Det är segt, segt segt som nytuggat tuggummi att lyckas komma igång med skrivandet. Trots den energikick som jag fick i förmiddags så vill tiden inte räcka till. Verkligheten runt mig tar väldigt mycket av min tid just nu. Det är sjukdomar och en make som plötsligt fått städnoja och vill rensa överallt. Det är de älskade barnen som behöver mig. Jag vill så gärna skriva. Vill verkligen försvinna in i min berättelse. Så jag sätter mig vid datorn och hinner sällan ens få upp dokumentet. Nej, det är sannerligen inte någon ideal tid för mig att försöka få en bok skriven. Jag längtar tillbaka till tiden på Mallorca då de flesta måsten suddats ut och jag kunde ägna min tid åt att skriva i flera timmar varje dag. Men det finns ingen, absolut ingen anledning, att fundera på något annat än den verklighet som jag lever i just nu. Den går att förändra men inte i ett trollslag. Så jag får fortsätta att skriva så mycket jag kan. Bättre än inget. Trots allt. Sedan ska man ju uppleva livet för att kunna skriva om det, så jag får kalla det min skrivutbildning helt enkelt. Jag upplever för fullt och hoppas kunna få det på pränt. Allt eftersom. Varje ord jag får skriva är ren glädje. Min familj är ren lycka. Tillsammans bildar det inget mindre än ett perfekt liv. Jag söker vidare efter mer skrivtid. Någonstans finns det säkert lite tid som jag kan ta bättre tillvara på. Jag är tidssökaren och kanske hittade jag just titeln på en helt ny berättelse :D
Förstår att det blir splittrat - du är ju mitt uppe i livet med familjen just nu. Tycker det är fantastiskt att du får något skrivet alls. Du är medveten och strong:-) /Kram
SvaraRaderaNu känns det som vi håller varann i handen igen. Vi gör det emellanåt och jag är alltid glad för att du kommer till min blogg och försöker dra upp mig. Håll min hand och nu går vi ihop mot vårt mål. Ebba får vara med så klart :) KRAM på er
SvaraRaderaÅh jag vet ju precis hur det är det där med att inte ha den tid man vill ha för skrivandet eftersom livet kommer emellan. Jag har knappt ens tid för mig själv! Men men, nu är jag hemma med sjuk son och medan han spelar Mulle Meck eller leker med sina bilar så kan jag sitta i soffan bredvid honom och utnyttja tiden till att skriva. :)
SvaraRadera/Kram
Ebba:
SvaraRaderaTack, snälla du!
Dina uppuntrande ord värmer och ger mer styrka :)
Kram!
Malin:
Visst känns det så och det känns fantastiskt skönt. Nu håller vi hårt i varandras händer och lyfter, högt upp mot skyarna :)
Kram!
Nina:
Det är ju verkligen så att vardagen tar väldigt mycket av ens tid. Det är ju som det är, man får leta i alla gömmor man kan efter egen tid. Men när man får den, då är det ren lycka!
Kram!
Hej vännen!
SvaraRaderaTrist med refuseringen. Det är bara att lägga den till erfarenheterna och gå vidare. Du vet vad du kan och tror på din bok. Detsamma gör jag.
Tid kommer du att finna min vän. Men ibland kommer andra saker i livet emellan bara och ibland får det vara så. Men din skrivtid kommer. Var så säker.
Kram på dig
Jag vet hur du har det, tror jag i alla fall. Var ensamstående mamma som pluggade på KomVux, högskolan och sedan arbetade heltid. Då kände jag att jag inte kunde skriva, inte om jag skulle kunna fortsätta att studera och jobba som lärare i alla fall. Men trots att situationen är helt annorlunda nu har jag ändå fått kämpa för att ta min plats. Mitt utrymme. Jag tror det är få förunnat (kvinnor åtminstone) att få total förståelse och stöd från omgivningen när de "bara skriver". Mitt helhjärtade stöd har du i alla fall! Utrymme får man inte - det tar man.
SvaraRaderaMassor med kramar
Lotta:
SvaraRaderaTack för dina uppmuntrande ord! De betyder väldigt mycket. En refusering är aldrig kul att få, men med tanke på hur svårt det är att ta sig igenom nålsögat för att bli utgiven, så är det väl bara att vänja sig.
Jag ger inte upp och försöker att hitta så mycket skrivtid som jag kan :)
Kram!
Maria:
Tack, det är så viktigt att få känna allt stöd som finns här i bloggvärlden. Man blir varm om hjärtat.
Du har så rätt i att man måste ta sig utrymme. Jag är faktiskt ganska bra på att göra det också, förutom från mina barn. Eftersom mina barn är ganska små fortfarande så gör jag så gott jag kan med den tid jag har. Jag kämpar vidare i min lilla pöl av tid :)
Kramar!