För att skriva med inlevelse och med en extra känsla för detaljer så bör man vara olycklig. Människor som inte mår bra skriver alltså bättre böcker. Om det är så så ligger jag riktigt risigt till.
Jag läste en artikel som bland annat innehåller den här texten:
A Happy Writer Is a Lousy Writer?
"Well, maybe my reign of misery isn’t all bad: It turns out that “low-intensity” negative moods are linked to better writing than happy moods. As shown in the research of University of New South Wales Psychology Professor Joe Forgas, when we’re not walking on clouds or doing a happy dance, we tend to be more careful and mindful of details."
"That makes me kind of sad. Well, all the better for this column. As Dennis Baron wrote on his Web of Language site about Forgas’s work: “It isn't surprising to discover that in order to improve, writers first have to become more unhappy. After all, lemons make great lemonade, and the literary canon is full of authors who are depressed.”
Läs hela inlägget här.
Jag vågar nästan påstå att det är sant att det är svårt att skriva när man är lycklig...när jag var i de äldre tonåren var jag en ganska olycklig själ (som många tonåringar kanske) och jag skrev massor med dikter och historier...Nu är jag väldigt lycklig och inte ett jota kommer ur :)
SvaraRaderaÄsch, struntprat tror jag.
SvaraRaderaTror inte ett dugg på det där med att man måste vara deprimerad för att skriva. Det är bara att skriva på, ditt humör speglas i dina böcker, antingen du är glad eller ledsen! Kör hårt! Kram Kim
SvaraRaderaIntressant, men förhoppningsvis "struntprat" som Åsa här ovan kommenterar. Underbar bild förresten!
SvaraRaderaPs. Vet du vad Anneli, verifieringsordet till mitt inlägg var "lessesum". Kändes liksom lite passande till ditt inlägg. ;)
SvaraRaderaKanske att det är bra att ha upplevt alla sort känslor, även olycka, för att kunna skriva bra. Men att man skriver bättre precis när man är olycklig vill jag inte tro på.
SvaraRaderaJag hörde ganska nyligen (eller läste?) att detta är en myt. Var det möjligen på ett minisemiuarium på bokmässan? Måste fundera över min källa ...
Trillingnöten:
SvaraRaderaJag tror egentligen inte det för om det är så så måste jag skriva riktigt dåligt :D
Jag tror kanske att berättelsen skulle utveckla sig väldigt olika beroende på om man är olycklig eller lycklig men den kanske inte blir bättre i det ena eller det andra fallet.
Åsa:
Det tror jag också :D
Kim:
Nej, jag tror inte det heller. Jag tror att mina berättelser skulle vara för dystra om jag var olycklig.
Kram!
Jenny:
Jag tror faktiskt också att det är strunt. I alla fall tror jag inte att det stämmer på alla. Jag håller med om att "lessesum" passar utmärkt, fast jag tycker att det låter mer glatt än ledsamt när man säger det :)
Annika:
Självklart måste det ju vara så. För att kunna skriva om en känsla måste man ju ha upplevt den.
Jag tror att det nog ofta stämmer på författare från förr. Då verkar det vara vanligare med tungmod bland författare men nuförtiden tror jag inte alls att det stämmer. Jag hoppas inte det i alla fall :)
Jag tror inte man kan generalisera på det viset. Vi är ju alla olika. Däremot tror jag att det ligger ett uns sanning i det för visst är det så att mycket fantastiskt skapande både vad det gäller litteratur och musik har skapats ur sorg, ilska, depression och ångest. Men att det måste till elände för att skapa tror jag inte är ett måste. Kanske för vissa människor men på samma vis finns det kanske människor som bara skapar då de är lyckliga. Vi är ju som sagt alla olika. Däremot tror jag att det är viktigt att ha kontakt med alla känslor och sidor. Både ljus och mörker. Jag tror inte att man måste ha upplevt något för att kunna skriva om det (då hade ju de flesta deckarförfattare fått lägga ner direkt) däremot tror jag att ett genuint intresse för andra människor och ett eget stort läsintresse är av vikt. Men vi är ju alla olika. Jag tror inte det finns några standardmallar.
SvaraRaderaKram Lotta