Livet, skönheten och vansinnet

Beauty is in the eye of the mirror holder.

Idag när jag lämnade min lille kille på skolan, förskoleklassen, så möttes vi av tre söta mörka tjejer från högstadiet. När de såg sonen så blev en av dem alldeles betagen och sa till oss att hon tyckte att han hade så vackra ögon och att han var så söt. Hon sa det flera gånger och undrade om mamma hade lika fina ögon, vilket hon inte har, i alla fall i deras ögon :). Sonen har intensiva blå ögon medan jag själv har bruna. Han har ljust hår och jag har mörkbrunt. De skakade bara på sina huvuden när de såg mina ögon. De hade ju själva vackra bruna ögon alla tre så det var inget att bry sig om. Vi kilade vidare till klassrummet och jag funderade över hur trevliga och gulliga flickorna var. Efter att jag lämnat sonen tog jag min powerwalk vilket innebär funderingar åt olika håll. Nu funderade jag över om det var positivt eller kanske till och med negativt för min son att få höra att han är söt.

Det har diskuterats en del bland bloggarna om utseende och hur vi påverkas av att bry oss om det så mycket. Jag vill inte att mina barn ska tro eller tycka att deras eller andras utseende är mer än yta. Vad som anses vara vackert är något som man bara hittat på under årens gång. Det är föränderligt. Man kan bestämma att vad som helst är vackert. Nu har vi lärt oss att tro att vissa utseende är vackrare än andra. Det sitter inrotat i vårt medvetande. Kanske går det inte att göra något åt det på kort sikt. Det vi kan göra är att inte låta det definiera våra liv. Det finns så mycket som är viktigare i livet och om vi la ner mer tid på det som är viktigt på riktigt, och inte lika mycket tid på det som är ytligt och övergående, så vinner alla på det. Utom skönhetsindustrin, men de har redan tjänat så mycket pengar på oss så de kan gå i pension nu.

Jag är rädd för att påverka mina barn negativt och få dem att gå på myten om att de måste behaga andra med hur de ser ut. Det gäller mina söner men i synnerhet min dotter. Kvinnor är mer utsatta för utseendefixering, så är det bara. Det är svårt att göra rätt. Jag är rädd för att skapa känslan hos henne att hon måste behaga dem som finns runt henne. Hon är en riktigt smart tjej och jag vill att hon ska veta att det finns oändligt många egenskaper hos henne som är tusen gånger viktigare än hur hon ser ut. Mina barn kommer alltid att vara de vackraste, smartaste och mest underbara som finns, i mina ögon .

Samhället ser inte ut så som man skulle önska. Man hör så mycket respektlösa och dömande kommentarer vad gäller utseende och ålder. Att åldras är en synd. Det är ganska skrattretande egentligen, eftersom det är en av de saker som är helt rättvist med att leva. Att det tar slut för alla någon gång. Hur vänder man spiralen som går åt fel håll. Hur gör man för att vi kvinnor, för det är ju tyvärr mest kvinnor som döms, ska kunna leva våra liv utan de tunga bojor som jakten på skönhet och evig ungdom bär med sig. Hur ska vi kunna njuta av framgång utan att i samma ögonblick fundera på alla ögon som kommer att granska och döma. När ska vi söka harmoni i livet istället för att kämpa emot naturens gång. För mig känns det helt vansinnigt att få leva på den här jorden en så oändligt kort tid och att då slösa bort den med att jaga det som ändå är omöjligt att nå. Evig ungdom.

Att söka efter skönhet tror jag är något som ändå finns inom oss någonstans. Vi har ju smyckat, målat och klätt i oss vackra kläder i tusentals år. Det måste ju betyda att det finns ett sådant behov hos oss. Det är inget fel med det. Det är trevligt att känna att man ser bra ut. Man mår bra av det. Men man måste ställa det i rätt perspektiv. Hur mycket tid vill vi ägna av vårt korta liv till att jaga skönhet. Borde vi inte lägga mer tid på att försöka att hitta glädje och inre harmoni. Borde vi inte stoppa den eskalerande trenden av vansinne och lära våra barn att utseende bara är en liten del av att vara människa. Borde vi inte leva efter devisen leva och låta leva. Inte döma oss själva eller andra efter utseende. Vi borde vara mycket snällare mot oss själva.

När jag skrivit allt det här så hör jag rösterna bakom mig. Så där säger bara de som är fula, gamla eller både och. :D

Jag bjuder gärna på det. Jag kan mycket väl anses vara både ful och gammal men jag är definitivt lycklig och harmonisk, och jag har lärt mig något under livets gång som inte alla har gjort. Jag tycker att vi styrs av en massa måsten, oskrivna regler och totalt vansinniga "sanningar". Om man tänker efter själv, verkligen tänker efter, så förstår man att man kan skapa sin egen verklighet, sina egna regler och sina egna totalt vansinniga "sanningar". Det är att leva på riktigt. Det är att ta tillbaka makten över sitt eget liv.

Ta inte livet alltför allvarligt - du kommer i alla fall aldrig ifrån det levande. ;D