Jag läste om hur jobbigt tonårsflickor har det idag. I internationella kvinnodagens efterdyning vill jag belysa detta problem. Jag blir så ledsen och beklämd av att det aldrig kan bli bättre förhållanden för våra tjejer att växa upp i. Varför mår de så dåligt? De känner sig värdelösa, fula, tjocka och misslyckade.
Försäljningen av antidepressiva medel till 15–19-åringar fördubblades från 1999–2003. Antalet unga kvinnor som använder receptfria smärtstillande läkemedel var 57 procent jämfört med 34 procent av männen. 10 procent av alla kvinnor drabbas någon gång av en ätstörning. Över hälften av alla 15-åriga tjejer känner sig nere minst en gång i veckan. 80 procent av alla kontakter med Bris tas av flickor och unga kvinnor. Vart femte samtal till Bris handlar om psykisk ohälsa.
Källor: Barnombudsmannen, Nationella folkhälsoenkäten 2006–2008, BRIS, SKL, Socialdepartementet, BUP.
Har vi inte kommit någonstans med det inre värdet. Jag har själv en tjej som snart blir tio år. Jag är livrädd för att hon ska känna att hon är hur hon ser ut. Hon är väldigt intelligent men utseendefixeringen lurar alltid runt varje hörn. Min önskan är ju att hon ska bli en stark kvinna som vet sitt värde. Som vågar säga ifrån och ta plats. Hur mycket hjälper min vägledning och mina värderingar henne och hur mycket kommer kompisar och media att påverka henne? Man kan bara göra sitt bästa men jag önskar av hela mitt hjärta att alla tonåringars liv kunde kännas lättare. Livet som tonåring är tillräckligt jobbigt utan alla omänskliga krav på att se ut som modeller och skådespelare som har utseende som jobb. Det finns för få andra kvinnliga förebilder. Motpoler till all utseendefixering. Var finns ni? Visa er och hjälp en generation med tonåringar som är behov av starka, självständiga förebilder. Där man duger som man är. Skönhet är nog bra men den bleknar fort och då måste det finnas något annat kvar. Dessutom är det ju så som den gamla klyschan säger: Skönheten sitter i betraktarens öga. Jag fortsätter att försöka ge styrka till min dotter. Jag tänker vara vid hennes sida hela tiden och aldrig låta henne glömma att hon är älskad och värdefull precis som hon är.
Läs mer här:
http://www.aftonbladet.se/wendela/article6730456.ab
Usch, vad tragiskt. När jag var tonåring hade jag förmodligen aldrig ens hört ordet antidepressiva medel. (inte vad jag minns i alla fall), Det har nog tyvärr hänt en del de sista tjugo åren..
SvaraRaderaVisst är det sorgligt. Man kan bara hoppas att det finns något sätt att stoppa den tråkiga utvecklingen.
SvaraRaderaKram!
Det är sådan press på dagens tonåringar. Fy sjutton säger jag bara!
SvaraRaderaLiz: Håller med. Man får lite panik när man ska lotsa sina egna barn igenom tonåren. Man har ju inte samma referenspunkter alls. Inget är som när jag var tonåring. Jag tror det hjälper lite att vara medveten om hur det ser ut nu iallafall.
SvaraRaderaKram!
Tidningar, filmer och TV har en stor del av skulden. Men vi kan skylla hur mycket som helst på media och män, men i slutänden är vi kvinnor mycket mer utseende fixerade.
SvaraRaderaLyssna på de flesta som plastikopererar sig. De hävdar bestämt att de gör det för sin egen skull, och jag börjar tro att det stämmer.
Jag tror att det är viktigt med trygga förebilder, och idag vet vi att det är modern som påverkar döttrarna mest - så vi har en otroligt viktig uppgift!
Många kramar från Pennelina
Usch vad tragiskt att det blivit så mycket med antidepressiva.
SvaraRaderaVi kan bara finnas där för våra flickor, stötta och hoppas på att vi 'uppfostrar' dem med en sund tanke.
Kram och ha en skön onsdag
Att hjälpa till att ge våra ungar en god självkänsla är A och O, och vi gör det bäst genom att bekräfta, se och acceptera alla deras känslor; inte bara de vill gillar att se.
SvaraRaderaKram Åsa
Pennelina: Så är det ju, men det är det som är så tragiskt. Jag försöker verkligen att vara en bra förebild men det är inte alltid lätt när så mycket negativt i omvärlden påverkar. Men jag tror på kärlek och varsam vägledning och hoppas att det hjälper henne.
SvaraRaderaJeanette: Det är sorgligt men som du säger så får vi göra så gott vi kan för att vara goda förebilder för dem.
Åsa: Du är så klok som vanligt. Alla deras känslor är berättigade och det ÄR deras egna känslor. Det svåra är att vi i vår generation inte växte upp med att det var tillåtet med alla känslor. Man skulle vara snäll och tyst särskilt om man var tjej. Man får liksom kämpa med ens övertygelse i ena hörnan och mossig uppfostran i den andra. Man måste avprogrameras för att kunna följa sin egen väg och för att kunna ge sina barn bra förutsättningar i livet och en riktigt god självkänsla.
Ha en härlig dag allihop!
Kram!