Att lämna något bakom sig

Vi vårstädar så att det står härliga till. Eller inte så härligt enligt mig. Oavsett vad jag tycker, så är det vad som behöver göras hos oss och det är också vad som görs. Rensa, rensa, rensa! Jag är inte särskilt bra på att rensa. Jag är en sådan som kommer ihåg var, när och varför jag köpte våra saker. Därför så dyker det upp otaliga minnen när jag ska försöka rensa. Maken säger att han ska fixa det och att jag bara behöver blunda. Det skulle vara perfekt egentligen, men tänk om han slänger något riktigt viktigt. Han kan slänga precis vad som helst, han har inga känslor knutna till saker. Så jag kämpar, rensar och minns.

Idag sålde vi barnvagnen och det innebär att vi definitivt lämnar något bakom oss. I praktiken har vi redan gjort det, men när alla de där sakerna som man levt med i så många år till slut måste säljas, då gör det faktiskt fysiskt ont. Tänk vad många timmar jag gått och hållit i det där handtaget och samtidigt tittat på mina små underverk. Tiden går och i år fyller vår minsting fem år. Var det inte alldeles nyss jag bar, vyssade och var helt nödvändig för hans överlevnad? Jag hoppas att den nya ägaren till vagnen kommer att få lika många underbara minnen tillsammans med den som jag har fått.

Samtidigt så är jag helt färdig med spädbarn. I alla fall egna. Helt och fullkomligt nöjd. Jag har trots allt haft fyra stycken av den sorten. Egentligen är det bara minnena som spökar. Jag trivs med tiden som är just nu. De är så goa alla fyra, oavsett ålder. Nu är vi inne i nästa fas. Fasen när de frigör sig från mig. Sakta men säkert. Och jag försöker motvilligt att göra detsamma. För deras skull. Barn ska ha djupa starka rötter men de ska också lära sig tekniken att flyga högt och långt. Det vill jag ge dem. Mer än något annat.

Så att lämna något bakom sig är smärtsamt, men jag vet att i minnet är det alltid nära till alla känslor och underbar tillfällen som jag upplevt tillsammans med barnen. Jag blundar bara så är jag tillbaka för en stund. Efter det fortsätter vi att leva här och nu. Ett här och nu som kommer att läggas till i minnesbanken för att kunna tas fram i framtiden när jag behöver det. Därför gäller det att göra här och nu så att det blir så bra och minnesvärt som det är möjligt.

Här och nu innebär också att jag skriver på min andra roman. Det är verkligen något som kommer att vara värt att minnas. I söndags blev det 1347 ord skrivna. Igår 0 och idag bara 500 än så länge. Allt som allt har jag nu passerat 20 000 ord. Jag befinner mig en bra bit in i berättelsen och jag känner huvudkaraktären ganska bra nu. Hon skapar en massa problem som jag ska försöka hjälpa henne att lösa. Jag ska inte vara för hård mot henne, hon har trots allt en bakomliggande orsak till att hon beter sig som hon gör.