En gång till

Så var det dags för förkylning igen. Jag tycker att jag nyss blev frisk från den förra. Jag har sovit hela förmiddagen och är fortfarande trött. Men det är bara en förkylning ändå, så snart är jag pigg och frisk igen.

Det går inte att skriva när jag är sjuk, jag kan inte samla tankarna. Jag har inte ens kunnat läsa. Det bästa är nog att vila så blir man frisk fortare. Jag slötittar på tv istället.

Men jag tänker på att skriva och jag längtar hela tiden efter att skriva, så därför bjuder jag på lite inspirerande tankar om att skriva under tiden. Vilket fantastiskt ställe att skriva på. Så vackert och fridfullt och samtidigt förstår man hur våldsamt havet kan bli vid andra tillfällen.

Poetiska ord om att skriva (fritt översatt av mig).

"Det är som att jaga efter något som du känner redan nästan  existerar. Du ska bara slänga fjärilsnätet över det och fånga det."



Bilden är lånad från nätet.

Vad ska hända nu då?

Det är nog det något av det häftigaste jag har varit med om att när man skriver och man vet precis hur man har tänkt sig ett kapitel och så drar det iväg på en helt ny väg. Saker händer som man inte hade en aning om. Karaktärer får egna infall och gör saker som jag inte ens tänkt på innan det dyker upp i orden framför mig. Man har verkligen inte en aning om vad som ska hända i berättelsen. Det kan bli något helt annat än det man började skriva. Kanske är det därför det är så otroligt underbart att skriva. Man vill fortsätta skriva för att få veta vad som ska hända. Helt galet kul!

Inte klia, Adam!

Jag och barnen har läst Inte klia, Adam! av Annelie Drewsen och Markku Huovila.
Den här boken är skriven med två språk kombinerat i samma bok. Det är fantastiskt bra för tvåspråkiga barn men också väldigt intressant och spännande för svenska barn att höra samma berättelse på ett okänt språk. Vi har valt den svenska/spanska versionen eftersom vi bodde på Mallorca i ett år. Jag läste den svenska versionen och äldsta sonen, som läser spanska i skolan, läste den spanska versionen.

Vad är det som händer med Adam, egentligen? Det kliar överallt. Vad kommer pappa att säga? Och så är det något som man absolut inte får göra.

Alla barnen tycker om boken. Det finns mycket att känna igen sig i om man har haft vattenkoppor och det känns tryggt att läsa om hur det är att ha vattenkoppor om man inte har haft det. Här finns också en varm humor som både jag och barnen uppskattar.

Att lämna något bakom sig

Vi vårstädar så att det står härliga till. Eller inte så härligt enligt mig. Oavsett vad jag tycker, så är det vad som behöver göras hos oss och det är också vad som görs. Rensa, rensa, rensa! Jag är inte särskilt bra på att rensa. Jag är en sådan som kommer ihåg var, när och varför jag köpte våra saker. Därför så dyker det upp otaliga minnen när jag ska försöka rensa. Maken säger att han ska fixa det och att jag bara behöver blunda. Det skulle vara perfekt egentligen, men tänk om han slänger något riktigt viktigt. Han kan slänga precis vad som helst, han har inga känslor knutna till saker. Så jag kämpar, rensar och minns.

Idag sålde vi barnvagnen och det innebär att vi definitivt lämnar något bakom oss. I praktiken har vi redan gjort det, men när alla de där sakerna som man levt med i så många år till slut måste säljas, då gör det faktiskt fysiskt ont. Tänk vad många timmar jag gått och hållit i det där handtaget och samtidigt tittat på mina små underverk. Tiden går och i år fyller vår minsting fem år. Var det inte alldeles nyss jag bar, vyssade och var helt nödvändig för hans överlevnad? Jag hoppas att den nya ägaren till vagnen kommer att få lika många underbara minnen tillsammans med den som jag har fått.

Samtidigt så är jag helt färdig med spädbarn. I alla fall egna. Helt och fullkomligt nöjd. Jag har trots allt haft fyra stycken av den sorten. Egentligen är det bara minnena som spökar. Jag trivs med tiden som är just nu. De är så goa alla fyra, oavsett ålder. Nu är vi inne i nästa fas. Fasen när de frigör sig från mig. Sakta men säkert. Och jag försöker motvilligt att göra detsamma. För deras skull. Barn ska ha djupa starka rötter men de ska också lära sig tekniken att flyga högt och långt. Det vill jag ge dem. Mer än något annat.

Så att lämna något bakom sig är smärtsamt, men jag vet att i minnet är det alltid nära till alla känslor och underbar tillfällen som jag upplevt tillsammans med barnen. Jag blundar bara så är jag tillbaka för en stund. Efter det fortsätter vi att leva här och nu. Ett här och nu som kommer att läggas till i minnesbanken för att kunna tas fram i framtiden när jag behöver det. Därför gäller det att göra här och nu så att det blir så bra och minnesvärt som det är möjligt.

Här och nu innebär också att jag skriver på min andra roman. Det är verkligen något som kommer att vara värt att minnas. I söndags blev det 1347 ord skrivna. Igår 0 och idag bara 500 än så länge. Allt som allt har jag nu passerat 20 000 ord. Jag befinner mig en bra bit in i berättelsen och jag känner huvudkaraktären ganska bra nu. Hon skapar en massa problem som jag ska försöka hjälpa henne att lösa. Jag ska inte vara för hård mot henne, hon har trots allt en bakomliggande orsak till att hon beter sig som hon gör.

Naturen talar till oss

genom en vattenfläck på asfalten.

Den verkar rätt nöjd just i dag!

Livet, skönheten och vansinnet

Beauty is in the eye of the mirror holder.

Idag när jag lämnade min lille kille på skolan, förskoleklassen, så möttes vi av tre söta mörka tjejer från högstadiet. När de såg sonen så blev en av dem alldeles betagen och sa till oss att hon tyckte att han hade så vackra ögon och att han var så söt. Hon sa det flera gånger och undrade om mamma hade lika fina ögon, vilket hon inte har, i alla fall i deras ögon :). Sonen har intensiva blå ögon medan jag själv har bruna. Han har ljust hår och jag har mörkbrunt. De skakade bara på sina huvuden när de såg mina ögon. De hade ju själva vackra bruna ögon alla tre så det var inget att bry sig om. Vi kilade vidare till klassrummet och jag funderade över hur trevliga och gulliga flickorna var. Efter att jag lämnat sonen tog jag min powerwalk vilket innebär funderingar åt olika håll. Nu funderade jag över om det var positivt eller kanske till och med negativt för min son att få höra att han är söt.

Det har diskuterats en del bland bloggarna om utseende och hur vi påverkas av att bry oss om det så mycket. Jag vill inte att mina barn ska tro eller tycka att deras eller andras utseende är mer än yta. Vad som anses vara vackert är något som man bara hittat på under årens gång. Det är föränderligt. Man kan bestämma att vad som helst är vackert. Nu har vi lärt oss att tro att vissa utseende är vackrare än andra. Det sitter inrotat i vårt medvetande. Kanske går det inte att göra något åt det på kort sikt. Det vi kan göra är att inte låta det definiera våra liv. Det finns så mycket som är viktigare i livet och om vi la ner mer tid på det som är viktigt på riktigt, och inte lika mycket tid på det som är ytligt och övergående, så vinner alla på det. Utom skönhetsindustrin, men de har redan tjänat så mycket pengar på oss så de kan gå i pension nu.

Jag är rädd för att påverka mina barn negativt och få dem att gå på myten om att de måste behaga andra med hur de ser ut. Det gäller mina söner men i synnerhet min dotter. Kvinnor är mer utsatta för utseendefixering, så är det bara. Det är svårt att göra rätt. Jag är rädd för att skapa känslan hos henne att hon måste behaga dem som finns runt henne. Hon är en riktigt smart tjej och jag vill att hon ska veta att det finns oändligt många egenskaper hos henne som är tusen gånger viktigare än hur hon ser ut. Mina barn kommer alltid att vara de vackraste, smartaste och mest underbara som finns, i mina ögon .

Samhället ser inte ut så som man skulle önska. Man hör så mycket respektlösa och dömande kommentarer vad gäller utseende och ålder. Att åldras är en synd. Det är ganska skrattretande egentligen, eftersom det är en av de saker som är helt rättvist med att leva. Att det tar slut för alla någon gång. Hur vänder man spiralen som går åt fel håll. Hur gör man för att vi kvinnor, för det är ju tyvärr mest kvinnor som döms, ska kunna leva våra liv utan de tunga bojor som jakten på skönhet och evig ungdom bär med sig. Hur ska vi kunna njuta av framgång utan att i samma ögonblick fundera på alla ögon som kommer att granska och döma. När ska vi söka harmoni i livet istället för att kämpa emot naturens gång. För mig känns det helt vansinnigt att få leva på den här jorden en så oändligt kort tid och att då slösa bort den med att jaga det som ändå är omöjligt att nå. Evig ungdom.

Att söka efter skönhet tror jag är något som ändå finns inom oss någonstans. Vi har ju smyckat, målat och klätt i oss vackra kläder i tusentals år. Det måste ju betyda att det finns ett sådant behov hos oss. Det är inget fel med det. Det är trevligt att känna att man ser bra ut. Man mår bra av det. Men man måste ställa det i rätt perspektiv. Hur mycket tid vill vi ägna av vårt korta liv till att jaga skönhet. Borde vi inte lägga mer tid på att försöka att hitta glädje och inre harmoni. Borde vi inte stoppa den eskalerande trenden av vansinne och lära våra barn att utseende bara är en liten del av att vara människa. Borde vi inte leva efter devisen leva och låta leva. Inte döma oss själva eller andra efter utseende. Vi borde vara mycket snällare mot oss själva.

När jag skrivit allt det här så hör jag rösterna bakom mig. Så där säger bara de som är fula, gamla eller både och. :D

Jag bjuder gärna på det. Jag kan mycket väl anses vara både ful och gammal men jag är definitivt lycklig och harmonisk, och jag har lärt mig något under livets gång som inte alla har gjort. Jag tycker att vi styrs av en massa måsten, oskrivna regler och totalt vansinniga "sanningar". Om man tänker efter själv, verkligen tänker efter, så förstår man att man kan skapa sin egen verklighet, sina egna regler och sina egna totalt vansinniga "sanningar". Det är att leva på riktigt. Det är att ta tillbaka makten över sitt eget liv.

Ta inte livet alltför allvarligt - du kommer i alla fall aldrig ifrån det levande. ;D

Jag letar efter diamanter

Det går bra just nu. Jag har hittat lite tid till att skriva nästan varje dag den senaste tiden. Det känns helt underbart. Det är så tillfredsställande att få komma vidare i sin berättelse. Att hitta de rätta orden. Diamanterna. Igår ville mina två äldsta barn göra överraskningsmiddag. Det gjorde mig dubbelt lycklig. Dels behövde jag inte laga mat och dels kunde jag skriva i 1 ½ timme. 1043 ord hann jag gräva fram. Det innebär att skrivandet går framåt och det känns bra på alla sätt just nu. Nu måste jag fortsätta att skriva, jag har fler diamanter som jag måste gräva fram :D

Bilden är lånad från nätet.

Beautiful sunday

Time flies! 1972?! Var det verkligen så länge sedan?

Vad ger färg åt min värld

Det är vackert med tulpaner som nästan har blommat över. Det ger en lite vemodig känsla av ändlighet. Inget varar för evigt.

Så är det mina små blommor som tappat bäringen och inte längre kan vara kvar på sin ursprungsplats och nu delar plats med varandra istället. Två brutna blommor, en orkidé och en tulpan har funnit varandra.

Om man är otålig och inte kan vänta på våren längre så köper man en kruka med härligt gula påskliljor. När man tittat på dem så kan man känna hur nära våren är. Härligt!

Så har vi ursprungsbuketten för den lilla röda tulpanen som flyttat ihop med en ståtlig orkidé. En underbar bukett som också den ger ett löfte om att våren är på väg. De vita tulpanerna med sin fransiga kant och de ståtliga röda tulpanerna har fått sällskap av ett par kvistar som håller på att slå ut.

Skrivrus

Igår fick jag skriva i ett par timmar igen. Det blev 1253 ord. Det var helt sagolikt. Jag tror att de flesta som skriver känner igen sig i det totala ruset. Hettan i ansiktet. Kroppen som lättar. Fingrarna som dansar på tangentbordet. Orden som leker kurragömma med tankarna. Och lyckan när de hittar varandra.

Den här musiken beskriver så perfekt känslan som jag har när jag skriver. Den är fantastisk om man behöver skapa ett driv i skrivandet. Det är som en hel roman i ett enda musikstycke. Detta är vad som får mina ord att komma till mig som i ett rasande vattenfall. Vad lockar fram era ord?

Fredag - Dancing In the Street

Äntligen fredag igen. Nu är det helg.
Höj ljudet så kör vi :D

Skrämselskott, vårtecken och välsignade ord

Idag kom det två brev med posten till mig. Hjärtat sjönk. Ett såg ut som om det var min barnbok som skickats tillbaka. Det andra såg ut som en refusering av min roman. Då vill man inte riktigt öppna breven, så man tittar på dem en stund istället. Vänder och vrider lite. Väger dem i händerna. Till slut måste man ju ändå öppna, så det gjorde jag. Och blev så glad. I det ena låg Annelie Drewsens bok Inte klia Adam. I det andra låg fakturan för den. Det var första gången jag blev glad över en faktura.

Tack Annelie, för den fantastiskt fina boken!
Jag är nu lycklig ägare av ett signerat exemplar.



Det är en härlig dag idag trots att den är blåsig. Knopparna väntar otåligt på att få bli färdiga för att få spricka ut och ge färg åt vårt land. Jag känner mig lika otålig. Jag längtar efter alla färgerna. Men det luktar vår och det låter som vår. Det är vår!

Igår skrev jag 1193 ord på en timme. Wow, vilken känsla. Refuseringsbrevet gjorde i alla fall någon nytta. Tänk om jag kunde skriva i sex timmar varje dag. Vad fort det skulle gå att skriva en bok då. Eller flera. Nu måste jag fortsätta skriva för jag har inte sex timmar att skriva på, så det gäller att vara effektiv.

Bara en pärla

Jag har läst Bara en pärla av Karina Johansson. Det här är en berättelse där vanliga människor lever vanliga liv mitt i ovanliga händelser. Det gör att man får lära känna karraktärerna och uppleva en period i  deras liv. Jobb, relationer, tro, kärlek och svek. Trots att det är många namn att komma ihåg känner jag att jag har rätt bra koll på vilka de är ungefär i mitten av boken. Det är en spännande historia där ett dödsfall blir starten på en kedja av händelser. Händelser som driver berättelsen framåt och in i karaktärernas tankar och känslor. Vad var det som hade hänt på bryggan egentligen? Var det verkligen självmord? Det finns bara en människa som kämpar för att ta reda på sanningen.

En refusering och vad man kan göra med den

Idag kom refusering nummer fyra av fem möjliga på min roman. Det känns inget vidare faktiskt. Men när jag såg vad man kan göra för kul med ett refuseringsbrev så blev jag genast på bättre humör.



I övrigt gör det mig bara mer övertygad om att fortsätta att skriva tills jag lyckas. För jag har bara börjat att gå på den väg som leder till mitt mål. Jag är glad att jag redan har skickat mitt manus till lektör, så att jag kan göra allt för utvecklas och att skriva bättre manus. Lysande berättelser. Jag ger inte upp. Jag tänker fortsätta att följa min dröm.

Tryck på "Don´t Quit" högst upp i rutan för att se hela bilden.



"You never can tell how close yo are. It may be near when it seems so far."

En värld i en värld

Han beskriver det så bra, författaren Wally Lamb. Det är en sådan fantastisk värld att få leva i. Att skriva! Man får fabulera helt utan ramar. Man får gå in i liv och öden som man aldrig annars får besöka. Man får leva hur många liv man vill. Man får skapa precis vilken verklighet som man har lust med. Det finns inga gränser, man får hitta på precis vad som helst. Det är verkligen helt galet kul!

En ljuvlig dag

I dag har vi en helt fantastisk dag. Termometern visar på 12 grader i skuggan och solen värmer. I hamnen viner det i masterna på segelbåtarna och om man blundar så är det sommar. Nya ljud finns på hela min promenadväg. Vågorna som slår mot stenarna låter annorlunda. Mer sommarlikt. Jag hör människor som glatt pratar, ja nästan kvittrar, och kropparna utstrålar nyfunnen kraft efter att ha gått med nedböjda huvuden mot den kalla vinden hela vintern. I dag har gästerna flyttat ut ur caféerna och sitter ute i det som är den första riktiga vårdagen. Det är som om varje fiber i kroppen jublar. Äntligen!

Tid och shopping

För att ha med shopping i headern på bloggen så sker det väldigt lite shopping här. Lite barnkläder då och då blir det väl men i övrigt inte mycket alls.

På Teneriffa köpte jag dock den här lilla saken som jag ska ha i sommar (den ser lite grå och trist ut på bilden men det är en vacker grön färg):

Annars har jag fått ett svårt habegär över ett smyckemärke som heter Ti Sento. Där finns det så många smycken som jag vill ha att jag snabbt skulle kunna tömma mitt konto.

Framför allt är det det här lilla hänget, till att börja med i alla fall, som gärna skulle få finnas hemma hos mig.

Innan jag började skriva hade jag oceaner med tid att vara med barnen och att ta hand om hus och mat och tvätt och andra helt oviktiga saker. Förutom barnen förstås, de är inte alls oviktiga :) Att vara så mycket med barnen har varit värt mer än allt guld i världen. Vi gick promenader jag och barnen, någon satt alltid i barnvagn då. Då hamnade vi ofta på stan, där vi strosade runt, fikade och hade allmänt trevligt. Alltid kom det med någon liten sak hem.

När vår äldsta son var nio månader köpte vi en lägenhet i Torrevieja och bodde där under vinterhalvåret. Sedan bodde vi i lägenhet i Sverige under sommarhalvåret. Det var inte fel, inte fel alls. Det är precis så livet ska levas enligt mig. Där jobbade maken medan jag och sonen bara njöt av livet. Vi shoppade på marknader, vi åkte till Alicante och strosade runt där och shoppade. Vi tillbringade oändligt många timmar på stranden. Och ja, sonen var redan i unga år en hejare på att hänga med mamma och shoppa. Sedan kom nästa barn och livet fortsatte på samma sätt, fast nu med två barn. När sonen var fem år började vi fundera på skola och hur vi skulle göra. Bo hemma på heltid eller bo i Torrevieja på heltid. Vi hade olika uppfattning. Maken vann. Vi sålde lägenheten och flyttade hem. Jag var inte riktigt med på att det var rätt beslut men maken bedyrade att vi skulle flytta tillbaka om vi inte tyckte att Sverigealternativet var bra.

Sedan gick tiden på. Vi hade väl fortfarande behov att att röra på oss så vi bestämde oss för att flytta till Skåne. Där fortsatte vi som vi gjort innan vårt äventyr utomlands. Det var kul att komma till en ny stad och börja om. Där gjorde vi upptäcktfärder i vår nya stad. Promenader som ofta slutade på stan. All tid jag hade med barnen har färgat av sig på ett positivt sätt på dem. De pratar ofta om de saker vi gjorde tillsammans när de var små. Små återkommande rutiner som vi hade. Jag är glad att jag kunnat ge dem och mig all den tiden. Sedan kom barn nummer tre och tiden börjar krympa en aning. Men vi gjorde så mycket som vi fick tid till. Så kom då nummer fyra och tiden fick nu delas mellan hämtningar, lämningar och det fanns inte lika mycket tid längre. Promenader med barnvagn har jag alltid gjort. Nu fanns det inte lika mycket tid för shopping. Den yngste sonen är därmed inte särskilt förtjust i att shoppa. Nu är det bara vår lillkille som är hemma på dagarna och vi gör mycket sporadiska shoppingutflykter, så det blir inte mycket shoppat. När jag väl går på stan så tänker jag nostalgiskt på all mysig tid jag spenderat med barnen där. Nu går jag där oftast ensam och shoppar och det är inte alls lika kul.

Så vad vill jag säga med allt det här. Jag har faktiskt ingen aning. Det började med lite shoppingtankar och tankar om tid. Nu när jag börjat skriva romaner har jag inte längre oceaner av tid till allt det som vardagen bär med sig. Barnen är äldre och roar sig ofta hellre tillsammans med varandra. Jag älskar verkligen att skriva. Även om det gör att garderoben känns skral. Just nu satsar jag min tid på barnen och att skriva. Det känns helt perfekt. Och så kan man ju alltid handla på nätet.

Bilderna är lånade på nätet.

Jag gillar

Lee Child. Jag har inte läst något av honom ännu men det ligger två av hans böcker och väntar på att bli lästa. Han är eftertänksam, smart och har väldigt många inspirerande tankar om att skriva.



Han anser att det är en fördel att vara äldre som författare. När man är äldre har man större livserfarenhet och har oftast varit med om en hel del i livet. Ju mer du har sett, läst och upplevt desto bättre. Du är i det absolut bästa läget.

"När man är äldre är det inte en fråga om du kan börja sent, utan mer att du kanske borde börja sent i livet. Så där det i de flesta andra yrken är svårt att komma in på ett jobb när man är 40, 45 eller till och med 50 år så är det i författaryrket en fördel."

Yay!

Vems berättelse är det du skriver?

"Du måste tänka, jag är gammal nog, jag vet tillräckligt mycket, jag ska lita på mig själv."

Japp!

Jag gillar det han säger om att han alltid dagdrömmer. Det känner jag igen mig i från när jag var liten. Numera skapar jag hela tiden berättelser i mina tankar, runt händelser, saker och människor som jag ser eller möter istället. Det är samma, samma, men olika.

Inget skrivande för mig idag eftersom maken ligger sjuk. I morgon är det vardag igen och då ska jag skriva. Nu ska jag vara med barnen och se på Draktämjaren.

Familjetid

Det är lördag och tid för avslappning och familjetid. På helgerna får jag sällan tid att skriva. Inte lust heller alla gånger, för då är alla barn hemma och vi slappar och gör saker tillsammans. I kväll ska vi bort på middag till vänner. Det ska bli väldigt trevligt. Annars händer det inte mycket alls. Det är mysigt bara att höra barnens röster runt omkring mig.

"Doing absolutely nothing is absolutely something"

Klicka på texten högst upp i rutan (22 things...) så ser ni hela bilden.

Det regnar ord

Det regnar ord. Idag fick jag ner 2289 ord i mitt andra manus. Ord gör mig lycklig. Så är det bara. Nu måste jag sluta, trots att det finns många ord kvar. Maken har bjudit hit sina svärföräldrar på pizzakväll och Let´s dance. Tänk om jag kunde orka skriva lite i kväll när alla gått. Annars är jag tillbaka i min magiska värld i morgon igen.

Dagar som de här

när inte alla platser på jorden är så trygga som den vi lever på måste man reflektera en stund. Det är av den anledningen som jag inte kan klaga på små problem som dyker upp i mitt liv. Det enda som kan få mig på fall är om det skulle hända min familj något. Annars står jag benhårt fast vid det positiva. Det finns så många i världen som lever outhärdliga liv. Inte behöver världen en klagosång från en som har allt.

Det är så hemskt det som händer i Japan att det knappt går att ta till sig. Jag kan inte ens föreställa mig den rädsla och sorg som finns bland människor där just nu. Det skär i hjärtat när jag ser på bilder därifrån. Ser sorg och förtvivlan i deras ögon. Jag kan bara krama min familj lite oftare och hårdare och hoppas på det bästa för alla i Japan just nu.

Samtidigt pågår lika fruktansvärda hot i Libyen. Gömd bakom en fruktansvärd naturkatastrof lurar andra makter. Här finns ren ondska närvarande enligt mig. Jag hoppas att resten av världen kan stävja dessa makter innan katastrofen är total.

Vad händer med vår värld. Jag känner mig liten och maktlös samtidigt som jag tackar min lyckliga stjärna över att vara född på en fredlig och mycket tryggare plats på jorden. Jag ser och känner med alla mindre lyckligt lottade i världen. Det bästa sättet jag känner att jag kan göra det på, är att vara tacksam över mitt liv. Över allt fantastiskt som jag har och att ta väl tillvara på det.

I övrigt vill jag såklart ge så mycket jag kan för att hjälpa dem som inte är lika lyckligt lottade.

Röda korset samlar in pengar för att hjälpa Japan klara den akuta krisen.

Fredagsdans. Du blir aldrig för gammal

för att njuta av musik och att dansa.



Visst kan ni se henne framför er. 19 år gammal, i armarna på en stilig ung herre. Vacker som en dag med en böljande sommarklänning på sig och hela livet framför sig. Visst ser man att hon fick ett bra liv. Hon utstrålar harmoni och njuter fortfarande av livet.

På nya vägar

Idag var det 6 månader sedan jag skickade iväg mitt första manus till förlag. Två av de förlagen har fortfarande inte svarat. Jag har ingen aning om vad jag ska tro om det, så jag tror ingenting. Jag ledsnade på att bara vänta, så idag har jag skickat iväg mitt manus till lektör. Nu är jag pirrig, lycklig och livrädd. Det är faktiskt så illa att ingen mer än jag har läst hela mitt manus. Kanske helt galet men så blev det. Jag vill verkligen ha respons på min text både för att kunna göra det så bra som det är möjligt, men också för mitt fortsatta skrivande. Trots mitt val så är jag så skräckslagen att jag mår illa. Tänk om det är totalt värdelöst. Vad ska jag göra med mitt liv då? Jag måste ju skriva. Nu börjar ännu en väntan. Snart får jag domen. Godkänd eller icke godkänd! Eller kanske något däremellan.

På något sätt ordnar det sig alltid. Så är det bara. Man kan det man vill, och jag vill. Är det värdelöst får jag väl börja om från början och skriva om. Skriva nytt. Jag tror på mig själv. Jag vet i alla fall att det börjar där. Nu ska jag fortsätta skriva på mitt andra manus. 600 ord so far, idag! Wow, mitt liv är spännande just nu!

Bilderna är lånade från nätet.

800 ord av ren lycka

800 ord har jag skrivit de senaste två timmarna och jag är så lycklig att jag vill gråta. Det är inte jättemånga ord men o så viktiga för mig just nu. Bara att komma igång på riktigt igen efter Teneriffaresan. Ja, faktiskt en tid innan det till och med. Jag flyger. Jag svävar. Jag inte bara skriver, jag gillar verkligen det jag skriver. Tänk att jag hittade paradiset på jorden. De fanns mitt ibland orden. De magiska orden. Nu är jag inne i min andra roman igen och jag hoppas att mitt flow finns kvar imorgon. För jag vill skriva, skriva, skriva! Jag tror mitt förra inlägg gav mig inspiration att verkligen sätta mig ner och göra det. Jag gjorde det.
I am unstoppable!

Hold my hand

Jag har tänkt mycket på det här med tid. Bland annat tid och bloggande. När man är mitt i livet och allt vad det innebär. När man skriver, för att man måste skriva. Trots att man egentligen inte har så mycket tid som man skulle önska. Eftersom man inte är utgiven så är det inget "riktigt" jobb. Man kan liksom inte hänvisa till att man är författare och därmed behöver göra research, eller behöver läsa böcker för att man faktiskt också behöver läsa vad andra skriver. Eller att prioritera skrivtid överhuvudtaget, det är ju trots allt bara en liten "hobby" man har. När man kämpar med att få den tid man behöver, för att få göra det man älskar att göra. När refuseringarna får en att tappa fotfästet för en stund. Och man svajar och försöker att fortsätta att hålla kvar det hårda greppet om drömmen. När man får kämpa hårt för att behålla tron på sig själv.

Mitt i allt det så tar bloggandet en massa tid. MEN den ger så mycket mer än den tar. Utan bloggandet hade jag förlorat så mycket inspiration och aldrig fått kommunicera med alla inspirerande människor som finns här. Utan bloggandet hade jag inte kommit så långt som jag faktiskt har kommit. För här får jag hela tiden inspireras, tänka vidare, bredare, djupare och jag utmanas ständigt på ett positivt sätt. Så trots att bloggen tar mycket av den tid jag har, så är det nödvändigt för mig att få leva här mitt i bloggsvären. För precis som det känns när Malin och jag håller i varandras händer, som vi gör ibland när det känns tufft, så är det precis det som är kärnan i bloggandet. Tillsammans är vi så mycket starkare. Hold my hand!



Bilden är lånad från nätet.

Tidssökaren

Det är segt, segt segt som nytuggat tuggummi att lyckas komma igång med skrivandet. Trots den energikick som jag fick i förmiddags så vill tiden inte räcka till. Verkligheten runt mig tar väldigt mycket av min tid just nu. Det är sjukdomar och en make som plötsligt fått städnoja och vill rensa överallt. Det är de älskade barnen som behöver mig. Jag vill så gärna skriva. Vill verkligen försvinna in i min berättelse. Så jag sätter mig vid datorn och hinner sällan ens få upp dokumentet. Nej, det är sannerligen inte någon ideal tid för mig att försöka få en bok skriven. Jag längtar tillbaka till tiden på Mallorca då de flesta måsten suddats ut och jag kunde ägna min tid åt att skriva i flera timmar varje dag. Men det finns ingen, absolut ingen anledning, att fundera på något annat än den verklighet som jag lever i just nu. Den går att förändra men inte i ett trollslag. Så jag får fortsätta att skriva så mycket jag kan. Bättre än inget. Trots allt. Sedan ska man ju uppleva livet för att kunna skriva om det, så jag får kalla det min skrivutbildning helt enkelt. Jag upplever för fullt och hoppas kunna få det på pränt. Allt eftersom. Varje ord jag får skriva är ren glädje. Min familj är ren lycka. Tillsammans bildar det inget mindre än ett perfekt liv. Jag söker vidare efter mer skrivtid. Någonstans finns det säkert lite tid som jag kan ta bättre tillvara på. Jag är tidssökaren och kanske hittade jag just titeln på en helt ny berättelse :D

Livsandar och refusering

Jag har inte varit ute på min powerwalk sedan jag kom hem ifrån Teneriffa. Det har varit barn som varit sjuka och så var/är jag förkyld. Igår eftermiddag tog familjen en kort promenad tillsammans. Det var helt underbart. Som om man hittat något man inte visste varit borta. I dag tog jag min första egna powerwalk igen, trots att jag inte är helt frisk, och det var helt ljuvligt. Att vara ute, och då särskilt vid havet, är så bra för kroppen men nästan ännu mer för själen. Det är som en vitamin injektion. Nu känner jag mig mycket gladare och energin har börjat återvända igen. Våren är verkligen på väg. Snart, mycket snart är värmen och alla växter tillbaka igen. Och färgerna. Mina ögon behöver se allt i färg igen.

När jag kom hem fick jag se snödropparna som kämpat sig upp ur gräset. Små söta vita klockor som ringer in våren. Vad som tyvärr också väntade på mig hemma var andra refuseringen på barnboken. Tur att jag hann vara ute och lyfta sinnet innan. Nu vet jag att det bara är att jobba vidare. Plötsligt händer det...

Döden på en blek häst

Nu har jag läst Döden på en blek häst av Amanda Hellberg. Den är inte lika otäck som Styggelsen var men även den här har en del ruggiga delar som håller mig vaken om natten. Av någon anledning så blir jag rädd för att locka fram de väsen som fanns i vårt hus en gång i början, när vi flyttade in. De försvann eller blev i alla fall tystare med åren. Kanske har vi helt enkelt vant oss vid att leva ihop. Det är något jag är helt nöjd med så jag vill inte utmana ödet. Om inget annat så är det lätt att inbilla sig hur det rör sig i något ögonvrån.

Det är en spännande bok och jag tycker om berättelser av det här slaget. Lite härligt kittlande för sinnet. Maja Grå fick vi lära känna i Amandas förra bok, Styggelsen. Här har hon förflyttat sig till England och Oxford för att studera. Maja kommer snabbt in i livet som student och vardagslivet blandas upp med nervkittlande händelser och ouppklarade dödsfall. Språket är fantastiskt och så målande att man kan se det som breskrivs framför sig. På både gott och ont om man nu som jag, tror på dessa väsen. Det är en fantastisk blandning av ett ganska ordinärt liv som studerande med extraordinära händelser och upplevelser. En annan sak med den här boken är att den har ett av det snyggaste bokomslagen jag någonsin sett. Jag ser fram emot att få läsa fler böcker av Amanda Hellberg.

Ord jag väljer att leva efter

Klicka på "Quotes to live by" i övre delen av rutan för att se hela bilden.



Ibland hittar man klokt sagda ord som kan hjälpa en framåt i livet. Som hjälper en att se klarare. Ta vara på andras kunskap och gör den till din egen. Lev det liv du önskar. Var sann mot dig själv. Livet är för kort för något annat.

“Life is not a journey to the grave with intentions of arriving safely in a pretty well-preserved body, but rather to skid in broadside, thoroughly used up, totally worn out and loudly proclaiming ... WOW! What a ride!”

Saknad

Det är inte bara jag som saknat Teneriffa sedan vi kom hem. Min son tror jag har haft sin mest ledsna vecka någonsin i sitt sexåriga liv. Redan förra söndagen låg han och grät när han skulle somna. Han berättade att han saknade Teneriffa. Då kan man ju tro att han saknar poolen eller minidiscot eller lekarna, men nej inte denna sexåring. Han saknar maten, ja framför allt glassen visserligen då. Där kunde han hämta kulglass själv, precis hur mycket han ville. Hela veckan har han varit nedstämd och har gråtit då och då samtidigt som han undrat varför han gråter. Han har visserligen varit lite förkyld samtidigt och han hade inte varit i skolan på över tre veckor och var fortfarande lite avvaktande där, så lite pirrig var nog livet överlag. Men just den här sexåringen är det gladaste och mest positiva barn som jag har träffat. Det var en konstig känsla att se honom så nedstämd, jag övervägde till och med att ta bara småkillarna och åka tillbaka till Teneriffa i en vecka. Allt för att få se hans underbara, glada, goa ansikte igen.

Till slut kom vi fram till att vi skulle ordna en speciell middag hemma. Med kulglass som man fick ta hur mycket man ville av. Det var viktigt. Igår ordnade han tillsammans med maken en middag som de bestämde tillsammans, handlade, tillagade och serverade. Han och jag gjorde hemgjord glass tillsammans. Sonen lyste som en sol. Själv lyste jag i kapp. Min fina kille var tillbaka. Särskilt när det var dags för glassen. Efter maten fixade äldste sonen på tretton år minidisco. Alla fyra barnen dansade och hade kul. Efter det var det dags för underhållningen som för kvällen var melodifestivalen. Det blev inte mycket som vi åt av popcorn och godis efter den fina måltiden som vi bjudits på. Kvällen avslutades med sänggång för en trött men mycket lycklig sexåring. Vem som vann melodifestivalen blev totalt oviktigt för oss för vi fick tillbaka vår sötaste, gladaste sexåring igen.

Bilderna är lånade från nätet.

Utmaning

Jag har inte glömt din utmaning Nina. Jag tycker bara att den var svår. Jag ska beskriva något som jag är bra på. Alla har vi någon egenskap eller förmåga som är sådär lite extraordinär. En förmåga som är nyttig eller fullständigt onödig, men vi har den i alla fall.

Jag kan inte komma på någon extraordinär egenskap som jag har men jag är  intuitiv och kan ofta "läsa" människor väldigt lätt. Jag är rätt hyfsad  i ämnet psykologi utan att ha någon utbildning, förutom den ur livet. Under tiden som jag lyssnade i oändligt många timmar på min väninna som blev misshandlad av sin man så hade hon samtidigt kontakt med en psykolog. Min väninna berättade för henne en del om det vi pratat om och hur jag uppfattade hela situationen. Psykologen var imponerad och tyckte att jag borde bli psykolog. Det är dock ett yrke som jag skulle ha svårt att klara av eftersom jag är alldeles för blödig. Jag tror att mitt eget liv, mitt intresse för människor och människors handlande är grunden till min kunskap i det ämnet. Det är, om inget annat, en perfekt egenskap att ha när man skriver.

Jag skickar utmaningen vidare till:
Life is like a box of chocolates, Channal, Monika Häägg, Kim Kimselius och Skrivarvisioner.

Framtidsutsikter

En grupp väninnor i 40 års åldern diskuterade var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där hade servitörerna strama byxor och fina rumpor.

10 år senare, vid 50 års ålder, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där var maten god och vinlistan utmärkt.

10 år senare, vid 60 års ålder, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där kunde de äta i lugn och ro och restaurangen hade en härlig utsikt över havet.

10 år senare, vid 70 års ålder, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för restaurangen var rullstolsanpassad och det fanns hiss.

10 år senare, vid 80 års ålder, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där hade de aldrig varit förut....

Inspirerande

Ibland dyker det upp författare som beskriver skrivandeprocessen så perfekt att det inte behövs några egna ord. Det är en fantastisk känsla att känna hur lika författare upplever skrivandet. Inte alla förstås, precis som i alla yrken är man olika och man skriver av många olika anledningar men mer ofta än sällan känner man hur lika man fungerar. Skrivruset verkar finnas med om än i olika mängd. I exemplet ovan så berättar författaren om hur lycklig skrivandet gör henne och det känns härligt eftersom man ofta säger att skrivande kommer genom lidande. Själv lider jag aldrig när jag skriver, inte ens när jag skriver om något som är jobbigt. Att skriva är ett lyckorus för mig. Det är det absolut bästa som jag kan tänka mig att få göra.

Fredag

och jag känner dansen, och glädjen över att helgen är här, sprida sig i hela kroppen.

Lost and found

Jag har hittat dem igen. Orden. De fanns bland mina egna dokument. Där fanns både dem jag redan skrivit och några helt nya. Musiken lockar alltid fram dem. De kan aldrig gömma sig när musiken tar sig in i kroppens alla gömda vråer. Bokstäverna älskar att dansa. De dansar med varadra och tillsammans bildar de ljuvliga ord, meningar och stycken. Nu jobbar vi tillsammans igen. Jag, musiken och orden. Vi är ett riktigt bra team. Nu får vi se om vi kan åstadkomma något magiskt tillsammans.

Bilden är lånad från nätet.

Drömmar och ord

Det är kallt och blåser iskallt regn på tvären. Jag är förkyld och jag undrar var våren, som var på så god väg, är. I mina drömmar befinner jag mig på Mallorca i behaglig värme där jag blickar ut över det inspirerande havet. I den miljön finns det andra ord. Mina ord. Här finns inga ord, de verkar ha försvunnit helt. Bortblåsta. Dränkta i regn och allt det gråa. Eller så finns de gömda på ställen som jag inte kan hitta.

Nej, det duger inte att fundera på det. Jag måste leta, jag måste hitta orden igen. Jag vet ju att de finns här någonstans. Mallorcadrömmen finns också här. Den dör aldrig. Snart sitter jag där igen och njuter av det magiska Medelhavet. Just nu finns det så nära, men ändå så långt bort.

Bilderna har jag lånat hos First Mallorca och det finns fler bilder här.

Min skrivande värld

Sedan jag kom hem ifrån Teneriffa, där jag läste mer än jag brukar hinna göra, har jag tänkt en hel del på skrivande i allmänhet och mitt skrivande i synnerhet. Vad är det jag vill säga, vad vill jag förmedla. Bland alla fantastiska beskrivningar och underbara berättelser känner jag mig plötsligen väldigt liten. Hur ska jag någonsin kunna skriva så vackert och djupt som jag vill. Hur hittar jag språket som stämmer med mina tankar. Hur gör jag för att beskriva alla de världar som finns inne i mig på det magiska sätt som är nödvändigt för mig. För att det är det är så berättelsen ser ut inuti mitt huvud. Mina berättelser behöver precis de trollbindande orden som bygger den rätta känslan som en äkta berättare måste hitta. Jag vill inte vara medelmåttig jag vill få läsaren att känna, minnas, förstå, tänka och hålla i boken i ett järnfast grepp där endast slutet av boken låter greppet lätta. Jag vill skapa en känsla som följer med hela livet.

Det låter som totalt storhetsvansinne och kanske kommer jag aldrig någonsin dit, men det är dit jag siktar. Det finns ingen annan väg för mig.

A professional writer is an amateur who didn´t quit.
Richard Bach

Bilden är lånad  från nätet.

Songs of the Humpback Whale

Så blev jag då färdig med Songs of the Humpback Whale av Jodi Picoult. Det är ett relationsdrama berättad ur fem olika personers synvinkel. Det är en berättelse om att förlora sig själv under livets gång och en stark önskan om att hitta tillbaka. Det är en nyanserad väv där "sanningen" finns i olika versioner. Inget är någonsin så enkelt som det först kan verka och alla människor ser verkligheten på sitt helt unika sätt. Det är väl en ganska vanlig berättelse ur den synvinkeln att kvinnan i ett förhållande ger hela sin själ och förlorar den i andra människors liv. Här går den djupare och hittar kärnan i kvinnans själ. Vi följer vägen där tankarna snurrar runt ett liv där barndomen bär med sig stor smärta och ett äktenskap som inte blev så som man trott i början, när kärleken övervinner allt. Det är en viktig väg att följa men inte alls enkel.

Jodi Picoult skrev den här boken när hon var 26 år och man har förundrats över hur hon då kunde beskriva en kvinna som varit gift i 15 år och hennes närhet till en tonårig dotter så fantastiskt bra. Man har till och med spekulerat i om hon kan ha levt ett sådant liv någon gång. Hon beskriver detta så bra att man tror att reinkarnation är en definitiv möjlighet. Jag har ingen egen klar åsikt i det ämnet, jag tror man kan sätta sig in i sådana känslor genom att läsa och se på filmer, men hon har definitivt lyckats fånga känslor som hon inte hunnit uppleva fantastiskt bra. Jag har flera böcker med Jodi Picoult i bokhyllan som väntar på att läsas och jag ser fram emot att få göra det snart.

Rättelse:
Efter att ha hört Jodi Picoults egen version så vet jag nu att hon skrev den när hon var 23år och publicerade den när hon var 25 år.

Min läsande resa

Dagarna på Teneriffa började ju med att sonen var sjuk och låg inne på rummet i feber vilket gav mig en hel del extra lästid medan han sov. Jag började med den efterlängtade The Farmished Road av Ben Okri. Det är en mustig mycket annorlunda berättelse som jag ska berätta mer om när jag läst ut den.

Jag upptäckte nämligen flera bokhyllor med böcker som andra människor lämnat kvar när när de åkt hem. Det är en skattkista för en bokälskare och det var en för svår frestelse för mig. Det är en speciell känsla i sig att läsa vad andra bestämt sig för att ta med sig på resan. Att få uppleva de världar som andra valt. Ibland finns det böcker där som jag aldrig skulle läst annars. Ben Okri´s bok som jag själv hade med mig fick vänta lite till och jag började läsa Kärlekens raseri av Ian McEvan. Efter ett tag förstod jag att det var en svensk översättning av Enduring Love som jag själv har hemma, i engelsk version, och som väntat på sin tur ett tag. Nu fick jag läsa den svenska översättningen istället.

Kärlekens raseri har precis en sådan början som man själv önskar åstadkomma. Den är annorlunda och griper tag redan från första sidan. Spänningen är uppbygd på ett fantastiskt sätt. Efter det byggs en ganska komplex historia upp, bit för bit. Den startar i en olycka som leder till en rad olika oväntade händelser. Språket är fantastiskt målande och berättelsen mycket speciell. Jag har inte läst något av Ian McEvan förut men jag kommer att läsa mer av honom efter detta mycket lyckade möte.

Jag har förstått  att denna bok gjorts som film och den ska jag försöka se så fort jag kan. Det är en bok som man bli nyfiken på hur den fungerar som film.

Nästa bok jag hittade var Vågspel av Ed McBain. Jag har inte läst Ed McBain förut heller men känner till honom. Det känns inte som min typ av böcker men baksidan av denna gjorde mig nyfiken. McBain har kallats den moderna polisromanens fader och polisromaner är inte min favorit. Jag ger gärna alla författare en chans så jag läste den. Har har vi en ganska klassisk berättelse där maken försvinner under en segeltur och nästan ett år senare kidnappas barnen och kvinnan ska försöka få dem tillbaka. Hon har inga pengar efterson hon väntar på att försäkringspengarna ska betalas ut. Detta är tyvärr en ganska förutsägbar historia och det tog inte så lång tid innan jag räknat ut hur det skulle sluta.

Till sist hittade jag Songs of the Humpback Whale av Jodi Picoult. Jodi Picoult finns i min bokhylla med flera böcker men jag har inte läst någon av dem ännu. Den här har jag inte och den ska jag berätta om när jag läst den färdigt. Jag läste nästan, men bara nästan, ut den på planet hem. Som alltid just nu här hemma så blir det inte så mycket läst på kvällarna, så de få sidorna som var kvar tar lite längre tid att läsa än det skulle gjort på Teneriffa. Snart kommer mer om den.

Lycka bland andras ord

När jag kom hem väntade ett välfyllt bokpaket på mig. Helt underbart! Tyvärr hinner jag inte läsa så mycket som jag skulle önska men jag älskar känslan av att de bara finns där. De står i bokhyllan och väntar på att öppnas. Jag går och tittar och känner på dem ibland. Luktar på alla blad som är fyllda av ord som bildar nya spännande världar redo att upptäckas.

Böcker är det trognaste som finns. De väntar alltid tills du har tid.
Författaren Rolf Fridholm

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Kvällen innan vi åkte till Teneriffa läste jag färdigt Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. Det är verkligen en hjärtevärmande historia berättad i brevform. I början var det svårt att hänga med i vem som var vem men när man greppat det så växte en fantastisk berättelse fram. Här får man verkligen förstå hur viktig litteratur kan vara för människor och hur den kan knyta dem närmare varandra. Det är en berättelse som visar hur en liten del av världen påverkades av andra världskriget och hur man gjorde för att överleva under mycket speciella  och svåra förhållanden i en annars så idyllisk miljö.

Livet från en annan sida

Resan till Teneriffa startade sådär. Yngste sonen fick hög feber under natten så vi fick hålla honom sval med alvedon under resan. Hans lycka över att få åka flygplan blev en aning avslagen men han höll humöret uppe och det gick bra ändå. Väl framme låg han mest i sängen i feber och det efterlängtade badet i poolen fick vänta.

Själv var jag glad att lägenheten hade en stor härlig balkong med solstolar där jag kunde sitta och njuta av solen och läsa medan han sov. I tre dagar hade han feber och kände sig hängig. Det var synd om min älskling men mig gick det absolut ingen nöd på där på balkongen. Det var skönt att bara koppla av och läsa. Sonen började till slut att tycka att vi hade det ganska mysigt på rummet bara han och jag.

Så till slut gav äntligen febern med sig och vi kunde följa med ut på de dagliga promenaderna. Då kände jag hur skönt det var att få röra på mig och att få uppleva Teneriffa igen.

Mat fanns det av i överflöd och det finns ingen (nästan) härligare känsla än att gå till dukat bord och slippa laga mat och diska. Vi hade för första gången all-inclusive vilket var riktigt skönt. Allt ingår och man behöver verkligen inte tänka på någonting. Barnen kände sig som prinsar och prinsessa när de kunde hämta allt möjligt själva i baren vid poolen. Det är så härligt att se glädjen och lyckan över sådana ganska enkla saker i barnens ögon.

Minidisco hör till och mina äldre barn kan alla låtarna men var för stora för att vara med den här gången. De små hade däremot desto roligare. Hunden Smiley kom och dansade med barnen. Lycka i en stor hårig version.

Att få uppleva blomsterprakt som vi snart ska få uppleva hemma igen är fantastiskt. Det är som om ögonen plötsligt vet varför de varit så trötta, så länge. Här får de äntligen uppleva världens alla underbara färger ännu en gång.

Shopping får man inte glömma. Själv älskar jag att handla utomlands, då kan man få med sig fina kläder och saker som inte alla har. Shoppingen på Teneriffa blir faktiskt bättre för varje gång vi är där.

Havet. Det underbara djupblå havet. Trots att jag bor vid havet så slutar det aldrig att fascinera mig.

Äldsta sonen hade kul med klubben för äldre barn och fick vara med på alla möjliga sporter. Det passar honom utmärkt. Här får han medalj för att han vunnit bordtennistävlingen. Ledarna, som var helt fantastiska med barnen, var mäkta imponerade över hans spel och själv var han stolt som en tupp.

Slushen var härlig och svalkande i värmen.

Margaritan var både god och svalkande tillsammans med en god bok på balkongen på kvällen.

Så var det dags att åka hem igen efter fantastiska avkopplande dagar i sol och värme. Det blev inget skrivande men det blev en idé till en ny berättelse. Alltid något. Vad som blev, var mycket läsande och det är gott nog på en resa som denna. Det kommer mer om böckerna som jag läst senare. Själen har fått värme och en massa härlig energi. Nu är jag laddad till tusan och ser fram emot att skriva och blogga igen. Det har inte varit lätt att vara ifrån något av dem så, nu är jag igång igen. Det ska bli så härligt att möta våren och alla tankar runt skrivande, ja alla tankar överhuvudtaget, tillsammans med er.