Här är en författare till som skriver på det sätt som jag gör. Hon berättar så bra om hur spännande det är att inte ens själv veta var historien ska ta vägen. Nya karaktärer kan dyka upp när som helst. Nya händelser uppenbarar sig hela tiden. Man ger sig in i det snåriga buskaget av ord som bildar en berättelse framför ens ögon. Man kommer till slut igenom, rufsig i håret och yr av alla stigar och cirklar man hamnat i därinne. Man låter adrenalinet och ruset lägga sig en aning innan man kan se att man har en färdig berättelse framför sig som man gillar. Man upplever en av de bästa känslorna i världen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag kan inte öppna men det räcker att läsa det du skriver för att inse att det är så jag måste skriva. Det finns en rädsla för att det inte ska gå att få ihop alla stigar och cirklar där i slutänden men man behöver kanske skita i det till vidare?
SvaraRaderaNilla:
SvaraRaderaJag kan ju inte tala för någon annan än mig själv men för mig har det på något sätt löst sig hela tiden. Jag har kunnat sluta cirklar till kedjor som hänger ihop. Ibland har jag kommit på en ny händelse och då har jag gått tillbaka och lagt till den på ställe i berättelsen där det saknades en cirkel. Skriv på bara, jag tror att allt efter som man skriver så får man en större inblick i historien och det blir lättare att få ihop det till något bra. Lycka till!
Jag gillar det där sättet att se på skrivandet. Har hört fler författare tala om skrivandet som ett utforskande. Om man visste allt från början skulle det inte vara kul att skriva, sa någon.
SvaraRaderaAnnelie:
SvaraRaderaJag vet inte vilket sätt som är bäst men att skriva på det sättet är det enda sättet som fungerar för mig. Otroligt spännade är det i alla fall. :D
Jag tror att alla måste hitta sitt eget sätt. Huvudsaken är ju att det i slutändan blir en bok av det.