga mat. Superlyx!

Dessutom är det fredag, underbart. Det betyder särskilt en sak hos mig, dags att dansa. Nu kör vi igång en helt fantastisk vårhelg fylld av färger.

Är det våren

som får sinnet att vandra. Jag har bara levt idag och har inte gjort mycket alls av värde. Förutom tränat. Och utomhus är det ett fyrverkeri av färger som tar över världen igen.

Magnolian i en trädgård en bit bort är nu helt utslagen och fantastiskt vacker.

När jag hämtade lillkillen på skolan gick jag förbi blomsteraffären och fick med mig den här hem. Så söt att jag inte kunde motstå den.

I morgon måste jag fortsätta med mitt manus. Under tiden som jag tränade så kom det till mig några saker som ska in. Och så tittar jag efterhand på dotterns tankar runt manuset och lägger in sådant som behöver ändras.

Prinsessan Stella på ärten verkar må ganska bra på dynorna som ligger inne under natten. Mysigt!

Nu sitter vi ute så fort vi bara får tillfälle och upplever hur naturen förändras, känner de fantastiska dofterna av vår och njuter av den sol och värme som våra kroppar längtat efter så länge.

I´m back

yay! Vi fick tillbaka nätuppkopplingen i eftermiddags efter att det oavsiktligt blivit avstängt av Telia. Vilken pärs det var att inte ha tillgång till nätet. Under tiden har det hänt massor ute. Magnolian har börjat slå ut och den här finns i en trädgård nära mig. Vår egen ser ut att dröja ännu lite till innan vi får se den i blom.

Vitsipporna har slagit ut. Helt underbart!

 Jag tog med mig några hem för att få njuta extra mycket.

Och så har jobbat vidare med manus nummer två en stund. Dottern har börjat korrläsa, hon är ju riktigt duktig så henne kommer jag att ha mycket hjälp av även i fortsättningen. Toppen!

Vi fick övernattande gäster igår och de åkte vidare idag. Kul med spontanbesök. Men nu åter till verkligheten och till nätet, så mycket som behöver surfas, så lite tid! : )

Fullkomligt lost

utan Internet och det kan ta några dagar innan någon kommer och söker felet.

Vad gjorde man med all tid man hade innan Internet. Själv har jag använt den till att avsluta jobbet med att lägga in ändringarna i manus nummer två. Perfekt! Och det är en fröjd att se hur barnen hittar annat att göra när de inte kan sitta vid datorn. Definitivt en positiv effekt av avsaknaden av nätuppkoppling. Fast själv måste jag erkänna att jag känner mig aningen lost, man förstår verkligen hur många gånger per dag som man googlar när man inte längre kan göra det. Som tur är har jag viss möjlighet att koppla upp mig via mobilen, vilket gör att jag kan skriva det här. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan jag kan surfa obehindrat på nätet igen. och kanske kan jag då "glömma bort" att tala om för barnen att det fungerar igen, bara för att jag ska få fortsätta se hur de använder sin tid på ett så kreativt sätt som nu. Men nu, over and out, dags att sova!

Beautiful life

det finns bara ett sätt att beskriva saker på just nu och det är precis så. It´s a beautiful life.

Min egen namnsdag ska firas med årets första grillning, helt underbart!

Precis så fantastiskt som det känns att ha legat och solat i linne för allra första gången i år. Ljuvligt!

Och rosorna vi fick i fredags lyser lika klara som solen gör utanför.

Och så ska jag gå på releasefest igen, jag känner mig så hedrad. Det är fantastiskt duktiga och gulliga Susanne Boll som firar släppet av sin bok Det enda rätta. Det ska bli så roligt att träffa en massa bloggvänner igen. Och Susanne själv förstås.

Det går liksom inte att vara annat än lycklig just nu.

En solgul dag

både skön och avkopplande efter gårdagens fest, som var fantastiskt trevlig, var precis vad jag behövde.

Jag sov länge eftersom det kändes som jag sovit för lite under en tid. Sedan hade bästa maken ordnat fin frukost och städat undan efter gårdagen. Det såg mest ut som ett slagfält när vi la oss i natt. Det gjorde mig glad. Vi åt frukosten utomhus och känslan av att allt börjar om nu är så härlig. Allt känns möjligt!

Orden däremot fick vänta ännu en stund. Ibland är det så och kanske är det precis som det ska vara. Om man inte lever livet har man ju inget att skriva om. Det är vår och en ny känsla tar vid efter en lång vinter, en känsla som kräver att livet levs utomhus igen och där man får njuta ohämmat av allt det underbara.

Jag vet inte

vad det här blev för typ av dag? Mina tankar finns väldigt mycket här.

Det är en något ödesmättad tanke som mer än någonsin önskar få ett positivt svar. Samtidigt pågår livet i full fart och vi ska ha gäster om en halvtimme. Underbart! Som vi har försökt få till den här kvällen. Nu är den äntligen här.

Orden då, de fick ingen tid överhuvudtaget idag. I alla fall inte sådana som fick hamna i ett dokument, de som finns inom mig däremot cirkulerar ständigt i en positiv rörelse. Så får det bli idag.

Det är ju fredag igen, trots att ingen verkar veta var veckorna tar vägen : ) Det betyder dans, både på tv med Let´s dance och hemma i våra stugor och lägenheter. Nu kör vi igång en riktigt härlig helg!

Mitt andra manus

får sig en rejäl genomgång just nu. Ord försvinner och nya ord tar vid. Vilken sällsam känsla det är att få befinna sig mitt i sin egen berättelse.

 Hela sextio sidor har delvis förvandlats och förhoppningsvis förfinats.

Nu kräver de älskade barnen sitt och det är något som jag ger dem med lätt hjärta. Nästyngstingen har tillsammans med mig nu fått ordning på morgondagens läxa som är att både muntligt och skriftligt redovisa en bok de valt och läst, han har valt en faktabok för barn om Titanic. Spännande ämne och duktigt kille.

Dagens skrivinspiration handlar om att använda flera trådar i sitt manus, något som jag funderat mycket över i mitt andra manus. Jag hoppas att jag kommit fram till den bästa lösningen för just min berättelse.

Den sista föreläsningen

Jag har läst Den sista föreläsningen av Randy Pausch.

Boken beskrivs så här:
"Tid är allt du har. Och en dag kanske du upptäcker att du har mindre tid än du tror."

"Med bara några månader kvar att leva höll universitetsprofessorn Randy Pausch sin sista föreläsning. Men istället för att prata om sin hemska sjukdom valde han att inför 400 personer inta scenen med tio armhävningar.

Föreläsningen blev en succé, den lades ut på internet och snart hade miljontals människor världen över sett den. Randys inspirerande och rörande livshistoria blev upptakten till denna bok som har kommit att beröra otroligt många läsare i USA. Men han förde en kamp mot klockan. För att få så mycket tid som möjligt med sin familj utnyttjade Randy sin dagliga cykeltur till att intervjuas via telefon av medförfattaren till boken, journalisten Jeffrey Zaslow.

Den sista föreläsningen kom ut i USA i april 2008 och knappt tre månader senare förlorade Randy Pausch kampen mot cancern. Han blev bara 47 år, men han efterlämnade ett fantastiskt arv - en gripande bok dedikerad till sina tre små barn. Det är en kärleksförklaring till de stora barndomsdrömmarna, föräldrarna och vännerna som stöttar honom, och inte minst en hyllning till hans älskade fru Jai. Också när sorgen finns närvarande är Randy Pausch, trots sin diagnos, en evig optimist och rådgivare.

Randy Pausch delar med sig av sin humor, livsglädje, sorg och intelligens. En bok för alla som vill läsa om livets stora frågor."

Jag tycker att alla ska läsa den här boken av en mängd olika anledningar. Den handlar väldigt mycket om att välja livet, våga gå sin egen väg och att lita på sin egen känsla. Om att alltid jobba hårt och envist för att nå sina drömmar och mål, även om det verkar omöjligt att nå dem ibland. Den handlar om livet bakom sjukdomen, bakom sorgen. För mig är det en påminnelse om livets ändlighet och att inte ta livet på så stort allvar att man inte vågar leva det. Det här är en bok som jag kommer att ta med mig genom livet och gå tillbaka till då och nå när jag behöver påminnas om storheten i att få leva.

Boken börjar så här:
"Jag har ett logistiskt problem.
Även om jag för det mesta är i fantastisk fysisk form har jag tio tumörer i levern och bara några månader kvar att leva."

Om du vill se Randy Pausch sista föreläsning så gör det här, den är väldigt inspirerande.

Inte den bästa dagen ever

tyvärr, på grund av saker som jag inte kan göra något åt just nu, men gärna skulle vilja.

Nåja, det man inte kan göra något åt får man väl lägga åt sidan tills vidare, hur jobbigt det än känns.

Så nu kör vi vidare, full fart framåt. Jag har kommit igenom fyrtio sidor av att lägga in redigeringen av manus nummer två i dokumentet. Det finns lite ny dialog, som jag hoppas fungerar trots att mina tankar har vandrat en del. Och så fortsätter jag att njuta av det strålande vädret, det är något att glädjas mycket åt.

Skrivinspiration behövs alltid. I dag handlar det om att levandegöra sina karaktär. Intressant och väldigt viktigt. Jag måste nog säga att det som sägs fungerar väldigt bra i båda mina manus. De förändras en hel del under berättelsens gång.

Vilken ljuvlig tid

det är just nu. Idag var det så varmt att jag blev helt svettig på ryggen när jag hämtade småkillarna i skolan, trots att jag bara hade en täckväst på mig. Helt underbart. Snart ser det ut så här i vårt magnoliaträd.

Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Redigeringen av manus nummer två fortsätter, om än inte i den takt jag önskade idag. Fast jag är glad om det bara går framåt. Sedan har jag den nya berättelsen i bakhuvudet som börjar pocka på att få komma ut, jag vill så förtvivlat gärna börja med den, men jag måste avsluta de två jag håller på med redan. Även manus nummer två ska få en snabb redigering innan det ska få ge sig iväg på äventyr igen. Det är mycket nu och jag älskar det.

Skrivinspirationen idag handlar om slutet på berättelsen. Här är ett tips värt att tänka på och något som jag själv aldrig funderat över. Snabba kapitel och korta meningar ju närmare slutet man kommer. Fast det kanske fungerar bäst i en spänningsroman.

Det går framåt i ett härligt flow

med både vårkänslorna och mitt manus.

Jag jobbar på med att lägga in de ändringar jag gjort när jag läst igenom manus nummer två. Det är så roligt och jag önskar att dagen hade fler timmar så att jag fick fortsätta. Men det går inte för nu ska vi fira att äldsta sonen har kommit in på den gymnasielinje han valt i första hand. Det känns så skönt och vi kan alla andas ut.

Idag blir det inspiration genom skrivmusik. Den kommer från mitt sountrack för manus nummer två. Andetag med Patrik Isaksson.

Äntligen

har vårkänslorna kommit på riktigt. Idag har vi städat altanen och så åt vi lunch där.  Vi tog en promenad och det riktigt spritter i kroppen av känslan som finns runt omkring oss nu.

Prinsessan Stella var utomhus i koppel för allra första gången, jag tror det blev en känsla av skräckblandad förtjusning för henne.

Dessutom har jag läst igenom hela manus nummer två och i morgon ska jag lägga in ändringarna som jag gjort. Det känns riktigt härligt. Varje steg framåt är en framgång värd att fira. Så det tänker jag göra.

Här utspelar sig slutscenen i mitt andra manus. Hur och varför hoppas jag att ni snart får veta! : )

Dagens skrivinspiration handlar om att ge liv åt sina karaktärer. Det är ett mycket spännande och viktigt ämne.

En stillsam lördag

då våren och värmen vägrar komma trots att jag bor i Skåne och det är mitten av april. Jag längtar efter det här och att kunna sitta ute och jobba igen.

Men jobbat har jag gjort mest hela dagen faktiskt, det gäller att ta igen missad tid nu så fort det går. Jag har läst så mycket som 150 sidor i manus nummer två och känner mig mer än nöjd. Det finns fortfarande en del små ändringar att göra, men det känns bra. Mycket bra.

Nu blir det sen middag, vi kör gärna spansk tid på helgerna hemma hos oss. Kan man inte vara på Mallorca där man så ofta längtar efter att få vara, så får man ta Mallorca hem till oss : )

Idag handlar skrivinspirationen om snabba tips att komma ihåg när man skriver. Att gestalta kommer självklart högt upp på den listan. Och så de sammanfattade viktiga orden att komma ihåg. Läsa, redigera och konflikt. Det känns som bra ord att minnas.

Äntligen

har jag kommit gång med att läsa manus nummer två ännu en gång. Jag är så lycklig att jag svävar en aning.

Fortfarande hittar jag småfel och måste undra om det någonsin kommer att vara helt felfritt. Men just nu gör det mig ingenting jag är bara lycklig över att vara igång igen. Och så tycker jag väldigt mycket om berättelsen, jag gillar fortfarande att läsa den. Det känns bra.

Utom hus börjar det spira sådär som det gör precis när allt börjar om och man blir så lycklig över varje litet tecken på liv.

Fast på ett lite suddigt sätt eftersom jag bara hade mobilen med mig ute idag. Men ni förstår vad jag menar, den där känslan när man försöker förstå hur allt kommer att se ut om bara ett litet tag till, det som knappt går att föreställa sig efter alla månader av allt det gråa och mörka. Jag ser mycket fram emot den tiden just nu. Och värmen, för hu vad kallt det är fortfarande.

Då så, det är fredag och dags att dansa. En härlig lyckodans får det bli hemma hos mig. Inte en regndans utan en värmedans. Nu kör vi igång en riktigt härlig helg!

Rosengädda nästa!

Jag har läst Rosengädda nästa! av Emma Hamberg.

"Bror är en trettonårig frankofil som har oändligt många skivor med Serge Gainsbourg men inte en endaste vän. Brors föräldrar bråkar sammanbitet om nätterna. Det viskas om skilsmässa. Familjen är det enda han har, och den måste räddas! Bror iscensätter ett seglarläger som han sedan låtsas åka på. En hel månad ger han sina föräldrar, då de kan hitta tillbaka till varandra. Men frågan är vart Bror egentligen ska ta vägen den där månaden?

Tessan är en tjugonioårig kvinna som sitter fast i en dålig relation, andras skeva förväntningar av henne och sin nedlåtande mamma. Hon läser kokböcker som andra läser romaner, men ägnar sina dagar åt att servera pulvermos i en korvkiosk istället för att laga fantastiska rätter åt finsmakare. Hon vill något mer med sitt liv. Men hur ska det gå till?

Jane är en unik kvinna, en sextioårig exentrisk dam som hjälper små djur i nöd, men även lämnar dörren på glänt åt människor som kan behöva henne. Tack vare Janes magiska fingrar möts Tessan och Bror i hennes lilla hus mitt i stan.

Tillsammans ger de sig iväg till Rosengädda, en resa som kommer att förändra deras liv för evigt.

Rosengädda nästa! är en berättelse om vänskap över alla gränser, om kärlek, mat och om hur någons värsta mardröm faktiskt kan vara den perfekta lösningen för någon annan. Det är den första delen i en serie om Rosengädda och människorna som bor där."

Det här är den första boken av Emma Hamberg som jag läser och jag gillar den väldigt mycket. Det är en lite udda feelgoodhistoria om människor som känner sig lite utanför, som är lite annorlunda, vad det nu innebär. Vem har någonsin sagt att de har känt sig och känner sig innanför, helt vanliga och precis som alla andra? Ingen jag känner i alla fall. Men berättelsen är annorlunda och följer inte många andra böckers ramar, vilket jag gillar. Vi får träffa en samling brokiga människor som hjälper varandra under en kort tid i livet. Hjälparen blir hjälpt och den som behöver hjälp blir hjälpare på ett både varmt och spännande sätt.

Boken börjar såhär:
"Bror hör dem genom väggen. Varje kväll. Det börjar tyst, ja, det kan nästan låta lite trevligt, som om de bara pratade med varandra om vilken film de ska se ikväll."

Den nya berättelsen

har fått ta form i en kort synopsis idag. Det var vad jag lyckades åstadkomma vad  gäller skrivande denna dag. Men det är jag mer än nöjd med. Under mitt träningspass blev berättelsen klarare och nu kan jag knappt vänta tills jag får skriva den.

Annars har snurrandet i huvud  nästan stannat upp helt, då jag bestämt mig för i vilken ordning alla bitarna ska komma. Det gör det lättare att leva med. Att inse sina begränsningar är inte lätt men nödvändigt.

Idag har nästyngstingen haft en kompis här så tiden för genomläsning av manus nummer två fick vänta ännu lite till. Däremot kunde jag alltså få ihop ett mycket intressant synopsis för manus nummer tre och det är inte illa det heller. Jag är nöjd med det lilla av manustid jag kan få just nu eftersom min saknad av det började göra mig smått galen.

Skrivtips behövs för att göra själen lite lycklig i väntan på mer skrivtid för mig själv. Idag handlar det om just det, att hitta den dyrbara tiden för att skriva. Jag gillar verkligen det där med att bara gå förbi allt som inte ska göras på arbetstid, tvätt, städning och undanplockning, men där har jag lite att jobba med. För det är trots allt så att även om man jobbar hemma så måste man ta sig den arbetstid man annars skulle använda om man jobbade någon annanstans. Så lätt och ändå så svårt.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Jag har läst Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. 

Den beskrivs såhär:

" Efter ett långt och synnerligen händelserikt liv hamnar Allan Karlsson på ett äldrehem han tänker ska bli hans sista anhalt på jorden. Problemet är bara att hälsan vägrar ge vika, och en dag bär det sig inte bättre än att det är dags för honom att fylla tresiffrigt.

Pompa och ståt vänta, med kommunalråd och lokaltidning på plats. Ett spektakel så oönskat av Allan att han i stället kliver ut genom fönstret. Därmed är han på rymmen från sitt eget födelsedagskalas. I hastigheten råkar Allan få med sig en väska som han bara skulle vakta ett slag och strax har han både tjuvar och poliser efter sig.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann handlar om en månadslång jakt genom Sverige på Allan och hans nyvunna vänner. Men boken är också en resa genom 1900-talet - den oändligt sorglöse Allan Karlssons livsresa.

Hur kommer det sig egentligen att Allan äter middag med blivande presidenten Truman? Och får lift med förre premiärministern Churchill? Och åker flodbåt med ordförande Maos unga hustru? Eller för den delen att han tillbringar flera månader med att vandra över Himalaya?

Trots att Allan är fullständigt ointresserad av politik och religion tycks han ha påverkat de flesta av det förra seklets stora händelser i världen. I hundra år gjorde Allan Karlsson världen osäker, bara genom att vara. Och nu är han lös igen."

Hundraåringen var en av de böcker som jag hade väldigt höga förväntningar på och därför drog mig för att läsa. Faktum är att jag av någon anledning trodde att jag inte skulle gilla den så mycket som andra verkade göra. Jag hade fel, jag älskar den. Det är en helt fantastisk historia med en fantasi som jag önskar att jag själv hade. Jag är dessutom väldigt förtjust i när man leker med händelser i historien och här görs det på ett helt sagolikt sätt. Hundraåringen är en helt underbar bok helt enkelt. Nu ser jag otroligt mycket fram emot att se filmen.

Boken börjar såhär:
"Man kan tycka att han kunde ha bestämt sig tidigare och att han kunde ha varit karl nog att meddela omgivningen om sitt beslut. Men Allan Karlsson hade aldrig grubblat för länge kring saker och ting."

Upp och ner

och hit och dit går tankarna fortfarande. Och jag önskar att jag kunde få ett slut och ro igen. För livet har förändrats och jag måste hitta nya vägar, det är inte alltid så lätt. Och under alla omständigheter är det oändligt tidskrävande.

Jag saknar tiden då jag bara behövde att umgås med mina barn och fundera på mina manus. Det var alldeles nyss och det var strålande tider. Nu har manuset fått vila ännu en dag och det börjar kännas jobbigt i själen. Under min träning dök det dessutom upp en alldeles ny berättelse. Fyra karaktärer och en historia att berätta. Nu saknar jag bara tiden. Två manus väntar på att jobbas vidare på redan. Och så är det allt det andra.

I morgon måste jag bryta ner allt i ännu mindre bitar, för just nu känns det inte som om jag kommer någonstans med någonting. Det som kändes solklart igår känns fyllt av frågor utan svar idag. Fast man vet inte alltid hur det är med det förrän efteråt.

När jag skulle hämta barnen i skolan idag så var det kallt och jag undrade var min syrénlila lite tunnare scarf kunde ha hamnat under vintern, då jag insåg att det inte var min scarf alls som jag tänkte på utan den tillhör min huvudkaraktär i manus nummer två. Vilken lustig känsla det var att upptäcka hur otroligt nära man är sina huvudkaraktärer. Jag behöver verkligen få komma tillbaka till mina manus igen.

Så idag behöver jag lite härliga tankar om skrivandet även om de får mig att längta ännu mer efter orden.

Ännu en sådan dag

då livet tar andra vägar än ordens.

Min tid har istället gått till de fem människorna som är de absolut viktigaste i mitt liv. Och så har jag så smått börjat träna igen efter en lång sjukdomstid, det kändes helt fantastiskt.  Orden finns inom mig hela tiden så det känns som en stor tröst. Under träningen kom det en tanke angående ett av de manus som jag har påbörjat, musiken och den bok jag läser just nu har skapat de funderingarna. Det är spännande hur hjärnan arbetar utan att jag egentligen försöker.

Det är rörigt hemma efter mitt kreativa arbete förra veckan och huvudet snurrar oavbrutet av tankar runt framtiden på så många plan. Jag önskar att det kunde stillas ner en efter en så att jag får lite ro igen. Ibland är det mycket som händer i livet och man måste liksom bryta ner det i små bitar för att det inte ska kännas oöverstigligt.

Idag lyssnar jag på skrivtips om att hitta sin kreativitet. Release your creativity - Find your Muse!

Kroppsligen hemma

mentalt, not so much. Tråkigt nog får jag väl säga eftersom jag sett fram emot att vara hemma igen och att komma igång med genomläsningen av mitt manus. Det gick inte alls som jag tänkt mig, en helg med så mycket på gång är så otroligt rolig och trevlig på alla sätt och vis, men aningen tröttande.

En härlig 50-årsuppvaktning på morgonen, sedan åka bil i drygt 60 mil, sova en stund, iväg på ett underbart vackert dop, sedan umgås en liten stund med svärföräldrar, sova, upp och åka drygt 60 mil i bil tillbaka hem igen. Kanske är det lika bra att jag fick vila idag för att återfå mina krafter till i morgon.

Men sedan är det allt det där andra som fullkomligt fyller upp mitt huvud. Det har jag försökt skapa lite reda i under dagen. Man kan inte jobba med någonting med en sådan oreda i huvudet.

Nu ska jag äta lite kycklingsallad, slötitta på tv, sedan sova och låta alla tankar vila ännu en stund.

Dagens musik från mitt soundtrack för manus nummer två. Meditativa toner för mitt eget bästa tillsammans med vackra och mycket tänkvärda ord från Kahlil Gibran. Closer Away med Ryan Farish.