Det är så hemskt det som händer i Japan att det knappt går att ta till sig. Jag kan inte ens föreställa mig den rädsla och sorg som finns bland människor där just nu. Det skär i hjärtat när jag ser på bilder därifrån. Ser sorg och förtvivlan i deras ögon. Jag kan bara krama min familj lite oftare och hårdare och hoppas på det bästa för alla i Japan just nu.
Samtidigt pågår lika fruktansvärda hot i Libyen. Gömd bakom en fruktansvärd naturkatastrof lurar andra makter. Här finns ren ondska närvarande enligt mig. Jag hoppas att resten av världen kan stävja dessa makter innan katastrofen är total.
Vad händer med vår värld. Jag känner mig liten och maktlös samtidigt som jag tackar min lyckliga stjärna över att vara född på en fredlig och mycket tryggare plats på jorden. Jag ser och känner med alla mindre lyckligt lottade i världen. Det bästa sättet jag känner att jag kan göra det på, är att vara tacksam över mitt liv. Över allt fantastiskt som jag har och att ta väl tillvara på det.
I övrigt vill jag såklart ge så mycket jag kan för att hjälpa dem som inte är lika lyckligt lottade.
Röda korset samlar in pengar för att hjälpa Japan klara den akuta krisen.
Jag håller med!
SvaraRaderaJag ser det som att vissa i vissa delar av världen drabbas av en kollektiv sorg/smärta/rädsla medan andra i andra delar av världen drabbas av enskilda, personliga sorger/smärtor/rädslor. Och för mig gör det lika ont. Att se det lilla barnet i Sverige som växer upp i en otrygg miljö som präglas av missbruk el liknande eller att se hela samhällen som utplånas.
det gör ont!
Det förefaller som om människor som skriver (vad de nu skriver på) tycks ha stor empati för andras olycka - det gör mig varm i hjärtat. Kanske att 'vi' (om jag får sälla mig till de bloggare som är skrivare) ser 'igenom' sakernas tillstånd och har en förmåga att lida med dem som lider. Det gör mig glad och stolt att det är så - att 'vi' inte bara är ytliga och lever i våra egna skrivarvärldar.
SvaraRaderaSjälv har jag haft svårt att ta till mig av de senaste händelserna i världen - är rädd att känna alldeles för mycket. Men ikväll har jag släppt in alla olycksaliga skeenden och gråtit till nyheterna för andra människors skull. Precis som du är jag tacksam att jag är född och uppvuxen där jag är och att jag har en familj att älska och bli älskad av. /Kram
Jätteklokt och sånt som jag tänker på ofta!
SvaraRaderaCaroline:
SvaraRaderaDu har helt rätt i det. Den enskildes sorg är lika stor var och hur den än upplevs.
Ebba:
Kanske har du rätt i det. Att skriva är ju verkligen att sätta sig in i skeenden som vi inte upplevt. Att ha empati är livsviktigt för mig utan den är man ingenting, anser jag. Det kan verka ynkligt att ens skriva om de händelser som vänder upp och ner på världen just nu, men det är ändå något. Att uppmärksamma att man ser och känner med dem.
Kram!
Trillingnöten:
Det skulle kännas outhärdligt om man inte uppskattade den tur man har i livets lotteri.