.

.

torsdag 24 maj 2012

Yay!!


Äntligen är jag igenom! Högläsningen på vår altan, som egentligen mest var viskläsning, är färdig. Nu ska bara alla ändringar och förbättringar in i dokumentet också. Vilken tur jag har som kan sitta på altanen i solen och redigera. Underbart! Fast nu vill jag vidare. Jobba med mitt andra manus som också det ska redigeras.

Jag känner mig så upplyft av våren och värmen och måste därför dela med mig av min egen framtidstro, för vi är många som kämpar. Skriver och tror och hoppas. Blir nedslagna och slutar ibland att tro på oss själva. Men det får vi inte göra, för vi vill skriva och vi vill att någon ska läsa och tycka om det vi skriver. Och plötsligt händer det... Jag känner det på mig, Change is gona come med Olly Murs.

8 kommentarer:

  1. Svar
    1. Tack, det känns riktigt bra!

      Radera
  2. Svar
    1. Visst är de helt ljuvliga! Jag älskar syrener.

      Radera
  3. Härligt uppmuntrande inlägg. Visst är det lätt att tappa hoppet ibland när allt känns fruktlöst. Håller med om syrenerna, de är fantastiska. Jag har inte sett några ännu i år. De är inte så många inne i stan... :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Uppmuntran behöver vi alla då och då! Särskilt vi som skriver och försöker bli publicerade. Det är inte lätt alla gånger, eller nästan aldrig faktiskt : ) Men det är väldigt kul att skriva.
      Hoppas att du får se några syrener snart, de är så ljuvliga.

      Radera
  4. Jag tror inte att jag kan sluta skriva, oavsett publicering eller inte. Och om man fortsätter och fortsätter utvecklar man sitt skrivande. Vilket ökar chanserna på sikt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig, att skriva är så roligt att jag måste få göra det, en utgivning blir bara en härlig bonus. Och utvecklas gör man verkligen hela tiden. Kanske är det inte det första, det andra eller ens det sjunde manuset som blir antaget, men tids nog måste väl något bli det : )

      Radera