Jag vet inte

vad det här blev för typ av dag? Mina tankar finns väldigt mycket här.

Det är en något ödesmättad tanke som mer än någonsin önskar få ett positivt svar. Samtidigt pågår livet i full fart och vi ska ha gäster om en halvtimme. Underbart! Som vi har försökt få till den här kvällen. Nu är den äntligen här.

Orden då, de fick ingen tid överhuvudtaget idag. I alla fall inte sådana som fick hamna i ett dokument, de som finns inom mig däremot cirkulerar ständigt i en positiv rörelse. Så får det bli idag.

Det är ju fredag igen, trots att ingen verkar veta var veckorna tar vägen : ) Det betyder dans, både på tv med Let´s dance och hemma i våra stugor och lägenheter. Nu kör vi igång en riktigt härlig helg!

Om önskningar som hjälp i skrivandet

berättar Jackson Pearce.

Så är det väl helt enkelt i de flesta böcker. Huvudkaraktären måste ha en önskning, ett mål som tar berättelsen framåt. Just nu ska jag försöka använda just det i ett kapitel på flera karaktärer samtidigt, det ska bli spännande att se hur det går. En tiara kanske inte är fel det heller, alla behöver vi ta fram prinsessan i oss då och då för att skapa något alldeles extra.

Men det får bli i morgon eller möjligen senare i kväll. Dagen har inte bjudit på en enda sekund av skrivtid. Jag sov länge eftersom jag fortfarande inte är riktigt frisk. Sedan var det dags för detta läsårs sista och lillkillens allra första utvecklingssamtal, det var riktigt spännande. Han får idel lovord så ingen kunde vara mer stolt än jag. Efter det gjordes diverse ärenden och tiden flög iväg. Det känns inte bra i själen, så kanske kan jag få en stund innan jag somnar tillsammans med min berättelse. Jag hoppas på det.

Dagens redigeringsmusik i kväll kommer att bli Lena´s Theme från Medal of Honor: Warfighter.

Önskningar

i livet ser olika ut beroende på var man befinner sig. När man är sjuk önskar man sig bara en sak, att bli frisk. Nu när jag äntligen är på bättringsvägen kan jag fortsätta önska mig allt det andra.

Jag fick just ett glas rosévin vid min sida så nu firar jag att våren med all säkerhet är på väg hit och att förkylningen med lika stor säkerhet är på väg bort!

Idag mår jag mycket bättre och har redigerat trettio sidor. Det måste bli ett stort YAY på det med tanke på hur sjuk jag har varit. Nu är jag på väg tillbaka igen.

Dagen till ära blir det redigeringsmusik som också är peppmusik. Beautiful life med James Morrison.

Om att önsketänka

Jag kan fortfarande inte, efter så många levnadsår, förhålla mig riktigt realistiskt till tiden som jag har. I morse efter frukosten reste våra gäster. Vi har haft det fantastiskt bra och trevligt. Men hur trevligt man än har det så ruckas ens egna tider. Det sker en förskjutning av vardagslivet. Att skriva på min roman blev det inte alls tal om att hinna. Jag försökte att ta det med ro. Det är ju trots allt en begränsad tid vi pratar om. Så i dag skulle jag då äntligen kunna skriva igen. Trodde jag. När man har haft gäster är man ganska så trött. Man behöver på något sätt ladda om och komma tillbaka till ursprungslivet.

Vad som är ännu värre är att jag har förträngt att jag nu måste förbereda inför en resa till Västkusten då vi ska fira svärfars födelsedag. Först ska vi få tillbringa ett dygn på Spa och sedan ska vi vara i deras sommarstuga. Nu måste jag packa för allsköns aktiviteter. Förbereda tårta som är min uppgift. Helt ok, jag gillar att göra tårta. Inte att äta, men göra. Problemet är bara att jag skjuter på det. Så i min önsketänkande perfekta värld skulle jag befinna mig i min magiska skrivvärld just nu. I min verkliga värld är livet fyllt av andra uppgifter. Sedan åker vi iväg och firar i dagarna tre. Kan jag hinna skriva då. Absolut! I min önsketänkande värld, vill säga. I min verkliga värld är jag ganska tveksam.

Om jag rådfrågar mitt realistiska jag så har jag ingen aning om när jag kan få tid att skriva igen. Men det är väl det som är livet. Allt det som händer medan vi planerar andra saker!

En gång

Den här reklamen går just nu på tv. Jag tycker att det är genialt. En stillsam uppmaning som vi alla känner inför något som vi önskar göra i våra liv.

Vad de än må vara som vi önskar göra någon gång i livet, så måste man fråga sig då och då, vad är det jag väntar på? Vilka är de hinder på vägen som håller oss tillbaka? Hur kan jag komma vidare för att nå mitt mål? Risken finns alltid att tiden går och att rätt tillfälle aldrig dyker upp. Finns det ens något rätt tillfälle?

Jag har åkt med Hurtigruten. Det är en sällsam upplevelse som jag verkligen kan hålla med om är något alla borde få uppleva. En gång i livet. Jag ville skriva och jag väntade på rätt tillfälle. Jag väntade alldeles för länge. Nu har jag väntat länge nog. Det var nog egentligen alltid rätt tillfälle. Jag förstod bara inte hur jag skulle ta tillvara på det. Nu när jag hittat min väg, min tid, så kan inget stoppa mig längre. Att skriva har blivit en del av mig. Det förändrar mitt liv och gör det tusenfalt mycket bättre.

En gång, du har ju sagt det! Men när är egentligen en gång i livet? Är det inte nu?