Rättvisa

Jag är den som har varit uppe på nätterna med alla våra barn när de var mindre. Amning, hitta nappen, när de haft mardrömmar och när de varit sjuka. Maken vaknade bara inte. Inte ens när någon av guldklimparna låg och skrek honom rakt i örat. Det är inget jag klagar över. Det har jag gjort med glädje. Även om jag varit trött så är det mina älsklingar och de betyder allt för mig. Med fyra barn så blir det ganska många vaktimmar.

Nu är de större och jag har fått tillbaka min vanliga dygnsrytm. Det roliga är att vår yngsta inte vill gå på toaletten själv på natten. Då kommer han till oss men väcker aldrig mig, bara pappa. Likaså när han kommer och vill sova hos oss, då väcker han bara pappa. När det blir trångt kan inte pappa sova och smiter iväg till lillkillens säng för att sova där. Det fungerar inte. Då kommer lillkillen efter och så sover de tillsammans i den smala barnsängen. Så gulligt! Jag sover gott och vet inte allt som händer på nätterna och vilka nattvandringar som sker. Barn som kommer och går och var maken ska vakna upp på morgonen. Det är en överraskning varje morgon vem som ligger bredvid mig. Det lustiga är att jag tycker att det är mysigt när de kommer och sover hos oss medan maken har svårt att sova med barn som ligger och buffar på oss.

Våra barn har inte varit och är inte varken mammiga eller pappiga så jag undrar varför det blivit så. Ganska kul i allafall att barnen helt omedvetet gör vaknätterna rättvisa : )